Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.
Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.
Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll.
I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna.
Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.
Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”
Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.
Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.
Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.
Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter.
Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:
• Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺
• Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.
• Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?
För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål.
Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.
Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.
Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.
Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.
Det är väl värt en starköl i månaden?
