Nyheter 12 februari, 2024

Ahmed är fast i Rafah: ”Det här är folkmord”

Ahmed Abuzaid träffades av splitter när en israelisk missil slog ned bredvid honom. Foto: Privat.

För att få stanna i Sverige behövde Ahmed Abuzaid flytta till Gaza. Nu är han fast i gränsstaden Rafah – medan Israel hotar med markinvasion.

När Ahmed Abuzaid, fysioterapeut på Baggängens vårdcentral i Karlskoga, var på väg till affären i Rafah hörde han en explosion. 38-åringen tittade upp och såg hur grus slungades åt alla håll från en byggnad som träffats av en israelisk missil. Han hukade sig men kände snart smärtan stråla genom kroppen.

– Jag gick för att handla och vi hörde ingenting. Så slog en bomb ned i ett hus. Jag kramade gatulampan och en stor sten landade rakt på min hand. Jag fick frakturer i alla fingrar, berättar han på en sprakande Whatsapp-lina efter flera försök.

Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert.

Detta var i mitten av november. Sjukhusen var överfulla och plågade av bombningar, så han fick sätta på bandaget själv. Lyckligtvis är han utbildad fysioterapeut men handen gör fortfarande ”väldigt ont”.

Innan 7 oktober bodde han tillfälligt i Gaza stad, men när kriget bröt ut flydde han längs havet söderut, till Deir al-Balah.

– Det var farligt. Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert. Jag har massor av släktingar som är döda och skadade på sjukhuset, säger han långsamt och hämtar andan innan han fortsätter.

– Tre vänner har också blivit dödade tillsammans med sina familjer. En vän skadades i bröstet och höfterna av en bombning.

I december flydde Ahmed Abuzaid vidare söderut. Nu har han och 1,4 miljoner andra palestinier tryckt ihop sig i Rafah, en stad vid gränsen mot Egypten som i början av 2022 hade 265 000 invånare. Den 9 februari beordrade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu militären att ”evakuera befolkningen” från staden i förberedelse för en markinvasion.

Human Rights Watch kallar planen för ”katastrofal” och ”olaglig”, då palestinierna inte har någonstans att fly (9/2). EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell varnade på X för att en markinvasion skulle leda till en ”obeskrivlig humanitär katastrof och allvarliga spänningar med Egypten.” (10/2) FN:s humanitära hjälpkontor OCHA sade att en invasion av den överbefolkade staden ”kan leda till krigsbrott som måste förhindras med alla medel” (6/2).

Men trots att Ahmed Abuzaid är bosatt i Sverige sedan 2014 säger Utrikesdepartementet att de inte kan hjälpa honom ut ur Gaza då han saknar uppehållstillstånd. Först måste han intervjuas vid svenska ambassaden i Kairo. Han har nu fått en tid bokad till 20 februari, men kan inte intervjuas via telefon eller internet och det finns inget sätt att ta sig över gränsen. Lyckas han inte genomföra intervjun så kommer de att neka hela ansökan. Nu kan han bara vänta.

Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk.

– Det är fruktansvärt. Jag mår inte bra. Jag saknar min familj och jag har skadat mig, inte bara kroppsligt utan på alla sätt.

Han säger att det är ont om både vatten och mat. Ibland tar han en promenad för att köpa grönsaker.

– Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk. Men röda och vita bönor, linser och ris. Mjöl är dyrt, det är helt sjukt.

När samtalet avbryts skickar Ahmed Abuzaid en egenfilmad mobilvideo där en man ligger på rygg och hostar blod, och en 10-årig pojke med damm över hela kroppen skriker av förtvivlan. Han fortsätter via text:

– Det finns för många exempel för att beskriva livet i Rafah, och jag mår inte tillräckligt bra. Jag gråter och önskar att jag kunde skrika, men försöker hantera mina känslor för min familjs skull. Jag har mardrömmar hela tiden. Jag gråter nu medan jag skriver till dig.

”Min natt”, skriver han om ett annat klipp mot ett mörkt tak där flera explosioner hörs dåna i sekunden.

