Ulf Kristersson har nog aldrig sett så mallig ut.

”Herr statsminister, välkommen till Nato, den starkaste militärallians som världen någonsin har sett.”

Så sade Joe Biden under sitt årliga presidenttal om ”tillståndet i nationen” inför amerikanska kongressen i torsdags. Han uppmanade rummet att ställa sig upp för den svenska statsministern, och försäkrade: ”De vet hur man slåss!”

På X dementerade Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson ”rykten om att Vänsterpartiet har ändrat sig om Nato”. Hon lovade också rösta nej till det avtal om försvarssamarbete med USA, även kallat DCA, som regeringen förberedde under fjolåret, och som ska ge landet tillgång till 17 svenska baser. Natofrågan lär också få utrymme under partiets kongress i maj.

Socialister har med rätta kritiserat hur snabbt en så betydelsefull omvändning av svensk säkerhetspolitik rammades igenom. Jag skrev att Sverige nu tagit steg mot att sluta upp på USA:s sida i det nya kalla kriget (Flamman, 18/5 2022), och att beslutet borde vänta tills efter krigsslutet (DN, 13/4 2022).

Processen är samtidigt av sekundär betydelse. Den centrala frågan är om någon övertygas av vänstersidans eget förslag på en europeisk säkerhetsordning – det vill säga Ukraina för sig, Norden för sig, och så ett lapptäcke av bilaterala avtal. Denna ordning var bevisligen värdelös för Ukraina, så Nato vann snabbt över opinionen utan motstånd. Detta är den ironiska konsekvensen av att vänstern även motsatt sig det enda trovärdiga alternativet till att underkasta sig USA via Nato, nämligen ett fungerande europeiskt försvar.

De flesta svenskar uppfattar nämligen, helt korrekt, Ryssland som ett hot mot Europa. Vladimir Putin motiverar inte invasionen med enbart säkerhetspolitiska argument, utan ifrågasätter Ukrainas rätt att existera som nation. Bara för några dagar sedan diskuterade den populära ryska tv-personligheten Vladimir Solovjov vilka europeiska städer som borde atombombas först – ”Bukarest, givetvis, och sedan Paris, Marseille, Lyon.”

Inte konstigt att Natostödet mellan hösten 2021 och hösten 2022 ökade från 29 till 64 procent, enligt rapportförfattarna Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson ett ”jordskred” och den ”största och snabbaste opinionsförskjutningen som hittills uppmätts i svensk politisk historia” (Som-institutet, 2023). Att kräva en folkomröstning, som Vänsterpartiet gjorde i april för två år sedan, var därför att be om ett självmål. Folket hade med stor sannolikhet röstat ja och stärkt alliansens demokratiska legitimitet, vilket troligen inte är den konsekvens som nejsidan önskar sig.

Nu bör målet för socialister vara att ta fram en egen utrikespolitisk linje i Nato. Om den turkisk-ungerska cirkusen har lärt oss något så är det att en sådan faktiskt är möjlig, och att förneka detta vore att förstärka alliansens makt. Nu gäller det att lusläsa artiklarna för att se hur de kan användas för att förhindra idiotiska militära äventyr.

Det som kommer att avgöra om Sverige tar del i angreppskrig eller inte handlar alltså mer om vilka som styr oss, än om vilka allianser vi är med i.

Varje lands vetorätt i omröstningar är ett givet verktyg. Ett annat finns redan i den första artikeln, som förpliktigar medlemsländerna att söka fredliga lösningar, och att ”avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål”, en förpliktelse som bekräftas i artikel sju. Dessa artiklar kan omedelbart anföras mot USA och Turkiet – hur väl rimmar vapenstödet till Israel eller bombningar mot kurder i norra Syrien med FN-stadgan? Och verkar Turkiet verkligen för att ”stärka sina fria institutioner”, som det står i artikel två?

Under kalla kriget hade Sverige en oberoende utrikespolitik trots att vi i praktiken tillhörde USA:s sida, vilket Ulf Kristersson korrekt påpekar i sitt tal till nationen den 7 mars: ”Redan på statsminister Tage Erlanders tid var det viktigt med underrättelseutbyte och försvarstekniskt samarbete med USA. Det har aldrig funnits någon tvekan om vart Sverige skulle vända sig i händelse av krig.”

Sveriges oberoende utrikespolitik berodde inte på att vi var alliansfria, utan på att våra regeringar ville det. Nu är denna socialdemokratiska dominans bruten.

Det som kommer att avgöra om Sverige tar del i angreppskrig eller inte handlar alltså mer om vilka som styr oss, än om vilka allianser vi är med i. Den 22 februari meddelade försvarsminister Tobias Billström (M) att svenska trupper ska skickas till Röda havet, och den 7 mars avslöjade TV4 att ett hemligt ”samarbetsland i västvärlden” får köpa vapen av Sverige till ett värde av 11,7 miljarder kronor. (Får man gissa på Turkiet?)

Den svenska högern är alltså ivrig att göra Sverige till en stålbåge i det amerikanska militärparaplyet. Mot det måste vi göra motstånd.