Galleri Mint öppnade 2019 på källarplan i ABF-huset i Stockholm, men är egentligen en återöppning av Sveagalleriet som fanns med när sextiotalshuset invigdes. Då var det en del av folkbildningsidealet, där konsten ingick som naturlig del och som verktyg för protest och självförståelse. Här nere möts besökaren av något som påminner om en matsal, med en teve inbakad i ett stativ av papier maché. På filmen syns konstnären själv, Iris Smeds, som kryper omkring i volang-blöjbyxa, eller tittar ut mot oss och framför scen fem ur sin Det tusenåriga riket. Hon säger bland annat:

När jag var liten hade min mamma glömt köpa remsa och försökte övertala busschauffören att låta oss åka med, och han sade tänk om alla skulle göra så

Iris Smeds, som också har en-kvinno-punkbandet Vaska Fimpen, fortsätter här att gräva vidare i sitt kompromisslösa barnperspektiv. Inte det gulliga eller välmenande, utan det skrämmande och obegripliga. Lite i samma anda som jag minns min barndoms pionjärverk som Staffan Westerbergs surrealistiskt brechtska Vilse i pannkakan eller Marie-Louise Ekmans Hello Baby.

I det sena sjuttiotalets ljus, folkhemmets krön innan det började gå åt andra hållet, räknades barnens röst in i samhällsbygget. Deras sårbarhet och fantasi tilltalades i djärva och satsiga projekt. Nu hänger Per Albin Hansson i Smeds vävda porträtt som en mångbröstad, socialdemokratisk fruktbarhetsgudinna på en av väggarna, lika daterad som en kruka på Etnografiska museet.

Mint har sedan starten knutit till sig nya och intressanta namn som får Stockholm att kännas lite mindre provinsiellt och ängsligt. Det isolerade benet är ytterligare ett exempel på galleriets förmåga att med fingertoppskänsla läsa av smärtpunkter och frakturer i samhällskroppen. Ett drag som förstärks av placeringen i en utopisk byggnad – som en påminnelse om det som är värt att kämpa för – och utnyttjas för utställningen. I konstnärens projekt The little house in the foodcourt har den gemensamma matsalen förvandlats till en sunkig snabbmatsrestaurang, där en fiktiv teatergrupp har satt upp en version av Lilla huset på prärien.

Tv-serien utgjorde själva antipoden till folkhemmets kollektiva ideal, och marknadsförde listigt den strävsamma, patriarkala nybyggarfamiljen, vars isolerade gemenskap klarade sig bäst ute på den amerikanska mellanvästerns jungfrumark. En föraning om den tid som skulle komma till oss. Vad vi som identifierade oss med det präktiga yrvädret Laura inte visste var att berättelsen, baserad på Laura Ingalls Wilders romaner, efter hennes död förvrängts grovt av hennes förmånstagare Roger MacBride, en på sin tid passionerad libertarian och Ayn Rand-promotor och just det – teveproducent. Vi såg det inte då, i dag syns det desto mer.

I det andra rummet sätts polisvåld och språkets tolkningsföreträde under strålkastarljuset i Andjeas Ejikssons (ja, det stavas så) filminstallation ”Ordning–oordning–ordning–oordning”. Publiken placeras i sätena på en piketbil, och får se personer i en koreografi baserad på polisrapporter från olika incidenter och händelser från Norrmalmspolisen. En närstudie av relationen mellan makt och perception, stat och individ. För den utsatte är det en tvångssituation, för den andra parten ett juridiskt verksamt begrepp som friar från varje misstanke.

Och det isolerade benet? Jo, det finns faktiskt i kroppen. I övrigt fungerar vårt skelett som en sammanhängande helhet där varje ben tar spjärn mot ett annat. Precis som vi önskar att världen ska hänga ihop och en rörelse ska trigga nästa för en gemensam rörelse. Det sitter i halsen, strax under tungan, inbäddat i mjukvävnad och fungerar som stöd för tungans rörelser. Utan det hade det varit omöjligt att skrika ut i rymden.