Kulturarbetare, forskare och statligt anställda är bland de första som drabbats av Argentinas nya president Javier Mileis drastiska nedskärningar. Men snart väntas de slå mot betydligt större grupper. Nu förbereder facken sig för generalstrejk.
I grupper om tio- eller hundratal sammanstrålar demonstranterna framför Centro Cultural Nestor Kirchner i Buenos Aires. Den åtta våningar höga byggnaden i Bellas Artes-stil har sedan ett årtionde fungerat som Latinamerikas största kulturcenter, men är stängd januari ut. Framtiden efter det är oviss.
Det är mitt i sommaren, och trots att manifestationen strategiskt lagts på förmiddagen är temperaturen redan över 30 grader, och inte ett moln syns på himlen. Den populäraste accessoaren för dagen är grön-vita parasoller, färgerna för de statsanställdas fackförening ATE. Protesten riktar sig mot den nytillträdde ”anarkokapitalistiske” presidenten Javier Milei och specifikt mot det ”megadekret” med hundratals olika åtgärder som han försöker kringgå parlamentet för att driva igenom.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Argentina har sett många sociala strider under de senaste årtiondena. Mest berömda är de vägblockader som utfördes av de arbetslösas organisationer, piqueteros, i början av 2000-talet. Det är heller inte ovanligt för grannar i arbetarklassområden att blockera vägar i protest mot olösta mordfall eller långvariga strömavbrott. Tunnelbanearbetarna och lärarna har välkänt stridbara fackföreningar.
Gruppen som samlats på den öppna platsen, bland monument och offentliga byggnader på en av Buenos Aires största paradgator, utgör ett tvärsnitt av sektorer som man inte lika ofta sett mobilisera sig på gatorna. Att döma av mängden t-tröjor och pins med diverse progressiva politiska budskap – särskilt bland de yngre – har en del av dem förmodligen gjort det här tidigare, men då snarare i solidaritet med någon utsatt grupp än för att de sett sin egen framtid och försörjning hotad. Men det är nya tider i Argentina.
I skuggan av den monumentala byggnaden står konsertproducenten Martin Bengolea.
Mileis filosofi är att bara det som ger omedelbar utdelning i pengar, som är gångbart på marknaden, har något värde.
– Alla på centret är temporärt uppsagda med halv lön, som dessutom ligger kvar på samma nivå som i november, fast det var 25 procent inflation i december. Och nu är beskedet att lönerna ska ligga stilla under hela 2024! Jag tror inte det är seriöst menat, det är ett hot för att få oss att acceptera andra försämringar. Planen är att börja ta betalt för centrets evenemang, vilket går emot hela idén bakom det. Kulturen är alltid bland det första nyliberaler som Milei siktar in sig på, säger han till Flamman.
Centro Cultural Nestor Kirchner är ett ambitiöst projekt som hyst gratis poesiuppläsningar, konstutställningar och konserter och just börjat komma igång de senaste åren, efter att det kort efter sin invigning tvingades hantera en måttligt entusiastisk högerregering under presidenten Mauricio Macri och sedan av coronapandemin. De två unga demonstranterna Samir och Victoria håller med om att högern ser kulturen som ett hot. De jobbade på ett program med kulturaktiviteter för gymnasieelever.
– De påstår att programmet fortfarande finns kvar, men nästan alla som jobbade med det har sagts upp. Vi fick sparken utan ens ett meddelande, när vi kom till jobbet efter nyår fanns det bara inte kvar längre. Allt är kaotiskt.
Kulturdepartementets budget har totalt skurits ned med 70 procent.
Miljövetaren Constanza hade nyligen tagit examen från universitetet när hon fick jobb med bevattningsprojekt för familjejordbruk. Dessvärre hade hon arbetat mindre än ett år på det nya jobbet när regeringsskiftet kom, och en av Mileis första åtgärder var att rakt av säga upp alla inom staten som anställts under senaste året.
– Jag gillade jobbet mycket, det kändes som att jag arbetade för något positivt. Nu hänger allt i luften för det finns knappt någon kvar att hantera projekten.
