Jon Fosses Nobelpris är ett av de mest förhandstippade på länge – under många år har han varit favorit både på bettingsidor och bland kritiker. I svensk översättning introducerades han av Albert Bonniers 1988, men det är många svenska (små) förlag som har upprätthållit utgivningen genom åren: sedan 2019 har Fosse utgivits av Bakhåll, Bokförlaget Faethon, Atlas samt Albert Bonniers, och har dessutom spelats av Riksteatern. Framför allt har svenska ”läsare” mött Fosse via scenen. Även om Fosse har en stor utgivning i Sverige, brukar han räknas som svårtillgänglig. Framförallt är detta pris en stor glädje för Sveriges teatrar och dramatikintresserade.

Ebba Witt-Brattström, litteraturvetare och författare

Jag har inte orkat följa Fosses författarskap så jag borde inte uttala mig. Anledningen till att jag inte läst honom på ett par decennier är att han tråkade ut mig med sin ”människan-är-så-ensam”-fetischism. Det är för misantropiskt och konstruerat för mig. Så där ser världen inte ut. 

Göran Greider, författare och redaktör

Jag har bara läst hans dikter men jag tycker att de är för ödsliga. 

Rasmus Landström, litteraturredaktör på Aftonbladet och ledamot i Flammans styrelse

Det var så förutsägbart, lika tippat som Annie Ernaux förra året. Det sägs att det var mer svårgissat under Horace Engdahls tid. Kanske är det med medhårsläsning numera? Fosse är den första norrmannen på över hundra år som fått priset, vilket är lite märkligt med tanke på att det är ett framstående land litterärt sett och det är det kul. Visst är det roligt att det är dramatiker, men själv tycker jag att han är tråkig, allvarlig och repetitiv.  Han är en minimalistisk typ som blir trist på teaterscenen. Sedan har jag hört att hans manus lämpar sig bättre för läsning. Jag recenserade hans pjäser för 15 år sedan och minns stramheten och det avskalade scenerna. Man kan säga att han skriver en litteratur som är  och litteraturen som den sekulära världens form av mystik.

Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker

Jon Fosses författarskap är brett i omfång men koncentrerat i sak, och att ge priset till honom är inte på något vis kontroversiellt. I Norden är han den mänskliga dialogens stora kännare. Liksom Beckett balanserar han  på gränsen mellan människans tystnad och hennes aldrig avslutade inre monolog. På så vis är han en av vår tids främsta psykologiska realister: inte för att han skildrar hur människorna framstår, utan för att han visar hur de egentligen är. Den nu pågående Septologin är nästan överväldigande i sin flödande beskrivning av en människas ensamhet. I hans dramatik, jag tänker särskilt på “Barnet”, fyller ordknappheten samma roll. Han är en mycket nordisk författare, i årstidsbemärkelse. Men han är också ljusare, mer hoppfull än vad många tycks tro.

Anna Florén, VD Svensk-norska samarbetsfonden

Endelig!

Fosse är stor, både i sitt hemland Norge, kanske speciellt på västlandet, men också i världen. Jon Fosse har under 40 år skrivit över 50 verk av allt ifrån dramatik, barnböcker, noveller essä och prosa. Hans unika språkliga rytm är genomgående i det breda författarskapet.  Att Fosse är den första norrman som får priset på 95 år och dessutom är den första som skriver på nynorska uppmärksammas stort och beskrivs som en historisk dag för det nynorska språket, kulturen och litteraturen.

Alla svensk-norska hjärtan gläder sig idag, och gratulerar den sedan tidigare prisbelönade Fosse med det största av alla priser.