I motsats till Per Gudmundsons krav på stel korvstoppning i dunkla montrar, har Historiska museet gjort en utställning där man får känna historien i kroppen.
Historien blir aldrig som man tänkt sig. Så har nationalisters dallrande längtan efter upprättelse av landets historia på senare tid besvarats med en kavalkad av satsningar på forntid och folkvandringar. Tofsvurmarna och oxdansarna har fått sina böner hörda. Det mest uppenbara exemplet är givetvis teveserien Historien om Sverige, recenserad i Flamman den 25 november 2023. Ett annat är Nordiska museets största satsning hittills, Nordbor, med öppning i februari och som ska ta besökaren runt landet genom 500 år. Svaret på kravet på mer historia för allmänheten – på gammalsvenska använder vi ordet ”folkbildning” – är förstås kunskap. Så då måste alla bli glada?
En som ändå inte är nöjd är den högersinnade opinionsbildaren Per Gudmundson. Efter ett besök på Historiska museets utställning Sverige genom tiderna, som öppnade den 16 december, delvis producerad i samarbete med SVT, skrev han på X: ”Varje gång jag går på Historiska museet slås jag av att det tycks aktivt utformat för att besökare ska lära sig så lite som möjligt. Resurserna har i stället lagts på lekrum, fritidspedagoger och upplevelser. Man irrar planlöst mellan objekt. Guidade visningar hålls inte.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Politiskt står Per Gudmundsson och jag långt ifrån varandra, men när forskning eller chansen att fånga människors vetgirighet tramsas bort av museerna med inställsam platthet, går även mitt topplock. Bildningskonservatism är något jag delar med honom. Så detta ville jag se med egna ögon.
Trots att utställningen tar stora ytor i anspråk centreras berättandet runt endast sex föremål kring vilket liv, död, historia, möten, material och resande kretsar. Första rummet domineras av en vävställning med färgglada band där besökare kan prova på att med egna händer visualisera och rekonstruera tillverkning av segel. På väggen hänger en bildsten från 800-talet med ett skepp och en skylt som berättar att de första seglen vävdes av ull och att skeppsmotiven bara återfinns på gotländska bildstenar.
En besökare i tioårsåldern testar att väva tillsammans med sin pappa. I en annan del av rummet tultar ett ännu mindre barn med en korg i vilken han entusiastiskt plockar ned ägg i trä. Ett minne för livet för en knodd. Kanske kommer han senare i livet ta med sig en förståelse för det jordbrukssamhälle som annars gärna behandlas lite styvmoderligt i skuggan av svärd och pilbågar. De övriga föremålen är en elfenbenspenna från 1100-talet, en krukskärva från 3000 år före vår tideräkning och två gåtfulla bronsfiguriner med lustiga huvudbonader. Sex arkeologiska skärvor från tidsepoker där till och med forskarna och historikerna, trots all samlad kunskap, måste gissa sig fram för att få en uppfattning om sammanhang och användning.
Att pussla ihop våra förfäders vardag är just fantasi, lek, kollektiva processer – och insikten om hur vi är oss lika, det vill säga inlevelse.
För det är trots allt så mycket vi inte vet. Att pussla ihop våra förfäders vardag är just fantasi, lek, kollektiva processer – och insikten om hur vi är oss lika, det vill säga inlevelse. Att försöka återskapa en kruka för att förstå hur den såg ut, väva ett segel för att få en uppfattning om hur galet lång tid det tar från ullklippning till avfärd, eller känslan av igenkänning i lusten att smycka sig. Skönhet och estetik är också ett evigt värde och jag uppskattar hur objekten presenteras i dramatiskt belysta boxar i förföriskt lila, grönt och ockra.
När jag gav mig av mot museet trodde jag ärligt talat att jag skulle få ge Per Gudmundson rätt. Skärmar och lekplatser där ungar kan springa fritt medan föräldrarna fikar är inte att ta vara på kulturarv och lusten att lära. Men efter att ha upplevt utställningen och sett hur publiken närmar sig historien med sina kroppar och händer, så börjar jag undra om Per Gudmundsson ens är intresserad av historia. Eller saknar han de dammiga montrarna och kliniska föremålsbeskrivningarna som vi växte upp med på sjuttiotalet? Äkta vikingakunskap måste väl ändå vara att kunna sno ihop ett segel?
Som vänsterradikal men bildningskonservativ gläds jag åt kulturlivets svar på tal om Sverigevänliga satsningar. Det som ser ut som planlös lek kan både ge oss nycklar in till forntidens tänkande men också lägga grunden för en framtida generations omsorg om vår historia. Frågan är om det var det här som den knarriga delen av borgerligheten hade tänkt sig.
