Hamas terrorattack mot Israel blev inledningen av en ny fas i den gamla konflikten, vilken ytterst bottnar i det faktum att Israel olagligt ockuperar palestinskt territorium. Hur ska vi bedöma denna terror? Bör vi sätta den i relation till andra former av terror och försöka moraliskt värdera den?
Ja, menar jag. Det är endast genom att relativisera som vi kan förstå och moraliskt bedöma vad som utspelas framför våra ögon. Den israeliske författaren David Grossman tycks dela min uppfattning. Han gör på DN:s kultursida (den 13 oktober 2023) följande jämförelse:
”Ockupationen är ett brott, men att fånga och binda hundratals civila – barn och föräldrar, äldre och sjuka – och kallblodigt skjuta dem en efter en – det brottet är värre.”
Grossman jämför Hamas terror med ockupationen. Det är ojämförbara storheter. Låt oss i stället göra en mera avgränsad jämförelse beträffande Hamas och Israels brott mot krigets lagar, i kriget i Gaza. Å ena sidan Israels olagliga (bortom all rimlig proportion) dödande av oskyldiga — i kombination med den likaledes olagliga belägringen av Gaza — och å andra sidan Hamas dödande. Är det värre att uppsåtligt direkt och fysiskt döda civila, som Hamas gör, än att döda distanserat som Israel gör?
Krigets lagar fördömer uppsåtligt dödande av civila och det är just vad Hamas har gjort. De må hävda att en betydande del av det militariserade Israel utgör en fiende, och de må tycka att det är legitimt att angripa den med alla medel. Ändå saknas utrymme för sådana angrepp i internationell rätt. Då människor uppträder utan uniform, på fest, bortom varje form av militär verksamhet, är de att betrakta som oskyldiga civila.
Hur är det då med Israels dödande av civila? Också Israel brukar hävda att personer utan uniform i Gaza ändå ingår i det militära motståndet och utgör legitima mål. Det resonemanget är inte bättre än motsvarande resonemang från Hamas. Dödandet bryter mot krigets lagar.
Dödar Israel civila avsiktligt? Det brukar sägas att Israels dödande endast är förutsett, inte avsett. Israel skulle därmed, till skillnad från Hamas, kunna friskrivas från uppsåtet att döda oskyldiga.
Ett sådant resonemang håller inte för en rättslig prövning. Då man olagligt dödar någon utan direkt uppsåt, men i full insikt om konsekvenserna av den handling man utför, tillskrivs man ett indirekt uppsåt att döda. I svensk rätt talar vi om ett ”likgiltighetsuppsåt”. Israel dödar oskyldiga barn med likgiltighetsuppsåt.
Hur ska vi då bedöma å ena sidan ett direkt, hatiskt och kallblodigt dödande med å andra sidan ett kyligt, distanserat dödande utan hänsyn till konsekvenserna? Vilket är värst?
Svaret borde kunna ligga till grund för hur de respektive brotten ska bedömas i en internationell domstol. Hur vi bedömer gärningar i internationell rättskipning borde bero av hur vanligt respektive beteende är. Den internationella rätten är ju till för att trygga oskyldigas liv. Den fokuserar på offren, inte i första hand på gärningspersonerna.
Historiskt har flest offer skördats genom krigsbrott begångna på kylig distans. USA:s krig i Indokina och Irak skördade tillsammans många hundratusentals oskyldiga människoliv.
I den andra vågskålen finns också en betydande tyngd. Folkmordet i Rwanda är ett alltjämnt aktuellt exempel.
Ändå står det klart att det militärt överlägsna och banala dödandet av civila med indirekt uppsåt skördar flest offer. Dessa brott, som också är ”enklast” att begå, bör därmed dömas hårdast.
Israel brukar klaga att det inte är möjligt att slå ut Hamas utan att civila drabbas. Hamas utnyttjar civila som ”levande sköldar”. Visst är det så, men det ger inte Israel någon rätt att oproportionerligt döda dessa civila. Inte heller duger det att ”varna” innan man dödar. Är det inte möjligt att föra kriget mot Hamas med respekt för krigets lagar får Israel avstå kriget.
Men vad kan Israel göra i stället för att döda civila? Finns det någon fredlig lösning på denna konflikt?
Lösningen är uppenbar. Eld upphör. En stat, inte två. Inkludering i stället för etnisk rensning.
Grossman kan inte tänka sig att leva i ett Israel som inte är judiskt. Han måste tänka om. Många palestinier på ockuperat territorium har tänkt om. Den israeliska staten måste tvingas att göra detsamma. Så snart en stark politisk rörelse formeras bland palestinierna, som kräver slut på det apartheidliknande systemet, blir den lika oövervinnlig som en gång ANC var i Sydafrika. Ett sekulariserat och demokratiskt Israel/Palestina är det slut på konflikten mot vilket utvecklingen i dag graviterar.