Ahmed Abuzaids familj fördrevs från sitt hem i Jaffa 1948 och han växte upp i Förenade Arabemiraten. I vuxen ålder flyttade han till Gaza, men flydde till Sverige 2014 när israeliska flyganfall mot Gaza dödade över 2 000 människor. Bakom sig lämnade han också Hamas förtryck: Ahmed berättar att han har fängslats och torterats för att ha kritiserat gruppen.

– Jag hade problem med Hamas och hur de behandlar folk i Palestina, speciellt i Gaza. De tänker att om du inte är med oss så är du mot oss. Men jag vill inte gå in på politiken för mycket, för det största problemet är Israel. Jag står inte bakom Hamas, men jag håller med dem om att vi står emot en ockupation. Det gör FN också.

Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han

Vanligtvis bor Ahmed Abuzaid i Örebro, och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket. Region Örebros tidning Leva delar i varje nummer ut en tårta för medarbetare som ”gör det där lilla extra”. I december 2021 gick den till Ahmed Abuzaid. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans dåvarande chef Christina Vanberg Långh bekräftar att han var uppskattad.

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också, säger hon och fortsätter:

– Men så klart präglad av sin livssituation också, med ett utvisningshot som hängt över honom länge.

Då han studerade fysioterapi vid universitetet al-Azhar i Gaza behöver han göra ett nytt prov i Sverige för att få utbildningen godkänd även inom EU. Filmer som cirkulerar på nätet visar på omfattande flygbombningar mot universitetet.

– Nu ska jag uttrycka mig försiktigt… men som arbetsgivare är det en ganska komplicerad process med Migrationsverket. Han fick ju arbete, men uppehållstillstånd för arbete kan man bara söka innan man kommer till Sverige, säger Christina Vanberg Långh.

Tjänstledigheten på vårdcentralen tar slut den 22 februari. Christina Vanberg Långh säger att den kommer att förlängas, och att det är svårt att rekrytera personal.

– Då blir det dubbelt frustrerande när vi hade en duktig medarbetare med en viktig utbildning, som jobbat så länge han bodde i Sverige och som verkligen ville göra rätt för sig. Tyvärr gav han upp till sist med att överklaga gång på gång, det gör ju något med en människa att hamna i limbo. Så till slut valde han att åka tillbaka. Vi har kontakt via Messenger så att han vet att vi tänker på honom, men vi kan inte göra så mycket.

Snart efter att ha kommit till Sverige blev Ahmed Abuzaid också engagerad i kulturlivet. 2015 jobbade han som volontär vid det nystartade konstcentrumet på Ställbergs gruva. På ett foto i ett DN-reportage (5/7 2015) står han i förkläde vid spisen och skedmatar en kollega, med bildtexten: ”Inför lördagskvällens syrisk-palestinska middagsbuffé låter han Carl-Oscar Sjögren smaka av maten.”

Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg.

Nu har poeten Jonas Gren och artisten Sara Parkman, tillsammans med medarbetarna på Ställbergs gruva startat en insamling till honom.

– Han volontärade mycket och lagade god mat. Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg. Han är över 190 och biffig, så han är en otrolig tillgång, drar igång grejer och är rolig, säger Sara Parkman (bilden).

Ställbergsgänget har haft mycket kontakt genom åren och undrade hur de kunde hjälpa till.

– När han berättade att både hans föräldrars och hans systers hus var förstörda, så ville vi samla ihop till en startplåt till den dag när det blir möjligt att bygga upp ett liv på nytt igen.

År 2019 träffade Ahmed Abuzaid kärleken och gifte sig. Han hade länge sökt uppehållstillstånd som flykting utan framgång, men för ett år sedan bestämde han sig för att söka som anhörig i stället. Det kräver dock att man bor på ursprungsplatsen, i det här fallet Gaza. Så han flyttade tillbaka till staden i väntan på ett besked från Migrationsverket.

Hans fru Rihana Abuzaid är psykolog och har hört av sig till alla hon kan komma på: Utrikesdepartementet, flera ambassader, Migrationsverket, regeringskansliet, Röda korset i Genève.

– De är trötta på mig nu, de frågar varför jag ringer. Jag säger att jag förstår att ni har regler, men de ska vara till för att rädda människor. Ahmed är civil, en helt vanlig person, ändå går det inte. De säger att om han inte gör intervjun så nekar de ansökan. Men det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen. Det är hemskt, jag är sjukskriven och mina barn är oroliga.

