På parkeringen utanför min högstadieskola i Svalöv stod eporna ständigt på rad. På håltimmen lät de oss köra till Mcdonalds i Landskrona och bara bli fem minuter sena till lektionen efteråt. Efter skolan fyllde de parkeringen utanför Netto, omgivna av tjuvrökande ungdomar med Obey-keps bak och fram. När jag var 15 så hatade jag dem nästan. Både eporna, och killarna som körde dem.
Jag var en femtonårig vänsterbrud i en kommun där SD fick över 23 procent redan 2014 och ville bort från en plats där framtiden kändes blek. Jag var trött på att tjafsa om feminism med killarna, och på hakkorsklottret på toaväggarna och Refugees go home-klibborna som satt i centrum. När jag började gymnasiet blev jag snabbast på att skoja om att jag kom från ett ställe där ”det bara finns rasister och kor”, log tyst åt skämten om att det inte var värt att slösa vänsteraffischer på inavlade epabönder, och ignorerade att det tog emot.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
