I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?
Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.
Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Idén bakom UberCheats är genial aktivism. Det handlar om att vända gigföretagens datainsamling mot dem själva. Gigarbetare som jobbar för någon av teknikjättarna får tillgång till en annan app, UberCheats, där de på egen hand kan logga resor och ersättningar. De stora gigapparnas mål – personaliserade ersättningar som främjar konkurrens kollegor emellan – omkullkastas när arbetarna börjar samla in egen data. På så vis kan de utveckla en kollektiv förståelse av hur algoritmerna fungerar, och plötsligt har de ett underlag för att kunna ställa krav gentemot företaget.
Artikeln fick mig att fundera över om Samii bäst skulle beskrivas som en aktivist eller en entreprenör. Blå skjorta, programmerare, individfokuset, framgångsnarrativet… Och till råga på allt en artikel i Financial Times. Det fanns många varningstecken som talade för det senare.
”Alla svenskar borde födas med en f-skattesedel”, sade Centerpartiets dåvarande ledare Maud Olofsson redan i valrörelsen 2002. Sedan dess har entreprenörskapskurser introducerats på gymnasieskolor, otaliga UF-företag har startats, och kollektivtrafiken fylls med reklam om att vi ska ”göra vår grej” och ”anställa oss själva”. Entreprenörskapet ses som en väg ur arbetslöshet, vilket syns tydligt i de politiska motiven bakom RUT- och ROT-reformerna. Även när kulturstöd och sociala satsningar läggs ned, ska entreprenören träda in. Entreprenörskapet är en ständigt närvarande uppmaning, och en påminnelse om vilka egenskaper som är önskvärda på arbetsmarknaden: flexibilitet, självständighet, kreativitet och konkurrenskraft.
Det är knappast en slump att orden påminner om dem som använts för att sälja in gigekonomin. De mänskliga begären efter frihet, lek och autonomi, som återfinns i många utopiska visioner om ett post-kapitalistiskt samhälle. Som sociologerna Eve Chiapello och Luc Boltanski visar har vår tids arbetsköpare skickligt tagit vara på kritiken mot det monotona arbetslivet i fordismens fabriker. Generationen som fyllde gatorna kring 1968 drömde om ett mindre monotont och övervakat arbete. Det finns påfallande likheter mellan hur 1800-talsutopisten Charles Fourier pratar om att människans tävlingslust tas tillvara för att göra arbetet mer lustfyllt, och gigföretagens ”spelifierade” arbetsledning. Skillnaden är på sin höjd kosmetisk: Fourier föreställde sig pastejtävlingar – i dag liknar Safetly, ett gigföretag för säkerhetsvakter, sin verksamhet med Counterstrike.
Bristen på transparens leder gigarbetare till att ta till kreativa medel för att hacka plattformens algoritmer.
Men precis som för Armin Samii grusas mångas förhoppningar om frihet när de konfronteras med algoritmernas, och därigenom plattformens, makt. Systemen som styr arbetet är ogenomträngliga och svårförstådda, och det är nästan omöjligt att veta hur ersättningar sätts. Bristen på transparens leder gigarbetare till att ta till kreativa medel för att hacka plattformens algoritmer. Ett sådant tilltag var när arbetare för Amazons budföretag Flex insåg att algoritmen prioriterade att ge uppdrag till förare som befann sig närmast upphämtningsstationerna. Arbetarna skaffade därför en extra telefon, synkad till den första, placerade dem i träd i närheten, och väntade på att uppdragen skulle börja trilla in. På så vis kunde de vara ”ett steg före Amazons algoritm och dess utvecklare”, som tech-experten Chetan Sharma säger till New York Post. Gigekonomin har blivit ett experimentellt laboratorium; när de etablerade facken lyser med sin frånvaro skapas nya modeller för kamp.
Ett projekt som påminner om UberCheats är Worker info exchange. Organisationen startades av fackliga aktivister från United private hire drivers, ett gräsrotsfack för apptaxichaufförer. WIE hjälper gigarbetare att begära ut den data som gigföretagen samlar in och kämpar för insikt i hur plattformen fungerar. James Farrar, tidigare facklig organisatör på UPHD säger att teknologin bakom Uber är ”fantastisk” – det är maktrelationerna som det är fel på. Svenska Taxiunionen såg också fördelar med plattformsteknologin, och efter misslyckade försök till förhandling med Uber och Bolt bestämde föreningen sig för att utveckla en egen taxiapp – Fair – som är delvis kooperativt ägd. I sitt gränssnitt liknar Fair på många sätt de större konkurrenterna, men betygsättningssystemet och andra övervakande funktioner är borta.
Även uppkomsten av föreningen Gigwatch, där jag själv är medlem, kan förstås i ljuset av detta. Fröet till Gigwatch var en kampanj som drevs av Syndikalistiska Ungdomsförbundet mot gigföretaget Yepstr, som förmedlade gigarbete specifikt till unga. Kampanjen använde betygssättningen som verktyg, ett viktigt sätt som gigplattformen styr arbetet på, och använde den mot företaget självt. Aktivisterna kanaliserade en twitterstorm till att sänka betyget för plattformarna i Apples och Googles appbutiker.
Vi formas som människor i skolan och på arbetet. Det är ett omistligt faktum som vi inte kommer undan. Som Samii säger till Financial Times, ”du tränar algoritmen, sedan tränar den dig”. Individualismen är en makrotrend, en grundbult i den nyliberala kapitalismen. Till och med hur vetenskapen ser på den mänskliga hjärnan är präglat av entreprenöriella ideal som flexibilitet, anpassning och kreativitet, enligt filosofen Catherine Malabou. Att skapa en ny människa kräver att vi skapar ett nytt samhälle.
2002 är länge sedan, och generationen som föddes med en f-skattesedel har vuxit upp. Vi slipper inte entreprenörskapet, men kanske kan den entreprenöriella energin vändas mot kollektiva projekt. Om företagsledare kan kalla sig aktivister, varför inte vända på det? Och om kapitalet nu är så bra på att appellera till våra begär, varför inte ta vara på de förmågor vi tvingats kultivera?
I ett avsnitt av podden Rekreation (#6 2022) undersöks entreprenören som kollektiv aktör. Som Martin, Kalle och Alicia diskuterar i podden finns det en stark ryggmärgsreflex hos många att förkasta samtida rörelser på grund av de individualistiska tendenser man tycker sig se i dem. Inte sällan spelar influerare med stora konton en nyckelroll i mobiliseringen av dagens protester och demonstrationer – det gäller i allt från MeToo, Black Lives Matter till Palestinarörelsen. Åt det kan man fnysa och raljera om att kampen är kollektiv, inte en chans för enskilda influerare att förbättra sina personliga varumärken.
Men det är en cynisk tolkning. 00-generationerna som har formats av skolans entreprenöriella ideal har nu tagit steget ut på arbetsmarknaden och trots att de kanske är präglade av individualismen i högre grad så är det förment att tro att de passivt kommer anpassa sig till arbetsmarknadens nya disciplin. Motstånd kommer att uppstå, men kanske ta andra former. Viljan till kollektiv organisering verkar trots allt inte upphöra bara för att aktivisterna har skaffat instagram eller lärt sig programmera. På arbetet och på torgen kämpar motståndets entreprenörer på utsidan av institutionerna – men verktygen hämtar de inifrån dem.
