– Tjena tavaritj, ropar Chang Frick när jag kommer in i studion.
Runt bordet sitter även poliserna och föreläsarna Mustafa Panshiri och Hanif Azizi i blå respektive gul tröja. Tillsammans med föreläsaren Ashkan Fardost och debattören Omar Makram utgör de podden Sista måltiden.
Den har blivit en av Sveriges mest uppmärksammade politiska samtalsscener utanför de traditionella medierna.
Jag frågar om de blivit en maktfaktor, men Chang Frick låter sig inte smickras:
– Så när vänstern är med i podden är vi en maktfaktor, högern räknas inte?
På över fem år har de hunnit med 384 avsnitt, med prominenta gäster som Ulf Kristersson och Ebba Busch. Samhällsdebattören Aron Flam är flitigast med åtta besök. När landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) medverkade ansåg Dagens ETC att det var så kontroversiellt att de skrev en egen nyhetsartikel om det.
Men på senare tid har även vänsterprofiler som Daniel Suhonen, Lawen Redar, Daniel Swedin – och även jag själv – varit med. Och mitt på bordet ligger boken Makten och det heliga av den kommande gästen Joel Halldorf.
Så varför klättrar vi på varandra för att få podda i timmar med fem högerkillar?
– Det är som att käka middag med dina kompisar, säger Hanif Azizi.
– Vi vill att folk ska slappna av och prata utanför de vanliga ramarna.
Chang Frick säger att vänstern dessutom har blivit mindre känslig.
En del har sagt: ’Det är så bra att ni finns för ni säger saker som jag aldrig hade kunnat säga, för jag heter Andersson.’
– Det var lite fint att neka förut, att ”våga vägra debatten”. Men man har väl insett att man förlorar på det. När man är grindvakt skapar man ett ressentiment hos de utestängda som man får tillbaka sedan.
Nu menar han att högern vill skapa en liknande åsiktskorridor.
– Men då blir det ju bara som i Albanien, med blodsfejder i generationer, säger Chang Frick.
– Och när Suhonen eller Swedin är här så är vi ju inte otrevliga och försöker sätta dit dem.
Hanif Azizi fyller i:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Lyssnarna har ju många gånger sagt att de får en annan bild av personerna som de ser på sociala medier. När vi hade Annika Strandhäll sade många: ”Hon var ju trevlig, nu tycker jag om henne. Fan också.”
Mest bråk blev det med Kajsa Ekis Ekman i studion, säger Mustafa Panshiri:
– Hon sade att Hamas är som Socialdemokraterna och har en kvinnoorganisation.
– Det var elakt sagt om Hamas, säger Chang Frick.
Vad finns det för fördomar om er?
– Att vi är en högerpodd? Ja, det får man väl ändå säga. Och att vi är höhöhö-grabbar, säger Mustafa Panshiri.
– Det är vi också, säger Hanif Azizi.
Vad är era fördomar om Flamman?
– Jag har inga. Jag vet att ni är kommunister, säger Chang Frick.
– Nej men Flamman är väl som ETC för vuxna, fortsätter han.
För ett par avsnitt sedan sågade de vad de kallade ”snöflingehögern”.
– Det finns en grupp till höger som vill kopiera det sämsta av vänstern – wokeidéer och identitetspolitik, säger Chang Frick.
Panshiri nickar.
– Det finns en offermentalitet. Man lever kvar i 2014. Men hörni: migrationen är i princip noll, straffen är hårda, vi har vunnit. Spela inte offer. Någon gång måste man inse att man inte längre slår underifrån.
Jag frågar om det inte finns en identitetspolitik även till höger, om att äta kött, träna, skjuta, med blicken riktad mot Chang Frick. Han kör runt i en raggarbil med reklam för sitt elbolag som utlovar ”100% kärnkraft” och har delat en videoguide om hur man ”hanterar vapen i närheten av mammaknullare och Gucci-kepsar”.
– Jag skulle aldrig uppmana någon att skjuta, säger han.
Köra bil, gilla kärnkraft…
– Nej, jag tar avstånd och fördömer.
Jag är vegetarian och cyklade hit.
– Så klart du gjorde.
Samtidigt spelar ni in podden i en musikstudio på Södermalm… Ni är väl mediehipsters som alla andra?
– Vi sitter här så att alla får ungefär lika långt att åka, säger Chang Frick.
– En form av identitetspolitik finns inom högern när Lawen Redar och Parisa Liljestrand pratar svensk kultur, att då börja prata om att de inte är svenskar. Där går en gräns för mig, säger Mustafa Panshiri.
Han refererar till SD-toppen Jessica Stegruds uttalande i samband med att kulturkanon lanserades, där hon beskrev de två politikerna som ”en svenskfödd kurd och en perser”. Lawen Redar svarade att Sverigedemokraterna har en ”extrem syn på svenskheten”.
