För att få stanna i Sverige behövde Ahmed Abuzaid flytta till Gaza. Nu är han fast i gränsstaden Rafah – medan Israel hotar med markinvasion.

När Ahmed Abuzaid, fysioterapeut på Baggängens vårdcentral i Karlskoga, var på väg till affären i Rafah hörde han en explosion. 38-åringen tittade upp och såg hur grus slungades åt alla håll från en byggnad som träffats av en israelisk missil. Han hukade sig men kände snart smärtan stråla genom kroppen.

– Jag gick för att handla och vi hörde ingenting. Så slog en bomb ned i ett hus. Jag kramade gatulampan och en stor sten landade rakt på min hand. Jag fick frakturer i alla fingrar, berättar han på en sprakande Whatsapp-lina efter flera försök.

Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert.

Detta var i mitten av november. Sjukhusen var överfulla och plågade av bombningar, så han fick sätta på bandaget själv. Lyckligtvis är han utbildad fysioterapeut men handen gör fortfarande ”väldigt ont”.

Innan 7 oktober bodde han tillfälligt i Gaza stad, men när kriget bröt ut flydde han längs havet söderut, till Deir al-Balah.

– Det var farligt. Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert. Jag har massor av släktingar som är döda och skadade på sjukhuset, säger han långsamt och hämtar andan innan han fortsätter.

– Tre vänner har också blivit dödade tillsammans med sina familjer. En vän skadades i bröstet och höfterna av en bombning.

I december flydde Ahmed Abuzaid vidare söderut. Nu har han och 1,4 miljoner andra palestinier tryckt ihop sig i Rafah, en stad vid gränsen mot Egypten som i början av 2022 hade 265 000 invånare. Den 9 februari beordrade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu militären att ”evakuera befolkningen” från staden i förberedelse för en markinvasion.

Human Rights Watch kallar planen för ”katastrofal” och ”olaglig”, då palestinierna inte har någonstans att fly (9/2). EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell varnade på X för att en markinvasion skulle leda till en ”obeskrivlig humanitär katastrof och allvarliga spänningar med Egypten.” (10/2) FN:s humanitära hjälpkontor OCHA sade att en invasion av den överbefolkade staden ”kan leda till krigsbrott som måste förhindras med alla medel” (6/2).

Men trots att Ahmed Abuzaid är bosatt i Sverige sedan 2014 säger Utrikesdepartementet att de inte kan hjälpa honom ut ur Gaza då han saknar uppehållstillstånd. Först måste han intervjuas vid svenska ambassaden i Kairo. Han har nu fått en tid bokad till 20 februari, men kan inte intervjuas via telefon eller internet och det finns inget sätt att ta sig över gränsen. Lyckas han inte genomföra intervjun så kommer de att neka hela ansökan. Nu kan han bara vänta.

Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk.

– Det är fruktansvärt. Jag mår inte bra. Jag saknar min familj och jag har skadat mig, inte bara kroppsligt utan på alla sätt.

Han säger att det är ont om både vatten och mat. Ibland tar han en promenad för att köpa grönsaker.

– Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk. Men röda och vita bönor, linser och ris. Mjöl är dyrt, det är helt sjukt.

När samtalet avbryts skickar Ahmed Abuzaid en egenfilmad mobilvideo där en man ligger på rygg och hostar blod, och en 10-årig pojke med damm över hela kroppen skriker av förtvivlan. Han fortsätter via text:

– Det finns för många exempel för att beskriva livet i Rafah, och jag mår inte tillräckligt bra. Jag gråter och önskar att jag kunde skrika, men försöker hantera mina känslor för min familjs skull. Jag har mardrömmar hela tiden. Jag gråter nu medan jag skriver till dig.

”Min natt”, skriver han om ett annat klipp mot ett mörkt tak där flera explosioner hörs dåna i sekunden.

Ahmed Abuzaids familj fördrevs från sitt hem i Jaffa 1948 och han växte upp i Förenade Arabemiraten. I vuxen ålder flyttade han till Gaza, men flydde till Sverige 2014 när israeliska flyganfall mot Gaza dödade över 2 000 människor. Bakom sig lämnade han också Hamas förtryck: Ahmed berättar att han har fängslats och torterats för att ha kritiserat gruppen.

– Jag hade problem med Hamas och hur de behandlar folk i Palestina, speciellt i Gaza. De tänker att om du inte är med oss så är du mot oss. Men jag vill inte gå in på politiken för mycket, för det största problemet är Israel. Jag står inte bakom Hamas, men jag håller med dem om att vi står emot en ockupation. Det gör FN också.

Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han

Vanligtvis bor Ahmed Abuzaid i Örebro, och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket. Region Örebros tidning Leva delar i varje nummer ut en tårta för medarbetare som ”gör det där lilla extra”. I december 2021 gick den till Ahmed Abuzaid. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans dåvarande chef Christina Vanberg Långh bekräftar att han var uppskattad.

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också, säger hon och fortsätter:

– Men så klart präglad av sin livssituation också, med ett utvisningshot som hängt över honom länge.

Då han studerade fysioterapi vid universitetet al-Azhar i Gaza behöver han göra ett nytt prov i Sverige för att få utbildningen godkänd även inom EU. Filmer som cirkulerar på nätet visar på omfattande flygbombningar mot universitetet.

– Nu ska jag uttrycka mig försiktigt… men som arbetsgivare är det en ganska komplicerad process med Migrationsverket. Han fick ju arbete, men uppehållstillstånd för arbete kan man bara söka innan man kommer till Sverige, säger Christina Vanberg Långh.

