Kashgar med sina gamla tehus och hantverksgator skulle kunna vara det perfekta turistmålet, men under mitt besök såg jag bara en annan västerlänning. De kinesiska turisterna är desto fler. De drar runt i stora grupper, klär ut sig i traditionella uiguriska kläder för fotografering och har gjort om den gamla moskén till en turistattraktion. Skyltarna är oftare på kinesiska än på uiguriska, språken och kulturerna är mycket olika varandra.

Det tar inte lång tid innan man kan se det kinesiska förtrycket. Polisnärvaron är massiv. Övervakningskamerorna och säkerhetskontrollerna är många. Polisens minibussar och pansarfordon är strategiskt utplacerade, redo att rycka ut. Polisbussarna har galler för fönster och vindrutor för att skydda mot stenkastning. Det påminner mig om besök på Västbanken och i Västsahara, det är tecknen på ockupation och motstånd.

När jag reste genom landsbygden stoppades bussen för ID-kontroller med ansiktsigenkänning samtidigt som kameror registrerade vilka fordon som rörde sig längs vägarna. Uigurernas rörelser och kommunikation kartläggs via deras telefoner. De kinesiska myndigheterna vill veta var människor är och hur de rör sig. Slöjor och skägg förbjuds och den som misstänks utöva sin religion kontrolleras särskilt hårt. En stor del av provinsens moskéer och muslimska begravningsplatser har förstörts.

Det tar inte lång tid innan man kan se det kinesiska förtrycket. Polisnärvaron är massiv.

Kina för en medveten politik för att bryta ned den uiguriska identiteten och för att flytta in hankineser i regionen. De inflyttade kineserna är numera nästan lika många som de elva miljonerna uigurerna. Den kinesiska dominansen och kontrollen har mött folkligt motstånd vilket för några år sedan även orsakade upplopp och våldsdåd. Den kinesiska ledningens svar blev en brutal och mycket omfattande repression.

Xinjiang är en sluten plats, det är svårt för journalister att resa in och sociala medier övervakas strikt. Men bevisen för det kinesiska förtryckets omfattning är överväldigande. Över en miljon uigurer har fått genomgå hårdhänt omskolning i interneringsläger. Från lägren rapporteras om tortyr, svält, våldtäkter och tvångssteriliseringar. I skolan indoktrineras barnen med kinesisk propaganda, en del barn tas ifrån sina föräldrar och sätts på barnhem. Uiguriska familjer tvingas ta emot kinesiska övervakare och spioner som lever med dem i deras hem. Omfattningen på tvångsarbete är mycket stor: enligt en rapport från Sheffield Hallam University handlar det om 2,6 miljoner tvångsarbetare i Xinjiang. Uigurer tvingas inte bara till arbete på bomullsfält och i fabriker i Xinjiang, en del skickas också till fabriker i helt andra delar av Kina. Fria fackföreningar eller oberoende inspektioner tillåts inte. Målet är inte bara att bekämpa varje tecken på motstånd eller separatism, utan också att utplåna en självständig uigurisk kultur.

Xinjiang är rikt på naturresurser som kol, olja, gas och mineraler. Flera multinationella företag har utnyttjat uiguriska tvångsarbetare i sin produktion eller bland underleverantörer. Frågan har uppmärksammats i USA och i Europa. Grannländer i Centralasien har fått ta emot uiguriska flyktingar som har vittnat om förtrycket. Men att protestera mot Kinas politik har ett högt pris för den som lägger sig i landets ”inre angelägenheter”. På det ekonomiska planet dominerar Kina allt mer i Centralasien, och gör betydande investeringar i infrastruktur och produktion. Priset för att kritisera den kinesiska politiken kan bli högt. Kina för en allt mer aggressiv utrikespolitik, vilket även Sverige har fått känna av i samband med kidnappningen och fängslande av den svenske Gui Minhai.

Kina dominerar den globala produktionen av solpaneler och solceller. Det är särskilt tydligt i produktionskedjans första steg med framtagning av olika råmaterial. Elproduktionen från sol växer snabbt och kommer sannolikt på sikt att bli den dominerande elkällan. Men omvärlden är i dag beroende av Kina för denna centrala del av den gröna omställningen.

I produktionen av solceller används uiguriskt tvångsarbete i mycket stor omfattning. 35 procent av världens polykristallina kisel – som behövs för tillverkning av solpaneler – kommer från Xinjiang, där statliga företag använder tvångsarbete. Ytterligare tillverkning av materialet sker i andra delar av Kina. Genom det billiga tvångsarbetet kan Kina konkurrera ut andra globala tillverkare.

I produktionen av solceller används uiguriskt tvångsarbete i mycket stor omfattning.

Förra året lagstiftade USA om att förbjuda import av varor från Xinjiang. USA gör också stora satsningar på förnybar energi och en egen solcellsindustri, i och med lagpaketet IRA som antogs förra året. En konsekvens har blivit att Kina i stället nu dumpar billiga solpaneler i Europa och Sverige. Mot det har europeiska tillverkare svårt att klara sig. Medan USA förbjuder import av solpaneler gjorda med tvångsarbete och ger statsstöd till sin egen tillverkning så tillåts Kina i praktiken slå ut europeisk industri på området. Den i EU förhärskande dogmen om ”fri handel” bidrar i praktiken till att vi blir beroende av kinesiskt tvångsarbete.

Sent omsider är nu en ny lagstiftning riktad mot import från Xinjiang till EU på väg att antas. Men den är betydligt svagare än den lagstiftning som redan finns på plats i USA. Medlemsländerna ges en möjlighet att under vissa förutsättningar stoppa importen, men det kommer att bli svårt att få till ett heltäckande förbud.

I Xinjiang och Kashgar utsätts uigurerna dagligen för förtryck och förnedring. Kina vill att omvärlden ska vara tyst och se bort. Att stoppa produkter tillverkade med uiguriskt tvångsarbete är att motverka Kinas exploatering av ett folk som kämpar för sin överlevnad.