Ambitioner och stjärnupplägg halkar ned i etnoklichéer när HBO gör drama om vår tids ödesfrågor.
Gnistrande polarmörker, isbjörnar, Jodie Foster som stenhård snut, gruvdrift, magi och en gåtfull ursprungsbefolkning. Ett drömupplägg kan man tycka för en tv-serie som ska motverka vinterapati och samla miljontals ”vakna” nöjeskonsumenter.
När True detective öppnar sin fjärde säsong får publiken möta något så ovanligt som två kvinnliga huvudrollsinnehavare. Till råga på allt faller bägge en bra bit utanför huvudfåran för kvinnonormen. Mycket är redan riggat för en bred tv-serie som flyttar fram positioner och fångar upp samtidens mest aktuella konfliktlinjer. Men snart sjunker det lovande upplägget ihop som en pyst sufflé.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det handlar om ett spektakulärt dödsfall, troligen mord, där en grupp män från en forskningsstation i Alaska hittas infrusna i den glaciär de forskat på. Ingen gillar den vresiga polischefen Liz Danvers, spelad av Jodie Foster. Mest påminner hon om en vanlig snutsnubbe. Hon beter sig inte bara gränslöst mot bybor och kollegor, utan även mot sin egen dotter – som trevande söker sina inupiat-rötter – och Kali Reis, den numera omplacerade före detta parhästen i fält. Bakom det makabra fallet puttrar ett ouppklarat mord på en ung kvinna ur ursprungsbefolkningen – och en miljökatastrof som färgar kranvattnet svart och orsakar barnadödlighet.
Att hoppas på systemkritik från Hollywood är förstås fåfängt. Men ambitionen finns där.
Serien tillhör de sällsynta ögonblick då Hollywoods seniora toppskikt fått en säck med pengar, rekryterat en älskad karaktärsskådespelare. Resurserna har också flödat i hisnande vyer från en avlägsen plats, den hittills osynliga snökontinenten vid Barents hav. En tummelplats för jordens sista reserver, de långsamt upptinande koderna till mänsklighetens framtid på bekostnad av lysande affärsmöjligheter.
Japp, jag respekterar ambitionsnivån. Men efter tre avsnitt har mycket lite hänt, trots heta kärleksintriger, exorcism, uråldriga symboler som dyker upp och geologiska tidsluckor som uppväcker döda. Förutom den förskräckligt såpiga dialogen med halvslappa slapsticks och gnabb som repeteras till förbannelse så är det något utöver det som skaver värre.
Regissören och manusförfattaren Issa Lopez bakgrund avviker från branschens sedvanliga nepotism. Som fattigt akademikerbarn i Latinamerika, satsade hennes pappa familjens lilla överskott på att bila i Mexiko och låta barnen insupa folkliga bykulturer. Lopez är dessutom utbildad arkeolog.
Bakgrunden är intressant med tanke på seriens laddade undertema, om de folkgrupper som vidhåller vid sina traditioner där kunskap om klimat, hållbarhet och biologisk mångfald är en del av ett levande kulturarv. Temat leder tankarna till den rovdrift på naturen och livsmiljöer som främst drabbar samer, inuiter och quechua. Det är där det egentliga dramat utspelar sig. Men i det genomvita perspektivet framställs urfolken som en massa. Deras rituella symboler och sånger blir till exotiserande dekoration, medan manuset fokuserar på det djupfrysta forskarlaget. Försöket att porträttera dem faller ned i etnografiska klichéer utan agens.
Att hoppas på systemkritik från Hollywood är förstås fåfängt. Men ambitionen finns där, och det har trots allt bara gått tre avsnitt.