Det känns som att hon är där själv.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen

När Ahmed Abuzaid får se sin frus citat svarar han: ”Min fru ❤”. Han berättar att han är frustrerad över hur svårt det är att erkännas som svensk.

– Det är så många som bor i Sverige som inte har gjort något fel. De har jobb och körkort. Om bara mina ögon hade varit gröna i stället.

Allt han vill är att komma hem.

– Jag vill bara att den här katastrofen tar slut. Jag önskar att mina släktingar blir friska. Det här är folkmord.

Hans hälsning till svenskarna är att inte bara lyssna på en sida. Om vi bara läser själva på internet så kommer vi att förstå vilken sida som är ärlig, säger han. På måndagen frågar jag hur helgen har varit och han skickar ett ljudklipp som svar. I bakgrunden brummar en elgenerator.

– Kvällen var fruktansvärd. Det är väldigt farligt i Rafah. Så det är inte så bra.

Rörelsen 15 februari, 2025

Ska brist eller överflöd vägleda miljörörelsen?

LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff i Kiruna, efter rekordfyndet av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).

Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.

I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.

Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.

Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.

Läs mer

Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.

Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Inrikes 14 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

(mer …)
Kultur 14 februari, 2025

Särskilda, fascistiska, dagar

Möte mellan en hemmafru (Sophia Loren) och en homosexuell radioreporter (Marcello Mastroianni) i skuggan av Hitler och Mussolini. Filmen finns på SVT Play till den 23 februari. Foto: Canafox.

Sophia Loren gick aldrig med i paraden. Ann Ighe återupptäcker Ettore Scolas snart halvsekelgamla film som vibrerar av tidsångest och grupptryckets kvävande kraft.

Man omvärderar mycket i sitt liv. Men jag tillhör dem som håller fast vid en hel del. Som att jag i större delen av mitt vuxna liv har påstått att Ettore Scolas En alldeles särskild dag, från 1977, tillhör världens bästa filmer. Jag såg om den häromdagen, och fann inget skäl att ändra mig.

Filmen börjar med ett långt, dokumentärt journalfilmsklipp från den 8 maj 1938. Sju hela minuter som följer Adolf Hitlers tågfärd från Tyskland till Italien och Rom. Vi möter det jublande mottagandet från både de fascistiska massornas sida och från självaste Mussolini och kung Viktor Emanuel III. Stöveltrampet under paraderna är taktfast och inte det minsta metaforiskt. Scola börjar så, han samplar historien direkt. Och låter den sedan, via ett ständigt ljudspår från italiensk radio, stanna med oss. Resten av filmen utspelar sig nämligen i ett hyreshus, i en blek mellankrigstida färgskala med skarpa svarta detaljer. I bakgrunden hörs rapporteringen från det fascistiska stormötet på Roms gator, samtidigt som bilden och dialogen berättar ett annat drama.

Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan.

Vad var det som fångade mig den där första gången jag såg filmen? Sophia Loren såklart. Hennes Antonietta är den första i familjen som stiger upp, och i en enda svepande morgonrutin får upp sina barn och sin man ur sängarna och i kläderna. Det är ingen dans, om jag nu får det att låta så, det är arbete. Hela familjen ska ut och se på paraderna, när Hitler besöker Mussolini i Rom. Hela kvarteret ska dit, alla familjer ställer upp sig, gör sig i ordning, marscherar glatt och stolt iväg i sina fascistiska uniformer eller sina söndagskläder. Alla går för att möta denna alldeles särskilda dag på gatorna. Alla utom en portvakterska, vår lätt luggslitna hemmafru i Sophia Lorens ovanligt nedtonade gestalt, och en homosexuell radiopratare, spelad av Marcello Mastroianni, som vet att den fascistiska regim som har deporterat hans älskade också har honom i sikte.

Den lilla trion får sedan spela ut hela dramat av fascismens kontrollapparat, krav på medborgarnas ”vandel” och angiveriets mekanismer. Samt någon sorts sanning om att människor kan mötas och betyda något för varandra. Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan. Jag antar att Scola redan då tyckte att det var intressant att låta en 15-årig Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito Mussolini, syskonbarn till Sophia Loren – vara med i rollistan. Men han visste inte vad vi vet nu, att hon sedan blev politiker för MSI – arvtagaren till Mussolinis parti – i Italien och Europaparlamentet.

