Samtidigt består ett stort internationellt intresse för att importera israeliska vapen och krigssystem. Bland produkterna som visades upp i Singapore var den nya drönaren Hermes 650 från Elbit. Drönaren, som ser ut som en liten helikopter utan förarkabin, kan komma att ersätta Elbits tidigare modell Hermes 450 som används flitigt av den israeliska försvarsmakten och som bland annat användes i Israels drönarattack mot World Central Kitchen den 2 april, som dödade sju hjälparbetare.

I Singapore visades även vapensystem som använts av den israeliska militären för första gången sedan den 7 oktober. Dit hör systemet Edge 360, som tillverkas av det israeliska uppstartsföretaget Axon Vision. I marknadsföringen beskrivs den som en produkt som bistår med ”AI-baserad beslutslösning i realtid.” Systemet installeras i stridsvagnar och ger soldater en 360-graders bild av omgivningen, samtidigt som det varnar för potentiella hot. Axon Vision började leverera systemet till den israeliska militären precis innan den sjunde oktober förra året. För en reporter berättar företagets vd att en av fördelarna israeliska vapentillverkare har är att de har ett tätt samarbete med den israeliska militären. ”Vi får feedback hela tiden.”

Både väletablerade israeliska vapenföretag och nya israeliska startups gynnas av att deras vapen och övervakningssystem kan stridstestas av den israeliska armén. Detta faktum används ofta som försäljningsargument i marknadsföringsmaterial: på Elbits hemsida beskrivs Hermes 450 som en ”mogen och stridsbeprövad” drönare.

Att Israel utvecklar vapen, övervakningssystem och spionutrustning som först används mot palestinier och sedan exporteras runt om i världen är väldokumenterat, bland annat i Antony Loewensteins bok The Palestine laboratory: How Israel exports the technology of occupation around the world, som publicerades förra året. Loewensteins bok liknar de ockuperade palestinska territorierna vid ett storskaligt experiment, i vilket de palestinska försöksobjekten stängs in bakom murar, blir beskjutna, övervakade och avlyssnade, utan möjlighet till samtycke eller inflytande, och utan att få se skymten av de vinster experimenten ger upphov till.

Att Israel använder Palestina som ett vapenlabb bör förstås som en – för Israels del – gynnsam bieffekt av den halvsekellånga ockupationen, snarare än ockupationens syfte. Men konsekvensen för palestinierna är densamma. Palestina fungerar i praktiken som ett israeliskt vapenlabb, och logiken undgår varken Israels vapenhandlare eller de internationella kunder som, pågående folkmord till trots, gärna vill fortsätta köpa Israels väl beprövade vapen.

Militarism är en viktig del av Israels historia och ideologi – framtvingad, som många ser det, av landets status som judarnas hemland, beläget i en utsatt position i Mellanöstern, omringat av fiender. Trots en befolkning på drygt 9 miljoner människor är Israel världens tionde största vapenexportör. Per capita är de nummer ett. Vapen utgör en stor del av Israels totala industriexport, och landet är världsledande inom övervakningssystem och cyberteknologi.

Alla vapentillverkande länder måste ta beslut om vilka andra länder man är villig att sälja vapen till, hur och var man drar gränsen. I länder som Sverige handlar den realpolitiska avvägningen främst om risken för att vapen hamnar i fel händer, mot nyttan av lönsamma affärer. Det är dyrt att utveckla högteknologiska vapen, och kostnadskalkylen går ofta inte ihop utan export till andra länder. Sverige är ett litet land som tjänar på att värna om den så kallade regelbaserade världsordningen, som bygger på att upprätthålla internationell rätt och samarbete via organisationer som FN och Världshandelsorganisationen. Vi är villiga att exportera vapen till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, men inte till Israel eller Sydsudan.

För Israel ser den realpolitiska avvägningen annorlunda ut. I hopp om att vinna internationellt stöd för sina brott mot internationell lag har det länge varit Israels strategi att sälja sina högteknologiska vapen och övervakningssystem till vem som helst, med undantag för ett fåtal ärkefiender. Vapenhandel sker oftast mellan länder som har diplomatiska förbindelser. Men Israel har, sedan landet föddes, fått kämpa för internationellt erkännande. Ofta har de sålt vapen till länder de inte har diplomatisk anknytning till, i hopp om erkännande eller stöd i internationella sammanhang. Denna diplomatiska strategi har ett namn: ”uzidiplomati,” döpt efter den israeliska maskinpistol som blev populär bland säkerhetsstyrkor runt om i världen på 1960-talet.

