Varför ska vi ägna kulturen en tanke i dag, när antalet döda, de flesta barn och andra civila, bara fortsätter att växa i Gaza?
Jenin är en stad på Västbanken. Det är också namnet på ett nästan lika stort flyktingläger. Jenin ligger i det som i den brutala ockupationsgeografin kallas Område A, det vill säga en fragmenterad spillra av Västbanken som är under den Palestinska myndighetens kontroll.
I Jenin finns också en scen jag så gärna skulle vilja besöka: Frihetsteatern. Sedan 2006 har det varit såväl en teater som en skola, ett kulturcenter, och – ursäkta klichén – en stråle av hopp i den tillvaro som för de flesta av invånarna är byggd på en familjehistoria av flykt och en vardag som om och om igen har slagits i spillror.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den israeliska journalisten Gideon Levy skriver i Haaretz den 8 december i år om Jenin som ett ”litet Gaza”. Beskrivningen refererar till en uppbruten och svårt skadad infrastruktur, liksom till upplevelsen av belägring och hopplöshet. Sedan 7 oktober tillbringar en stor del av flyktinglägrets befolkning nätterna i staden med samma namn, där de militära räderna inte är lika många och våldsamma.
Själv har jag aldrig varit där. Däremot fick jag 2016 se ensemblen framträda på Angeredsteatern i Göteborg, med föreställningen Return to Palestine. Strax före jul, den 13 december, intogs Frihetsteaterns lokaler av soldater från den israeliska armén. Tre personer ur teaterns ledning greps, däribland dess konstnärliga ledare Ahmad Tobasi och verksamhetsledaren Mustafa Sheta. Tobasi släpptes senare, enligt uppgift efter misshandel.
Byggnaden bär tydliga spår av de israeliska soldaternas framfart, och i ett pressmeddelande från Frihetsteaterns vänförening i Sverige beskriver de hur militären kom in i teaterpedagogen Ranin Odehs lägenhet och slog sönder inredningen. De använde sedan familjens fönster för att skjuta mot människor utanför. Ranin Odeh och hennes familj anklagades för att vara Hamassympatisörer. När de förnekade detta fick de till svar att ”ni är alla Hamas och ni kommer alla gå samma öde till mötes”.
Mitt i den desperata situationen fortsätter människor att göra saker tillsammans. Men även det kulturella livet kan dö, och minnet skadas svårt.
En teater och ett flyktingläger som utan tvivel hyser motståndskämpar. Varför ska vi ägna det en tanke i dag, när antalet döda, de flesta barn och andra civila, bara fortsätter att växa i Gaza? Därför att de hänger ihop, trots alla försök att hålla olika delar av det palestinska samhället isär. Trots att människorna som bor i Gaza och i Jenin endast i extrema undantagsfall skulle kunna besöka varandra så måste de förhålla sig till samma ockupation och samma utdragna, olösta flyktingskap. De lever i samma förkrympta politiska sfär, med en närmast obefintlig demokrati och ett medborgarskap som värderas lågt internationellt.
Ändå skapas kultur. Ändå finns bibliotek. Mitt i den desperata situationen, där människoliv i dag utraderas i en förfärande hastighet, fortsätter människor att göra saker gemensamt. Men även det kulturella livet kan dö, och minnet skadas svårt. Gazas stadsbibliotek och stadsarkiv hör till de byggnader som har förstörts under kriget. Var det avsiktligt, frågar sig en del? Det har jag ingen aning om, och jag tillhör inte dem som tycker att det är en avgörande fråga. Men återuppbyggnaden måste, trots förlusterna, vara målmedveten.
Vi vet att bomberna fortsätter att falla. Den ”humanitära pausen” blev allt för kort. Nu hör vi om hur människor ur gisslan som togs under Hamas attack den 7 oktober hittas döda. Vare sig vi talar om de närmaste timmarna, de närmaste dagarna eller de närmaste åren: Framtiden ser förfärlig ut. Men i Jenin finns en teater som jag så gärna vill besöka.