Det är inte bara att filmen är rasande snyggt gjord, eller att Loren och Mastroiannis valhänta möte är så välspelat och dramatiskt fulländat. Allt det var gripande redan när filmen var ny. Det är också att jag i min egen vardag i dag anar ett förfärligt fascistiskt soundtrack i bakgrunden. Namnen som surrar förbi är Elon Musk och Donald Trump – lite för ofta i den ordningen. Världens rikaste man har nästan blivit en större politisk aktör än den president han hjälpt till makten.

Det är 2025 nu. Vill man tänka stort säger man att det tjugoförsta århundradets första kvartal har förflutit. Fjolåret var det varmaste vi hittills har kunnat mäta. Ett skört eldupphör råder i Gaza, men är lika osäkert som allt levande. På den ryska invasionen av Ukraina syns inget slut och människoliv mals ned med militärt våld. Det är inga goda dagar för mänskligheten.

Läs mer

Själv känner jag djup frustration över en svensk statsminister som säger att det inte är krig men inte heller fred i Sverige, för att bana väg för en militarisering av både samhälle och ekonomi. Och samtidigt. Kriget finns runt om oss, och i många människors liv. Donald Trump har hållit ett andra installationstal. Musk ska effektivisera den amerikanska statsapparaten och värmer upp med en timslång intervju med tyska högerextrema Alternativ för Tysklands ledare på sin egenägda plattform X.

Jag hör världens drama i bakgrunden. Jag vill verkligen gå ut på gatorna, men jag tänker inte gå i paraden.

Kultur/Nyheter 13 februari, 2025

Bråk kring samisk utställning: ”Häxjakt”

Den dramatiska naturen i norska Finnmark skildras i en fotobok av Cato Lein, som är föremål för en kontrovers i Oslo. Foto: Jan Langhaug.

En utställning om samisk identitet i Oslo innehåller bilder av Cato Lein, vars fotopris drogs tillbaka på grund av fusk i fjol, vilket uppmärksammas i norska Klassekampen. Själv säger han att kritiken liknar förföljelse.

Fem renar som vandrar längs vattenbrynet. En dramatiskt krökt stenbumling på ett öppet fält. En barrskogsvidd fångad från ett krön.

Bilderna i Cato Leins svartvita fotoalbum Northern silence (2022) är bländande karga. De sägs vara tagna i Norges nordligaste fylke Finnmarken mellan mitten av 80-talet och 2012, och han tilldelades Svenska fotobokspriset 2023 för en ”dramatisk skildring av det nordligaste Norge” som ”ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö”.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen, berättar han i en intervju på Svenska fotografers förbunds hemsida.

Även i förordet står att bilderna skildrar den finnmarkska naturens ”överväldigande spektakel”.

Det fanns bara ett problem. Flera av bilderna, inklusive de tre beskrivna i inledningen, är tagna av andra fotografer, varav fyra av etnografen och sameforskaren Ernst Manker (1893–1972). När detta uppdagades drogs både priset och pengen på 40 000 kronor tillbaka i mars 2024, något som uppmärksammades i flera svenska medier.

(mer …)
Okategoriserade 13 februari, 2025

Bil kör in i facklig demonstration i Tyskland

Polisen samlar in vittnesmål på restaurangen Löwenbräukäller nära platsen där en man körde in i en folkmassa. Foto: Matthias Balk/dpa/AP/TT.

En bil har kört in i ett demonstrationståg för fackförbundet Verdi i München. Fler än 20 är skadade, inklusive barn, men omständigheterna är i övrigt ännu inte kända. Enligt vittnen körde föraren medvetet in i folkmassan.

Flera människor skadades när en bil körde in i en folkmassa i München i södra Tyskland under förmiddagen.

De hade samlats för att demonstrera under en kortstrejk arrangerad av fackförbundet Verdi för statsanställda, för en åttaprocentig löneökning, högre bonusar och ytterligare tre lediga dagar. Enligt tidningen Süddeutsche Zeitung är minst 20 personer skadade, varav några var i kritiskt tillstånd. Flera av de skadade var barn.

