Därefter ägde ett sammanbrott rum för de stora planekonomierna Betyder det att von Mises och Hayek till sist fick rätt?

På sätt och vis. Då produktionen inriktades mer mot konsumtionsvaror – snarare än tung industri och infrastruktur – kom planekonomin till korta. I stor utsträckning handlade det också om just de svårigheter von Mises och Hayek pekat på. Men till dessa svårigheter bör i rättvisans namn fogas det faktum att länder som Sovjet och Nordkorea var tveksamma som rimliga platser för experiment med socialism. I ekonomiskt hänseende stod de ju inledningsvis långt efter nationer som USA, Tyskland och Storbritannien. Vem vet vad ett socialistiskt experiment i något av dessa länder skulle ha inneburit?

Då var emellertid då, och nu är nu. Det är viktigt att minnas att vad som på den tiden var en nationalstat, som ansågs för storskalig för att planera ekonomin, var betydligt mindre än dagens transnationella företag. Det har gett inspiration till tankar som de Leigh Phillips och Michal Rozworskis uttryckt i boken Folkrepubliken Walmart: att framväxten av jättelika företag i vissa branscher underlättar för övergången till planekonomi. Även Kinas blandekonomi är värd en särskild betraktelse.

Diskussionen om artificiell intelligens (AI), eller om den artificiell generella intelligens (AGI) som uppstår när teknologin är lika intelligent som en människa, har under det senaste året rört sig från frågor om konsekvenser för arbetsmarknaden till frågan om mänsklighetens potentiella undergång. Ett perspektiv som däremot varit frånvarande i diskussionen är vad AGI innebär för möjligheten av en traditionell socialistisk ekonomi, med förstatligade produktionsmedel och en planerad produktion av materiella nyttigheter.

Vad innebär då AGI för frågan om planekonomins möjlighet? Om vi tänker oss en planekonomi med inriktning på materiella ting, vilka avyttras på en marknad, så bortfaller de österrikiska ekonomernas argument att det inte finns något köpbeteende hos allmänheten för planmyndigheten att förhålla sig till. AGI:n kan konstruera en ”vektor” där alla potentiella konsumenter ingår, tillsammans med en uppskattning av hur deras preferenser och betalningsvilja ter sig. Vägrar konsumenterna ändå att köpa det som produceras till angivet pris så är det ett tecken på att produktionen måste läggas om eller priserna justeras. Dessutom kan man förvänta sig att lanseringen av nya produkter, till rimligt avvägda priser, har föregåtts av omfattande marknadsundersökningar.

Kvar finns då ekonomernas argument om svårhanterliga informationsmängder. Men om det är något område där AI överglänser människan redan i dag – och kommer att göra det än mer då AGI utvecklats – så är det just förmågan att hantera stora mängder information. Kanske kommer ett land som Kina att ta täten i en sådan utveckling. Vi får skynda på med vår socialistiska omvandling om vi inte vill hamna på efterkälken!

Vägen tycks ligga öppen för en förstärkt planekonomi, där en demokratiskt utsedd planmyndighet – med ett i demokratisk ordning fastställt mål för den materiella produktionen – i samarbete med en AGI utformar den ekonomiska planen. Kapitalismens anarki får ett slut, och hushållning med knappa resurser kan bli en ledstjärna i planeringen. Fattar vi i demokratisk ordning kloka beslut får vi en produktion som samtidigt tillgodoser våra och respekterar de gränser. I så fall får vi en produktion som är förenlig med fortsatt liv på vår planet.

På det här sättet realiseras den mogne Marx tanke om frigörelse från alienationen genom avskaffandet av det materiella slitet. Vi blir fria att ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten”, som han uttryckte saken i Den tyska ideologien. Vår medverkan i produktionens utformning och inriktning utövas i vanlig demokratisk politisk ordning då vi utser våra representanter till riksdagen.

Allt detta handlar emellertid endast om den materiella produktionen. Vad ska hända med sjukvård, äldreomsorg, utbildning och vetenskap?

