I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.
I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En vecka tidigare hade han skapat total oreda i partiet i den första omgången när han slog ut alla andra kandidater, inklusive den rutinerade tidigare finansministern Euklidis Tsakalotos. Bara dagar dessförinnan visste knappt någon vem han var. Den 35-årige varvsmiljonären flyttade under sommaren till Aten tillsammans med sin amerikanske make. Flyttlasset gick från New York, där Kasselakis arbetade för investeringsbanken Goldman Sachs. På cv:t finns även en tids dörrknackning för Joe Bidens kampanj – men inte 2020, utan 2008, när denne i primärvalen kampanjade som ett tryggt alternativ till Barack Obama och Hillary Clinton.
Om du har svårt att förstå varför en sådan person vill ta över ett vänsterparti som består av alltifrån eurokommunister till socialdemokrater är du inte ensam. Ingen vet riktigt vad Kasselakis står för. Han har sagt sig vilja sänka skatten för medelklassen, investera mer i utbildning, avskaffa värnplikten, separera kyrkan från staten och fullborda legaliseringen av samkönade äktenskap. Men något detaljerat program har han inte publicerat. I stället har Syrizas medlemmar matats med floskler om att de ska ”förändra allt” och ”återta ta den grekiska drömmen”.
Något som Kasselakis dock har lovat är att modellera Syriza efter de amerikanska Demokraterna – det enda parti han har direkt erfarenhet av. Syriza ska bli ett ”stortältsparti”, som kan locka väljare från de flesta delar av det politiska spektrumet. Det är inte första gången europeiska partier försökt sig på detta. På 1990-talet talade den italienske parlamentarikern Walter Veltroni i samma tongångar när han, ur ruinerna av kommunistpartiet PCI och kristdemokratiska DC, skapade det i dag statsbärande mittenpartiet PD. De har sedan dess spelat en nyckelroll i nyliberaliseringen av Italien, inte minst under Tony Blair-epigonen Matteo Renzi – en politiker som Kasselakis förmodligen har kastat mer än ett öga på.
Om du har svårt att förstå varför en sådan person vill ta över ett vänsterparti är du inte ensam. Ingen vet riktigt vad Kasselakis står för.
Frågan som fortfarande saknar svar är dock varför Syrizas medlemmar utan att blinka valde en politiskt oerfaren bankir med en grumlig ideologisk linje att leda deras parti. En orsak som har nämnts är att ingen annan kandidat hade samma trygga vänsterpopulistiska profil som den långvarige ledaren Alexis Tsipras, och att de därför hellre satsar på en okänd kandidat. En annan kan vara att partiet förra året ändrade reglerna och gav medlemmarna direkt inflytande över partiledarvalet. Alla som blev medlemmar på dagen för valet kunde därför rösta för en billig peng. På samma sätt som Labours högervridna ledarskap sköt sig själva i foten när de gjorde det billigare att gå med i partiet 2015 och en hord unga medlemmar valde Jeremy Corbyn till ledare, kan Syriza ha spelat för högt med partidemokratin. Risken är att partiet nu splittras, med Tsakalotos Paraply-tendens som är särskilt kritisk till utvecklingen.
I vilket fall är det sannolikt att Syrizas dagar som Greklands huvudsakliga vänsterparti är räknade. Kasselakis har sagt att han fick upp ögonen för ekonomiska orättvisor under sin tid i finansbranschen och att Syrizas väljare kan lita på honom. I en annan intervju har han beskrivit sin nya politiska bana som ”ett kort mellanspel mellan två kapitel i min affärskarriär”. Vilken av dessa två utsagor man ska lita på är upp till var och en. Klart är dock att den grekiska vänstern – och folket – förtjänar bättre.