Ett ögonvittne på plats säger till mediebolaget Bayerischer Rundfunk att bilen körde in i folkmassan medvetet. Vittnen berättade också om två män, varav en sköts av polisen och bars bort.

Ett vittne som medverkade i demonstrationen säger till BR att han sprang över och ”såg att en man låg under bilen. Sedan försökte jag öppna dörren, men den var låst.” Sedan kom polisen och sköt mot bilrutan, så han drog sig undan för att ta hand om de skadade.

Journalisten Sandra Demmelhuber rapporeterade klockan tio i elva på X att en person låg på gatan, och att en ung man hade förts bort av polisen. ”Folk som sitter på marken och gråter och skakar. Detaljerna är fortfarande oklara”, skriver hon.

Händelsen ägde rum vid Stiglmaierplatz, ett livligt torg i centrala München i närheten av centralstationen. Lokalpolisen meddelar på X att föraren säkrades omedelbart, och inte utgör en fortsatt fara. De har också upprättat en vittnesinsamlingsplats på en närliggande pub.

Verdi är Tysklands näst största fackförbund med 1,9 miljoner medlemmar inom service- och tjänstesektorn. Fackförbundet har varit involverat i flera arbetsmarknadskonflikter under det senaste året.

I januari 2024 utlyste förbundet en landsomfattande strejk inom kollektivtrafiken med krav på en 35-timmarsvecka med bibehållen lön, där över 90 000 anställda på drygt 130 bolag deltog. Månaden därpå strejkade 25 000 medlemmar i markpersonalen på Tysklands sju största flygplatser, för att sätta press i förhandlingar om löner och arbetsvillkor.

I november varnade Verdis ordförande, Frank Werneke, för att stigande priser och fortsatt arbetskraftsbrist inom vissa sektorer kan leda till fler lönekonflikter, inte minst som lönerna för busschaufförer och säkerhetspersonal ofta har halkat efter prisökningarna

– Strejker är en del av demokratin, underströk han och varnade politiker för att urvattna rätten.

Münchens socialdemokratiska borgmästare Dieter Reiter sade att han var ”djupt chockad” i ett första uttalande: ”Mina tankar går till de skadade.”

Texten uppdateras.

Nyheter 13 februari, 2025

När bubblan sprack började skuldspiralen

Stadsdelen Ronna i Södertälje räknas till Sveriges särskilt utsatta områden. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Mer än trettio år efter 90-talets bostadsbubbla finns det fortfarande de som plågas av kraschens efterdyningar. Och enligt vissa slutade aldrig krisen – den bara drogs ut.

Frosten glimmar på bänkarna i Södertälje centrum. Trots solsken och klar himmel är det så kallt att händerna blir röda och andedräkten skapar moln i luften. På en av bänkarna sitter tre medelålders herrar med bylsiga vinterjackor. En av dem har ett stort grått skägg och heter Christer.

– Jag har ju hela mitt kontaktnät här i Södertälje, så det är ju här jag vill bo, säger Christer.

Christer flyttade till Södertälje 1987. Då var det raggarkultur som gällde, och han hade själv flera amerikanare. I dag är han arbetslös och bor på ett av kommunens stödboenden. Bilarna är sålda sedan länge.

(mer …)
Inrikes/Reportage 13 februari, 2025

Vår man i Mar-a-Lago

Sverigedemokraterna hoppas bli en länk mellan Trumpsfären och borgerligheten i Sverige. Foto: Nancy Ellison/Polaris.

I strävan efter en konservativ hegemoni blickar Sverigedemokraterna utanför Sverige. Drömmen rymmer vapenskrammel, fackförakt, och dollartecken – och en inflytelserik doldis, som vill föra SD och USA närmare varandra.

”MAKE AMERICA SWEDISH AGAIN”, skriver Andreas Palmlöv när han uppdaterar sin profilbild på Facebook 2016, en månad efter Donald Trumps första valvinst.

21-åringen har prydligt bakåtkammat hår, slips, och en liten gyllene pin på kavajen med USA:s och Sveriges flaggor korslagda. Bilden tas några månader in i hans utbytesår på University of Illinois i Chicago, och drömmen sedan dag ett har varit praktik i Washington DC.