För länder som krigar mot dissidenter eller minoriteter på hemmaplan är Israels långa erfarenhet av att kontrollera palestinier särskilt attraktiv. Israel har, bland annat, sålt vapen till Pinochets militärdiktatur i Chile, apartheidregimen i Sydafrika, och militärregimen i Myanmar. I det sistnämnda landet fortsatte Israel sin vapenhandel långt efter att folkmordet mot rohingya-muslimerna blivit känt. Israel tvekar sällan inför att sälja vapen, oavsett vem som frågar. Trots det finns ändå sällsynta undantag för Israels allt-åt-alla-attityd till vapenexport. Israel nekade länge att sälja vapen till Ukraina, för att inte förstöra sin starka relation till Ryssland.

För länder som krigar mot dissidenter eller minoriteter på hemmaplan är Israels långa erfarenhet av att kontrollera palestinier särskilt attraktiv.

I takt med att dödstalen i Gaza stiger och förödelsen breder ut sig, bränner också Israel fler och fler diplomatiska broar. Bland annat Turkiet, Jordanien, Sydafrika, Chile och Brasilien har redan klippt diplomatiska band med Israel genom att återkalla sina ambassadörer från landet. Men om Israels historia kan kan säga oss något om framtiden så är det att frostiga diplomatiska relationer inte behöver betyda importstopp för israeliska vapen.

Uzipistolens tid är förbi. I dag består Israels vapenexport främst av högteknologiska vapen som drönare, luftvärn, och övervaknings- och informationssystem. Den israeliska försvarsmakten beskrivs ofta som pionjärer inom AI-baserad krigföring och landet huserar många av världens främsta uppstartsföretag inom AI och cybersäkerhet, som gynnas av ett tätt samarbete med försvarsmakten.

I marknadsföringsmaterial och på militärutställningar ges ofta en optimistisk bild av den nya typ av krigföring som möjliggörs av dessa högteknologiska vapen. Precisionsvapen minskar skador på civila, AI-system minskar de mänskliga fel som uppstår i valet av måltavlor. Och så vidare.

Israels krig i Gaza visar i stället hur en utbredd användning av AI-system kan få katastrofala följder. Som tidningen +972 har avslöjat använder den israeliska militären en rad olika AI-system i sin krigföring mot Palestina. Ett system, som kallas ”The Gospel”, används för att välja ut byggnader och annan infrastruktur, ett annat som kallas ”Lavender” används för att peka ut mänskliga måltavlor. Ett tredje system, ”Where’s daddy”, används för att följa mänskliga måltavlor och signalera när de kommer hem till sina bostäder, så att dessa kan bombas.

Israels AI-system innebär att måltavlor genereras i en takt som inte tidigare varit möjlig. Och trots att Israel har tillgång till precisionsvapen har den israeliska försvarsmakten i stor utsträckning använt så kallade dumma bomber, vilket förstörelsen av stora delar av Gaza vittnar om. Dumma bomber är trots allt billigare, och Israels försvarsmakt vill inte gärna slösa dyra precisionsvapen på lågprioriterade måltavlor, som deras AI-system genererar i tiotusentals. Detta, i kombination med att Israels beslutsfattare i förväg godkänt storskaliga civila offer – upp till 15 eller 20 beräknade civila offer om måltavlan är en lågt rankad Hamasmedlem, fler än 100 för någon som är högt rankad – får förväntade konsekvenser.

Den 25 oktober, knappt tre veckor efter att det nuvarande kriget bröt ut, tecknade den svenska försvarsmakten ett nytt tioårigt avtal med det svenska dotterbolaget till Elbit Systems. I och med avtalet, som är värt 1,7 miljarder kronor, kommer samma företag som beväpnar den israeliska försvarsmakten hjälpa till att ”säkerställa den svenska arméns digitaliserings- och transformationsresa” som det står i Elbits pressmeddelande. Sverige är därmed bundet, i ett decennium framöver, till ett av de företag som bär det tyngsta ansvaret för medverkan till Israels brott i Gaza.

Det finns alternativ till att köpa israeliska vapen och militärtjänster. På hög nivå handlar det om att utveckla samma förmågor och vapen själva, köpa produkterna från andra länder, eller välja att klara sig utan dem helt och hållet. I en tid av militär kapprustning är det svårt att argumentera för det sista alternativet, men den 7 oktober bör fungera som en varning för resten av omvärlden: inte ens en av världens mest välutrustade och högteknologiska försvarsmakter kunde garantera sina medborgares säkerhet.