Du har mer gemensamt med en hemlös än med en miljardär. Det tänker jag när jag ser SVT:s dokumentär La Camilla – från gata till glamour, tur och retur. I dokumentären ser vi en ångestfylld och nostalgisk Camilla Henemark berätta om sitt liv. Hon är modell, frontfigur i bandet Army of Lovers, valturnerar med Göran Persson och har en affär med kungen. Hon lever det goda livet, men när framgången och pengarna kommer vet hon inte hur hon ska förvalta dem. Hon säljer sin bostadsrätt och bränner pengarna på resor och nöjen.
När hon inte längre kan betala hotellräkningarna sover hon i det som tidigare var hennes tvättstuga – hon har fortfarande kvar nyckeln. Historien får inget lyckligt slut. Camilla är visserligen inte hemlös längre, men hon går runt med känslan av ensamhet och att inte ha något att leva för. Allt har glidit henne ur händerna utan att hon förstår varför.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En stor del av dokumentären uppehåller sig vid Army of Lovers. Den cyniska högerprofilen Alexander Bard är en passande symbol för allt som gått snett i Camillas liv. Precis som många andra vill han ha henne när han kan tjäna något på henne (som när hon ska fronta bandets samlingsskivor) och gör sig sedan osentimentalt av med henne. I en tid när Alexander Bard öppet ger uttryck för högerextrema åsikter är det svårt att känna enagemang i berättelsen om Army of Lovers som föregångarna för priderörelsen.
Det är förståeligt att Camilla Henemark hellre pratar om glamour än gatan, men jag har svårt att tycka att scenkläderna är mer intressanta än Camillas livsöde. Det är när när affären med kungen avslöjas i boken Den motvillige monarken (2010) som det bränner till. I en intervju erkänner kungen i princip att ryktet är sant, en hemlighet som Camilla själv har vaktat. Efter att monarken ”vänder blad” jagas Camilla av medierna i veckor och den sköra stabilitet hon lyckats bygga åt sig själv sopas bort i ett nafs. Det är sorgligt att se henne prata med värme om en person som hade alla möjligheter att skydda henne, men som ändå valde att inte göra det. När hon pratar om sig själv får jag en känsla av att hon fortfarande ser sig som en del av den världen, trots att livet visat henne att hemlösheten ligger närmre.
Historien är i grunden intressant.
I ett samhälle besatt av framgångssagor och klassresor uppåt är berättelsen om misslyckandet kittlande förbjuden. Men det envisa fokuset på decenniegammalt skvaller ger mig känslan av att hennes livssituation utnyttjas för sitt skandalvärde, snarare än för att berätta något större om vår tid.
Camilla säger att hon gärna skulle ge sig in i politiken igen och jag tror att hon skulle ha mycket att ge där, i synnerhet när hon talar om livet i hemlöshet. Hon är också trovärdig när hon pratar om social rättvisa: ”Jag tänker varje dag när jag vaknar på hur vädret är, för jag tänker på dem som inte har någonstans att sova […] så jag går medvetet och lever lite i den världen fortfarande.” Denna insikt och medkänsla visar att hon har långt mer att ge världen än Alexander Bards elakheter. Hon är begåvad med en närvaro och en varm ärlighet som skulle göra sig bra i det offentliga samtalet. Tyvärr verkar hon inte klara av att ta chansen.