Det finns en grupp till höger som vill kopiera det sämsta av vänstern – wokeidéer och identitetspolitik.
– Det där är självmord för högern, säger Hanif Azizi.
– Det blir ju rasistiskt, säger Chang Frick.
– Där tror jag att högern måste göra upp med sina egna, så som man har krävt av vänstern. Om en person står utanför riksdagen och skriker ”landsförrädare” till en före detta statsminister, då ska högern säga: ”Nej, där går vår gräns.” Den personen ska liksom inte växa och hyllas. För det är oanständigt, säger Mustafa Panshiri.
Hur bra är högern på att markera den gränsen?
– Just nu inte alls bra. Den delen som jag hade önskat skulle säga ifrån är helt tysta, säger Mustafa Panshiri.
– Det går djupare. Framför allt i Moderaterna, detta skitparti. Det består ju av inavlade broilers som sossarna. De börjar i ett ungdomsförbund, har aldrig ett riktigt jobb, och så ska de bli smarta på att spela mediespelet. Men har inget självförtroende i att driva någon egen linje, för det passar inte opinionsmätningarna just nu. Och så börjar det släppa och så börjar de formulera egna tankar, och så är det som kossor som är ute på grönbete.
De har väl framför allt skrivit in i Tidöavtalet att man inte får kritisera varandra.
– Ja, varför skrev de in det?, undrar Chang Frick.
För att man ska hålla tätt i laget. Det gör ju även sossarna, de kritiserar aldrig sina egna.
– Jo men det är lite småkuksaura, kom igen.
Jag frågar vad de tycker om att Carl-Oskar Bohlin nyligen lade ut en intervju med Svenska Dagbladet. I samtalet, filmat i Bohlins bil, får publiken på X följa hela hans konversation med journalisten.
Liknande grepp har blivit allt vanligare inom högern: i höstas lade den Trumpvänliga journalisten Malin Ekman ut hela sin medverkan i Skavlan och Sverige utan klippning.
– Vi har pratat om det i podden, säger Mustafa Panshiri.
– Chang tycker det är skitbra, att det blir mer ocensurerat kring hur journalister tänker. Jag tror att vanligt folk inte gillar att en minister beter sig så. Man tycker att det är en rättshaveristisk amerikanisering att misstänkliggöra medier. Det går inte hem.
Chang Frick fortsätter:
– Göran Persson var väl inte bättre? Han var ju världens buffel och läxade upp journalister på löpande band.
Fotografen Lisa Mattisson bryter in:
– Jag fotade honom nyligen. Han förolämpade mig två gånger innan jag fotade.
Vad sade han?
– Den här lilla kameran du har, kan du verkligen fota med den?
Om du haft en stor kamera hade han frågat om du verkligen orkar bära den.
– Det borde väl du veta att storleken inte har betydelse, borde du ha svarat, säger Chang Frick.
– Men när Göran Persson och Carl Bildt skäller ut journalister finns det en skämtsamhet i det som går hem hos folket. Carl-Oskar Bohlin har lika stor personlighet som ett skrivbord. Det går inte hem. Det finns ingen glimt i ögat, säger Mustafa Panshiri.
Jag säger att han också söker upp konflikten själv, som när han bröstade upp sig mot Palestinaaktivister på Mynttorget.
– Jag minns det klippet väldigt tydligt. Men det där vill ju inte högern prata om, säger Mustafa Panshiri.
– Men annars får vi de här jävla broilersarna i stället, säger Chang Frick.
– Som är själlösa medieträningsskadade mähän. Ge mig hellre Annika Strandhäll så att det händer något.
– Som du hör, är vi inte alltid överens, säger Hanif Azizi.
Du menar att ni är människor?
– Nu går det för långt här. Humanisera oss inte, säger Chang Frick.
Jag lovar.
– Bra, säger han och fortsätter:
– Mittenextremisterna är ändå värst.
Vem menar du då, Erik Helmerson?
– Amanda Sokolnicki. Då tar jag hellre både fascism och auktoritär kommunism.
– Jag skickar en inbjudan nu, säger Hanif Azizi.
Ett genomgående tema i podden är att de är kritiska mot invandring. Samtidigt har de gemensamt att de är flyktingar från den muslimska världen, förutom Chang Frick som däremot har både romsk och judisk bakgrund.
Mustafa Panshiri kom från Afghanistan som 11-åring med sin familj, och utsågs 2019 av Aftonbladet till en ”svensk hjälte” för sina föreläsningar för flyktingungdomar om hur man blir svensk.
Hanif Azizi växte upp på en militärbas för den iranska rebellsekten Folkets mujahedin på gränsen mellan Iran och Irak, och reste hit som ensamkommande 9-åring när hans pappa dödades. Ashkan Fardosts familj flydde Irans religiösa förtryck under kriget mot Irak på 80-talet.
