Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.