En institution som Milei och den libertarianska rörelsen speciellt pekade ut under valrörelsen är det statliga forskningsinstitutet CONICET, som de hävdar sysslar med struntsaker: en mycket spridd artikel från institutet om ”Batmans rumpa” anfördes som bevis för detta, trots att mer än 80 procent av CONICET:s budget går till naturvetenskaplig och teknisk forskning. I ett tv-framträdande lovade presidenten att stänga det och tvinga de anställda att ”förtjäna sitt uppehälle i sitt anletes svett”. Så drastiskt blev det inte när budgeten faktiskt kom, men forskarna upplever fortfarande att de befinner sig i den nya regeringens kikarsikte. En grupp därifrån har också slutit upp vid demonstrationen.
Federico är doktorand i neuropsykologi och forskar om effekten av socioekonomisk status på utveckling i barndomen. Men hur länge till han kommer att kunna göra det vet han inte.
– 70 personer på institutet har fått gå, inte jag lyckligtvis, men alla anslag har försvunnit. Vi använder instrument som registrerar hjärnaktivitet, och om studien kan fortsätta hänger på att ingenting går sönder, för pengarna att reparera eller köpa ny utrustning har försvunnit. Det finns heller inga medel kvar att betala för publiceringar i internationella akademiska tidskrifter. Vi kommer att se en stor brain-drain till andra länder om det här fortsätter en längre tid. Jag upplever det som en ambition att slakta den akademiska världen, en fientlighet mot all offentlig verksamhet.
Marisol, som håller CONICET-banderollen tillsammans med honom, är arkivarie och arbetar med bevarandet av ursprungsfolkens språk.
– Mileis filosofi är att bara det som ger omedelbar utdelning i pengar, som är gångbart på marknaden, har något värde. Mitt arbete genererar inga omedelbara pengar, men det betyder något för människor. I en av urfolket Wichis byar till exempel, att deras språk dokumenteras.
Kultur, forskning och verksamheter i periferin av den välfärdsstat som byggts upp under de senaste 20 åren i Argentina är de som drabbats av den allra första vågen åtstramningar – tillsammans med offentliga byggprojekt, som är paralyserade. Men bredare sektorer står snart på tur. Nedskärningarna i den federala regeringens överföringar till provinserna kommer snart att tvinga fram mer omedelbart kännbara nedskärningar i vård, skola och sociala program. La Rioja, en mindre provins i västra Argentina, har redan meddelat att den kommer lansera sin egen kvasi-valuta för att klara utgifterna. Allt som allt skars statens utgifter i december ned med en tredjedel jämfört med för ett år sedan.
Milei, som bara fick 30 procent i första valomgången men vann den andra med klar marginal, har ingen egen majoritet i parlamentet. Representanthuset är uppdelat i tre ungefär lika stora grupper: den socialdemokratiska peronismen, den traditionella högern (som båda i sin tur har stora interna sprickor) och libertarianerna, plus ytterligare småpartier. I Senaten är libertarianerna ännu svagare.
Milei har försökt kringgå det genom att lansera hela sitt åtgärdspaket som ett presidentiellt ”dekret för akut nödvändighet”. Att landet befinner sig i en ekonomisk nödsituation är svårt att argumentera emot, men megadekretet innehåller många reformer som knappast kan klassas som ”akut nödvändiga”, bland annat försvagat skydd för naturreservat, slopade begränsningar för utlänningar att köpa mark och privatisering av 41 statliga företag, såsom oljebolaget YPF, vattenverket AySA och den statsägda banken Banco Nacion. Oppositionen anklagar Milei för att ”regera som en monark” och även flera högerpolitiker i parlamentet har varnat honom för att ignorera dem.
Den första stora utmaningen för regeringen generalstrejken den 24 januari, som protesterna den 15 januari var en förövning inför. Milei har lovat att polisen kommer slå ned på eventuella vägblockader. Ännu mer kontroversiellt är att regeringen efter protesterna i december skickade räkningen för polisinsatsen till de fackliga organisationer som organiserade dem – något som fördömts av bland andra Internationella transportarbetarfederationen.
Uppslutningen och reaktionen på strejken, och hur domstolar och parlamentet ställer sig till Mileis grundlagsmässigt äventyrliga strategi, kommer att vara saker att hålla ögonen på närmaste tiden. Men även om den här protestvågen inte lyckas skaka honom allvarligt är det omöjligt att förutse vad som händer framöver när bredare grupper drabbas av nedskärningarna. Klart är att den nye presidenten inte fått någon smekmånad vid makten.
