Artforum anses som ett av konstvärldens finaste magasin. Medan kulturtidskrifter överallt möts av pappersdöden, fortsätter koncernen Penske Media Corporation (Rolling Stone, Variety, med flera) att trycka den högglansiga pubikationen. Man måste bläddra tills handen stelnar igenom de påkostade helsidesannonserna innan intervjuerna, essäerna och recensionerna tar vid. Här möts de kapitalstarka gallerierna med den yngre spjutspetskonsten, utgallrad av erfarna curatorer och skribenter.
Att som konstnär omnämnas betyder givetvis massor för en enskild karriär, men lika mycket för den gallerist, mecenat eller curator som låtit sitt strålkastarljus lysa över en spirande konstnärsbana. Det handlar om stora pengar – ja, hela förmögenheter och prestigefulla nätverk som sträcker sig långt in i både den officiella konstmarknaden och dess undersida av pengatvätt och utpressning. Så funkar delar av konstvärlden och den påverkar givetvis även angränsande fält i samhället, som X och Y.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Fram till häromveckan hette chefredaktören David Velasco, som suttit på den mäktiga posten sedan 2018. Genom hans chefskap har Art Forum återtagit sin position som en angelägen plattform för tidens konst och dess potential i brännande ämnen, politik och rättvisa, frågor som engagerar många konstnärer. I torsdags fick han sparken av ledningen.
Konstens värde, såväl det monetära som det samhälleliga, frodas i självständighet.
Den dramatiska avgången utlöstes av det öppna brev från konstvärlden som häromveckan blev viralt och som uttryckte sitt stöd för Palestinas befrielse och krav på upphörande av Israels pågående brutala vedergällning. Brevet, undertecknat av runt 4 000 av samtidens tyngsta konstnärer, illustreras av ett verk av den palestinska konstnären Emily Jacir: ett tält med namnen på de 418 palestinska byarna ur vilka befolkningen fördrivits sedan 1948. Bland undertecknarna fanns David Velasco. Efter att ha tagit emot kritik för att inte omnämna Hamas attack och mord på över tusen israeliska civila den 7 oktober, adderades även en mening om det. Men olyckan var naturligtvis redan skedd. Man kan fundera över hur ett så välformulerat brev kunde missa den detaljen.
Dagen efter publiceringen kom en replik, undertecknad av tre av de mäktigaste amerikanska galleristerna, vars imperium omsätter miljarder på den globala konstmarknaden, som tog skarpt avstånd från brevet. Samtidigt inledde en annan känd konstmecenat, Marty Eisenberg, en övertalningskampanj riktad mot de mest respekterade och lönsamma namnen på listan, som han också själv tidigare investerat i. Målet var att få dem att avpublicera sina undertecknanden, vilket de också gjorde.
Det är svårt att avgöra om de böjde sig för pressen eller själva insåg att Hamas vidrigheter borde ha nämnts. Vad som ändå är tydligt är att trycket nu är hårt över världens konstnärer och kulturutövare. Konstens värde, såväl det monetära som det samhälleliga, frodas i självständighet. Därför har toleransen varit hög hos välgörarna, även när udden riktats mot dem och deras dopade förmögenheter. Men gränsen, den verkar gå just här.