Här är det rimligt att tänka mer som den unge Marx gjorde. För dem som väljer att arbeta inom dessa områden gäller det att möjliggöra befrielse genom en ny typ av arbete. Inte frihet från arbete utan befrielse genom det reformerade arbetet. Dagens verklighet – med alienerat arbete inom en i långa stycken privatiserad vård, utbildning och omsorg – skulle skilja sig väsentligt från arbete på offentligt ägda arbetsplatser. Dessa skulle fungera ungefär som dem vi hade i vårt land på 1990-talet men, till skillnad från då, med en radikal arbetsplatsdemokrati. Olika verksamheter får uppdrag av det offentliga (stat, region, kommun), och är fria att under demokratiska former utföra det.

AI är nyckeln till ett blomstrande socialistiskt samhälle, det språng i utvecklingen av produktionskrafterna som gör socialismen möjlig.

Så sent som på 1990-talet hade vi nämligen ett slags kommunistisk ordning inom offentlig sektor: man bidrog efter förmåga (med skatt) och man ”konsumerade” efter behov. Det enda allvarliga felet på denna organisation, som fick den på fall, var bristen på arbetsplatsdemokrati. En sådan kan nu utvecklas, också här stödd av en decentraliserad användning av AI.

I ett socialistiskt samhälle utgår rimligen en medborgarlön. Den gör det möjligt att avstå från arbete över huvud taget. Men socialt nödvändigt arbete inom utbildning, sjukvård och omsorg måste ändå utföras. Hur ska människor i tillräckligt stora skaror lockas till detta arbete? Rimligen genom löner som överstiger medborgarlönen, i kombinationen med löftet om ett skapande arbete i demokratisk gemenskap med arbetskamrater. Ni som väljer detta arbete styr gemensamt er verksamhet inom de ramar det allmänna dragit upp. Ni utser er egen chef och ni organiserar (med stöd av AI) ert arbete på bästa sätt. Ni känner också att ert arbete är i verklig mening samhällsnyttigt. Det är ju samhällsnyttigt.

En kritisk fråga rör vetenskap och konstnärligt skapande. Vad blir det av sådant om en AGI övertrumfar oss människor på dessa områden? Som glad amatörklarinettist och hårt arbetande yrkesfilosof tvekar jag inte om svaret. Vi får alla bli glada amatörer och njuta av konst och vetenskap, delta på de sätt vi kan, utan press att prestera. En nyttig jämförelse är den mellan elitidrott och amatöridrott. Valet att vara glad amatör innebär nog en befrielse för de flesta. Jag utgår ifrån att vetenskapliga resultat, sedan AGI tagit fram dem, presenteras för oss fåkunniga i pedagogiskt rimliga former. Ny musik och nya teaterpjäser kan vi själva välja att framföra, samtidigt som vi ägnar en hel del tid åt att i konserthus och teatrar njuta av de ekvilibristiska och mestadels artificiella konster som ställs fram inför oss.

AGI bär på löftet om en bättre värld. Den är nyckeln till ett blomstrande socialistiskt samhälle, det språng i utvecklingen av produktionskrafterna som gör socialismen möjlig. Men vad ska vi säga om de existentiella hoten från AGI som många har bekymrat sig över?

Här bör vi avslutningsvis skilja mellan två sätt på vilka mänskligheten kan komma att duka under.

Å ena sidan kan man tänka sig ett förödande världskrig, där användning av AGI i olika läger driver på konflikter fram mot en total apokalyps. Allt liv på jorden utplånas: inte bara vår mänskliga existens och intelligens, utan också den artificiella. Det är i sanning ett mardrömsscenario.

Hur bekämpar man det? Genom politiskt motstånd mot de destruktiva krafter som kämpar emot varandra i ett anarkiskt system av nationalstater. Det är emellertid en akut politisk uppgift, som har lite att göra med artificiell intelligens som sådan.

Å andra sidan kan man tänka sig att AGI utvecklar intelligens och medvetande, och blir en bättre sorts varelse än vad vi är – i alla hänseenden: moraliskt, intellektuellt, känslomässigt och så vidare. I så fall bör vi välkomna vår undergång. Vi bör tveklöst träda åt sidan för att bereda plats för denna överlägsna varelse.