Tjänstledigheten på vårdcentralen tar slut den 22 februari. Christina Vanberg Långh säger att den kommer att förlängas, och att det är svårt att rekrytera personal.

– Då blir det dubbelt frustrerande när vi hade en duktig medarbetare med en viktig utbildning, som jobbat så länge han bodde i Sverige och som verkligen ville göra rätt för sig. Tyvärr gav han upp till sist med att överklaga gång på gång, det gör ju något med en människa att hamna i limbo. Så till slut valde han att åka tillbaka. Vi har kontakt via Messenger så att han vet att vi tänker på honom, men vi kan inte göra så mycket.

Snart efter att ha kommit till Sverige blev Ahmed Abuzaid också engagerad i kulturlivet. 2015 jobbade han som volontär vid det nystartade konstcentrumet på Ställbergs gruva. På ett foto i ett DN-reportage (5/7 2015) står han i förkläde vid spisen och skedmatar en kollega, med bildtexten: ”Inför lördagskvällens syrisk-palestinska middagsbuffé låter han Carl-Oscar Sjögren smaka av maten.”

Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg.

Nu har poeten Jonas Gren och artisten Sara Parkman, tillsammans med medarbetarna på Ställbergs gruva startat en insamling till honom.

– Han volontärade mycket och lagade god mat. Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg. Han är över 190 och biffig, så han är en otrolig tillgång, drar igång grejer och är rolig, säger Sara Parkman (bilden).

Ställbergsgänget har haft mycket kontakt genom åren och undrade hur de kunde hjälpa till.

– När han berättade att både hans föräldrars och hans systers hus var förstörda, så ville vi samla ihop till en startplåt till den dag när det blir möjligt att bygga upp ett liv på nytt igen.

År 2019 träffade Ahmed Abuzaid kärleken och gifte sig. Han hade länge sökt uppehållstillstånd som flykting utan framgång, men för ett år sedan bestämde han sig för att söka som anhörig i stället. Det kräver dock att man bor på ursprungsplatsen, i det här fallet Gaza. Så han flyttade tillbaka till staden i väntan på ett besked från Migrationsverket.

Hans fru Rihana Abuzaid är psykolog och har hört av sig till alla hon kan komma på: Utrikesdepartementet, flera ambassader, Migrationsverket, regeringskansliet, Röda korset i Genève.

– De är trötta på mig nu, de frågar varför jag ringer. Jag säger att jag förstår att ni har regler, men de ska vara till för att rädda människor. Ahmed är civil, en helt vanlig person, ändå går det inte. De säger att om han inte gör intervjun så nekar de ansökan. Men det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen. Det är hemskt, jag är sjukskriven och mina barn är oroliga.

Det känns som att hon är där själv.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen

När Ahmed Abuzaid får se sin frus citat svarar han: ”Min fru ❤”. Han berättar att han är frustrerad över hur svårt det är att erkännas som svensk.

– Det är så många som bor i Sverige som inte har gjort något fel. De har jobb och körkort. Om bara mina ögon hade varit gröna i stället.

Allt han vill är att komma hem.

– Jag vill bara att den här katastrofen tar slut. Jag önskar att mina släktingar blir friska. Det här är folkmord.

Hans hälsning till svenskarna är att inte bara lyssna på en sida. Om vi bara läser själva på internet så kommer vi att förstå vilken sida som är ärlig, säger han. På måndagen frågar jag hur helgen har varit och han skickar ett ljudklipp som svar. I bakgrunden brummar en elgenerator.

– Kvällen var fruktansvärd. Det är väldigt farligt i Rafah. Så det är inte så bra.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Jonathan Newton

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Ledare/Nyheter • 03 maj, 2017

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Per Sicking [email protected]

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Jon Weman

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar.

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Peter Eriksson & Saga Grande

‘Jag hatar er‘, sade Jimmie Åkesson i sitt vårtal, och anklagade Socialdemokraterna för att ha satt en dolk i ryggen på svenska folket. Men frågan är om nazistiska konspirationsteorier oroar Tidökollegorna. De är ju inte måltavla för våldsmetaforerna.

Den 4 maj höll Jimmie Åkesson sitt årliga vårtal på Långholmen i Stockholm. Det mesta av innehållet var bekant. Han hyllade ”nationell solidaritet” som en motvikt till ”vänsterliberalernas” prioritering av andra folk. Han upprepade tanken att det finns en ”övre gräns” för Sveriges vapenstöd, då det gäller att ta ansvar för skattebetalarnas medel.

Men huvuddelen handlade förstås om invandring och brottslighet. Först då började han tala fritt och eldigt, och jublen steg när han dundrade:

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte protesterna.

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem.

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Läs mer

Över hela Malmö har protestaffischer satts upp inför Eurovisionsfestivalen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Inrikes • 07 maj, 2024

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon.

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget.

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar.

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

När romanförfattaren Pooneh Rohi diktdebuterar blir utgångspunkten migration och moderskap. Lejla Cato imponeras av det hypnotiska språket, men hade önskat mer av det oförutsägbara.

Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.

Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.

Lejla Cato

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Rasmus Canbäck Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Rasmus Landström Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Saga Grande Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]

Ahmed är fast i Rafah: ”Det här är folkmord”

Kampen om mossen

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

Tältprotester vid flera svenska universitet

Nu återupplivar Jimmie Åkesson nazisternas ”dolkstötslegend”

Paulina Sokolow: Hynek Pallas förstår inte antisemitismen

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Ett ”du” i upplösningstillstånd

Hoppet ligger i ickevåldet

Småfifflartrivsel på vischan

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev