När David Polovina värvas till tyska Wolfsburg börjar drömmen om ett liv i toppskiktet att förvandlas till en mardröm av övervakning och toxisk maskulinitet. Pjäsen ”Football boot tongue” rannsakar fotbollen som en allt mer kommersialiserad industri.
Som inbiten fotbollssupporter har jag förkortningen MDMF, mot den moderna fotbollen, i ryggmärgen. Jag vill inte betraktas som kund när jag går på fotboll. Det är dött lopp mellan vad som är mest irriterande: höga biljettpriser eller att se engagerade supportrar behandlas som terrorister.
Klubbar blir allt mer beroende av att leka vinstdrivande företag snarare än att vara föreningar av och för människorna som tömmer sina fickor och reser land och rike runt för att följa sina lag. MDMF är ett slagord mot kommersialiseringen.
Men var finns en av huvudaktörerna, spelaren som fyller sitt bankfack med miljoner, i ekvationen?
Detta berör dramatikern Filip Grujić, den förre serbiske landslagsmannen Ivan Ergić och regissören Borut Šeparović i pjäsen Football boot tongue, som just haft ett kortare gästspel på Dramaten i Stockholm.
Publiken får följa den kroatiske talangen David Polovina, nyblivet proffs i Bundesligaklubben Wolfsburg. Det är, får man förmoda, Ergićs egna erfarenheter från omklädningsrum som spelas upp. Lagkamrater trycks ned med könsord och lagets största stjärna markerar revir genom att ledigt gå helnäck och trycka genitalierna mot Davids ansikte under ett samtal om proffslivet. Sporten är fotboll och maktspråket är Kuken.
Klubben mäter de unga männens prestationer in absurdum för att handelsvaran ska ge avkastning. Däremellan kommer kortare danskoreografier, skickligt placerade i träningsmiljöer där taktfasta spel- och styrkeövningar stinker disciplinering. Att påfrestningar av alla de slag David möter leder till depression har Ivan Ergić själv vittnat om i en rad krönikor i serbisk press om sin egen psykiska ohälsa under spelarkarriären.
Prestationskulturen tar sig uttryck i en toxisk manlighet där exempelvis antalet nollor i bodycounten är lika viktigt som på bankkontot. Katalysatorn är en otyglad kapitalism som främjar en hyperindividualism där svaghet bestraffas, i bästa fall med en sexistisk kommentar från lagkamrater. Dynamiken och insocialiseringen är bitvis smärtsamma. När en kamera går runt på scenen förväntas spelarna göra segergester och spänna muskler. Det gör de, men med flackande blickar och skam blandat med förvirring när kameran dragit vidare till nästa spelare.
Davids relation till pappan (tillika agent) försämras successivt, inte minst då familjens klassresa hänger på hans talang. Förhållandet till flickvännen förändras till den grad att spelaren som slits mellan relationen och förväntningarna på ett typiskt proffsliv (läs: ligga, ligga, ligga med många, många, många) får erektionsproblem.
I fotbollen har David ingen att vända sig till. Ensamhetskänslan kryper in under huden på publiken, trots att vi sitter med en textningsapp på telefonerna eftersom föreställningen levereras på kroatiska.
Ergićs spelarperspektiv och politiska analys av marknadskrafternas inverkan på spelarnas välmående möter Grujićs eleganta mix av absurd komedi och realism. Dialogen är effektiv och i Borut Šeparovićs regi gör användningen av skärmar – som växelvis visar spelarnas fysiska hälsostatus, autentiska matchsekvenser, tv-spelsgrafik och realtidsintervjuer – fotbollsindustrins jakt på engagerande innehåll rättvisa.
I ett brechtskt regigrepp vänds mobilkameran mot publiken, varpå bilden projiceras på scenen. Är inte supportrarna, med minimalt tålamod men med en stor portion hätska åsikter, en del av den omänskliga pressen?
Kanske. Men den moderna fotbollen gör publiken lika exploaterad som spelaren. Här har tränaren för de fiktiva spelarna rätt. En matchtröja kostar 900 spänn! Och spelarna har världens bästa jobb, som betalas av kunder – förlåt, supportrarna.
Att ställa supportrar mot sårbara spelare innebär att två utnyttjade grupper ställs mot varandra. Det är varken en rättvis problemformulering eller någon djupare kritik av problemet. Pjäsen utgår från ett spelarperspektiv som i denna specifika del missar den stora bilden, där även massorna blivit en del av produkten fotboll.
Sammantaget är dock Football boot tongue ett otroligt viktigt tillskott. I debatten hyllas fotbollen – med rätta – som ett gemensamt språk som kan rasera barriärer mellan grupper av människor. Samtidigt är den en ensam plats för industrins guldgossar. Men på Dramatens scen blir något annat också tydligt. Spelarna bör nog också prata med till exempel en sociolog för att sätta sin egen fotbollsindustri i ett samhälleligt sammanhang.