I maj 2017 meddelar en stolt Palmlöv att den gått i uppfyllelse. Han ska till Svensk-amerikanska handelskammarens högkvarter i House of Sweden, där Sveriges – men även Islands och Liechtensteins – ambassader ligger.

Läs mer

”Där kommer jag arbeta för att fortsätta bygga handelsbroar mellan våra två otroliga nationer. Detta kommer låta mig se till att varje amerikan följer mig, och byter från tuggtobak till snus.”

Jag har hört att SD:s starkaste valdistrikt nuförtiden är Strandvägen.

I november 2024 har den ambitiösa politikstudenten hunnit fylla 29, och börjat lägga grunderna för det konservativa snusvarumärket ”No Woke”. På Linkedin lägger amerikanen Keith Williams upp en bild, där han bland andra poserar med SD:s riksdagsledamot Mattias Eriksson Falk och flera från USA:s handelskammare.

(mer …)
Inrikes 12 februari, 2025

Vapenilskan mot Åkesson: ”Syltrygg”

Jimmie Åkesson har varit pressad inom partiet sedan överenskommelsen om en striktare vapenlag. Foto: Lars Schröder/TT.

I en intervju förklarar Jimmie Åkesson att ”Rambovapen” inte passar för jakt. Men bland gräsrötterna växer ilskan – och flera tunga Sverigedemokrater kritiserar öppet sin partiledning.

Vapenfrågan delar Sverigedemokraterna.

I måndags avgick Richard Jomshof från justitieutskottet i protest mot att partiet ställde sig bakom ett förbud mot geväret AR-15. ”Det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier”, skrev han på X.

Även Tobias Andersson riktar kritik mot förslaget. ”Under mina snart 13 år i Sverigedemokraterna har jag aldrig varit med om en sådan kritikerstorm”, skriver han på X under måndagen. Till Sveriges Radio (11/2) säger han att han förstår Richard Jomshofs frustration.

– Man tar ett hastigt beslut i ett svårt läge som inte träffar Örebromannens vapengarderob, men som innebär att man misstänkliggör jägare som aldrig gjort något fel, och de misstänkliggörs nu för att vara en samhällsfara.

I en intervju med Sveriges Radio (11/2) försvarar partiledaren Jimmie Åkesson överenskommelsen med Tidöpartierna, och uttrycker besvikelse inför kritiken.

Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

– Det är väldigt svårt att driva partiets politik med det ansvar som han har om man inte håller med om partiets politik, och om man dessutom offentligt tar avstånd från det som jag tagit statsministern och övriga regeringen i hand på, säger han.

Han ifrågasätter också att AR-15 är lämpligt för jakt.

– Om man frågar den breda massan vad de tycker om att man använder den här typen av vapen, som alltså ser ut som rena Rambovapen, till jakt, så tror jag att väldigt få tycker att det är rimligt.

Enligt Göteborgs-Posten (10/2) står 24 av 27 SD-distrikt bakom protesten. Även Sveriges jägare är kritiska mot beslutet, som de kallar ”hastigt” i ett uttalande. De skriver också att ”Sveriges 300 000 jägare är mer laglydiga än genomsnittsbefolkningen”, men att de nu ”blir misstänkliggjorda av inget annat skäl än att dom har licensbelagda vapen och jagar”.

AR-15 är en familj av halvautomatiska gevär som liknar modellen Colt AR-15, som blev särskilt populära under Irakkriget. Sedan dess har det också blivit känt för sitt bruk i flera amerikanska skolskjutningar, och har åtminstone sedan 1990-talet varit föremål för en diskussion om striktare vapenlagar. Det demokratiska partiet har tillsammans med anhöriga förgäves försökt få till ett förbud mot det som lobbyorganisationen NRA kallar ”Amerikas gevär”.

Det användes dock inte av massmördaren i Örebro, vilket är ett vanligt argument bland Sverigedemokraternas många upprörda följare i sociala medier. 

Laddat. Den amerikanska gevärstypen AR-15 har länge varit föremål för en debatt om vapenlagar. Nu även inom Sverigedemokraterna. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

”Viker sig ni för trycket och straffa laglydiga vapenägare är det slutröstat på er ska ni ha klart för er!” skriver en följare på Facebook, och en annan: ”Jag trodde SD och DU Jimmie Åkesson var ett parti och en ledare som INTE var som övriga syltryggar, kappvändare, lögnare och svikare till politiker och partier i Sveriges riksdag! […] Men ack så jävla fel jag hade!!!”