Omar Makram flydde Egypten 2015 efter att ha kritiserat islam och anklagats för blasfemi, och sökte asyl i Sverige. När hans ansökan avslogs lade han ut en video på Youtube där han spottade på en koran, rev ut sidor och eldade upp den. Det virala klippet ledde till att han fick uppehållstillstånd i Sverige.
Jag frågar om deras bakgrund ger dem en särskild möjlighet att kritisera invandringen.
– En del har sagt: ”Det är så bra att ni finns för ni säger saker som jag aldrig hade kunnat säga, för jag heter Andersson.” Men jag äcklas av att folk tänker så. Det är väl argumenten som har betydelse, skit i vem som säger det, säger Chang Frick.
Hanif Azizi säger att de också kan få kritik från vänster om att de är svikare:
– Vi blev häcklade från vänster för det där. Det är som att alla invandrare måste tänka på samma sätt. Det är befängt. Varför får vi inte tycka olika?
Tror ni att högern har en potential att gå framåt hos väljare med utländsk bakgrund?
– De har ju gjort walkover i förorten, säger Mustafa Panshiri.
– De är inte där. De vet att de inte kommer att gå hem. Och nu har sossarna mer restriktiv migration och hårdare straff, vilket de i förorten vill ha. Varför ska de då rösta på de onda när de kan rösta på de goda Socialdemokraterna?
Han säger också att han inte känner igen sig i den radikalare höger som har bubblat fram i Sverigedemokraternas utkanter:
– När jag gav mig in i debatten var min take: lägre migration, ställ krav på människor, det ska vara svårt att få medborgarskap, du ska kunna svenska och känna till saker om det svenska samhället. Jag förväntar mig något av människor. Jag tycker precis samma sak i dag, säger han och fortsätter:
– Men nu finns det en våg som säger: ”Varför ska vi ha allt det där? Bara ut med dem. De ska inte ens vara här.” Och då tänker jag: det var inte det vi pratade om då. Så där går min gräns, jag sätter stopp där.
Den 5 maj, efter att intervjun spelats in, släpps ett avsnitt med Magnus Söderman, tidigare talesperson för terrorstämplade nynazistgruppen Nordiska motståndsrörelsen. I dag är han ledare för Det fria Sverige, en grupp driver ett hus för etniska svenskar i Töreboda och som förespråkat att ”driva ut varenda jude ur Skandinavien”.
Redan dagen efter håller avsnittet på att slå rekord i antal lyssningar, berättar Mustafa Panshiri. Jag frågar honom hur de ser på att bjuda in en så pass radikal person.
– Premissen för intervjun var att han hade lämnat NMR och ideologin bakom sig. Utgångspunkten var också en Substacktext han hade skrivit om att det var samhällets fel att han blev nazist, säger han.
– Men ju mer vi pratade, desto mer förstod vi att han har en fot kvar i ideologin. I bästa fall är han på väg att lämna.
Finns det inte en risk att ni får hans åsikter att framstå som legitima?
– Men det handlar inte om vilka åsikter vi vill eller inte vill legitimera, utan om ämnet är intressant eller inte. Magnus Söderman är det.
Konflikten mellan högerns olika delar har bland annat uttryckt sig i en konflikt mellan Chang Frick och ”nazistpysslingen” Nick Alinia i SD-kopplade tv-kanalen Riks.
– Det är klart att börjar han gapa så talar jag ju om att han är en horunge. Det är inte mer med det. Han ska ju höra det tills han lugnar ned sig. Folk är ju rädda för att säga ifrån.
Bråket mellan de båda högerkantsprofilerna har pågått i ett år.
Nick Alinia har kallats ”mammaknullare” och ”Jessica Stegruds lilla handväska” – en referens till hans längd. Han anklagar Chang Frick för att ha avslöjat deras relation för allmänheten, med konsekvensen att hon petades från sin framträdande roll i partiet.
Chang Frick menar å sin sida att Nick Alinias konfrontativa videoaktivism skadar den sverigedemokratiska sfärens rykte, då man numera vill vara ett folkligt och inte gatuaktivistiskt parti.
Mathias Wåg skriver i Flamman att Chang Frick är partiledningens folkliga slugger, med vars hjälp partiet kan hålla armlängds avstånd till extremhögern inför valet.
– Ja alltså vad är tanken. Är det att mosa bajs i ansiktet på vänstern? Eller att städa upp i invandringskaoset. Man får ju bestämma sig någonstans.
– Han är ju ingen journalist. Du har ju ändå gjort anspråk på att göra ett journalistiskt arbete, säger Hanif Azizi.
– De här sektmänniskorna fattar inte vad journalistik är. De har aldrig själva avslöjat en minister eller gjort någonting som resten av Sverige behöver prata om i en vecka, säger Chang Frick.
Vi till vänster njuter förstås av det här.
– Han får jättegärna prata politik. Men börjar han fula ut och skamma folk så får han samma tillbaka. Det är bara att örfila upp honom igen.
