Elva kvadratmeter. Så stora är de ”entreprenörsboenden” som nu byggs i Boden för att husera arbetskraften vid bygget av det fossilfria stålverket H2 Green Steel. I Skellefteå är en liknande ”modulby” hem åt 2 000 människor. Bostadsmodulerna, med gemensamma kök och aktivitetslokaler, är konstruerade för att snabbt kunna plockas ned när behovet av arbetskraft minskar. Nu kan du alltså gigga som norrlänning.
Bostäderna är perfekt anpassade till det Johan Pehrson beskriver som en ökad ”geografisk och yrkesmässig rörlighet” på arbetsmarknaden. I praktiken innebär den poetiskt byråkratiska formuleringen att arbetslösa förväntas flytta till orter där jobb finns för att få behålla sin a-kassa. Av egen fri vilja, förstås:
”Det är inget tvång. Det är frivilligt, men finns det lediga jobb och du väljer att inte flytta och inte arbeta kommer du inte att kunna få a-kassa”, säger Johan Pehrson. Han nämner särskilt de gröna industrisatsningarna i norr som exempel på arbetsgivare som ropar efter arbetskraft.
Gå dit marknaden pekar, eller förlora a-kassan
I boken Stum Tvang argumenterar den danska filosofen Søren Mau övertygande för att kapitalismen bygger på en tyst tvångsmekanism i form av marknadens krafter. Det är de som ligger bakom såväl ditt beslut att gå till jobbet på morgonen, som matföretagens kapplöpning uppåt i priser. Visst kan marknadskrafterna ha positiva effekter, men den som tror att vi är särskilt ”fria” i förhållande till dem ljuger för sig själv.
Den liberala friheten handlar inte så mycket om människans frigörelse som det totala löskopplandet av de krafterna. Gå dit marknaden pekar, eller förlora a-kassan. Anpassa dig eller dö.
Det är som om Johan Pehrson, med ett Braveheart-vrål, släppt lös en hord av blodtörstiga skottar på Sveriges arbetslösa. De arbetslösa flyr hals över huvud – men helt frivilligt, förstås – hela vägen in i Bodens entreprenörsbostäder. Samtidigt i Stockholm utvecklar marknadsvännerna på Timbro nya förslag på lägenheter utan fönster. Om det inte går att minska antalet kvadratmeter mer kan man alltid strama åt i kubikmeter.
”För den som flyttats till en barack räcker inte friheten till”, sjöng proggstalinisterna i Knutna nävar. Johan Pehrson har lyckats få det mossiga 70-talsbandet att framstå som mer aktuellt än någonsin. Och de verkar få ett blågult gulag i Norrbotten på köpet.