Det höga tonläget präglade enligt flera källor till Aftonbladet (11/2) även partistyrelsens möte under måndagen, där en pressad Jimmie Åkesson ska ha höjt rösten flera gånger.

– Det var rejält skrikigt på mötet, säger en av källorna.

– Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

Medlemmarnas kritiska kommentarer lyfts också fram i ett inslag i den sverigedemokratiska tv-kanalen Riks (7/2). Där får Henrik Vinge, som nu har tagit över posten som ordförande i justitierådet efter Richard Jomshof, försvara partiet mot kritiken.

Läs mer

Han förklarar att även om AR-15 inte användes i Örebro, handlar åtgärden om att förhindra kommande fall, och lyfter amerikanska skolskjutningar som exempel.

– Många som söker licens för AR-15 är bra, hederliga människor som använder dem till jakt. Men det är också så att gevär som ser ut på det sättet lockar också en annan typ av människor, säger Henrik Vinge, och berättar att han både syftar på kriminella och på psykiskt sjuka.

Kommentar 12 februari, 2025

Brigadgeneral Mattias Hansson (höger) visar tillsammans med en kollega upp försvarsutrustning mot drönare i februari 2024. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.

När drönarna tar över både krigen och freden är det inte längre befolkningar långt bort som ska övervakas – utan alla.

Förföljd av ett klockslag!

Så skriver en anonym användare på familjeliv.se om den kusliga effekten av att råka titta på klockan vid exakt samma tid varje dag. Denna konfirmeringsbias verkar inte ha ett namn, men är tämligen vanligt förekommande: själv råkar jag jämt se på klockan när hon är 10:04 (tiden då blixten slår ned i Tillbaka till framtiden), en datavetare jag känner säger sig alltid märka när klockan är 13:37 (nördlingo för ”leet”/elite), medan en häxa jag känner ser andligt viktiga ”ängelsiffror” som 11:11 och 22:22. Min moster, däremot, vägrar säga vilken tid det är hon jämt märker, eftersom hon inte vill att även jag ska hemsökas av den.

Jag tänkte på fenomenet när det spreds nyheter om drönare över New Jersey i slutet av förra året. Trots att journalister gång på gång påvisade att det inte var något nytt eller ovanligt, spreds en mängd teorier. Det var Kina, eller ryssarna, eller hemlig amerikansk övervakning. Likt klockslagets förföljelse vill man hitta skäl till det man lägger märke till, något meningsfullt i kaoset.

(mer …)
Utrikes 12 februari, 2025

Bortom Tel Aviv och Damaskus

Sedan Bashar al-Assads fall i Libanon hoppas många på en nystart. Beirut, den 26 januari. Foto: Hussein Malla/AP/TT.

När Assad-regimen föll vaknade även grannlandet Libanon upp till en ny verklighet. Samtidigt kvarstår hotet från Libanons andra granne Israel, och spänningarna mellan olika etniska grupper bubblar precis under ytan.

– Folk var i chock. Fullständig chock. ”Ska vi fira nu? Ska vi bli rädda?” I Libanon blandar vi alltid hopp med fruktan, det är en försvarsmekanism antar jag.

Så beskriver Ralph Baydoun (bilden), libanesisk journalist och aktivist, stämningen i Beirut på morgonen den 8 december, när nyheten kom att Assad-regimen i grannlandet Syrien just fallit. Vi talas vid över telefon två månader senare, och han berättar att den absoluta majoriteten såg diktatorns fall som goda nyheter.

– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.

Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.

Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.

Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.

För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.

– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.

Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.

– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.

– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.

Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.

Blockad. Anhängare till Hizbollah hindrar framfarten med brinnande bildäck nära flygplatsen, i samband med mötet mellan USA:s särskilda utsända Morgan Ortagus och landets president Joseph Aoun den 7 februari. Foto: Bilal Hussein/AP/TT.

– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.

Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.

– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.

Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.

Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.

Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.

2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.

Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.

– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.

Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.

Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.

– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.

I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.

– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.

Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.

Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.

En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.

– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.

Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.

I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.

– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.

Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.

Läs mer

Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.

Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.

– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.