Först skär regeringen ned på föreningslivet. Sedan beställer den en utredning om existentiell hälsa. Historien om Birgitta Eds kurgård Fållökna visar hur vår ångest kan bli en affärsidé när det gemensamma monteras ned.
När Birgitta Ed hösten 2023 köpte en gård och kungjorde att hon där tänkte ägna sig åt existentiell hälsa var det väl ingen som reagerade nämnvärt. Det var vad man förväntar sig att en andligt lagd statsministerhustru skulle göra, precis lika förväntat som att vd-hustrur öppnar konstgalleri i Visby – ett värdigt, lagom krävande och egenfinansierat pyssel för de mäktigas makar.
Det var först ett halvår senare, när vi fick höra att Folkhälsomyndigheten som av en slump fått i uppdrag av regeringen att utreda hur begreppet existentiell hälsa skulle kunna lyftas in i folkhälsoarbetet som jag studsade till. I mina ögon var det ett oblygt försök från delar av en vilsen kristenhet att tränga sig in i folkhälsobudgeten och låna den relevans som automatiskt kommer med hälsobegreppet.
I dag, efter Aftonbladets avslöjanden kring den synnerligen kläggiga härvan Fållökna, har många sylvassa tungor deklarerat att kejsaren är naken. ”Uppenbart snömos”, hälsar en anonym röst från Folkhälsomyndigheten. Tidigare statsepidemiologen Magnus Gisslén kallar det ”oseriöst”. Filosofen Torbjörn Tännsjö inte nöjer sig med att likna begreppet vid kvacksalveri utan också påpekar att hopplöshet inte behöver vara sjuklig: ”Den hopplösheten kan vara fullständigt adekvat och kan ha att göra med världsläget och vilka politiska åtgärder som krävs.”
Den mest grundliga och förödande kritiken mot begreppet skrevs av Lyra Eriksson Lindbäck för ett år sedan och publicerades här i Flamman. Hon försvarade synen på livet som meningslöst som en filosofisk hållning snarare än som en sjukdom.
Plötsligt framstår Birgitta Eds existentiella kursgård mindre som en lösning, och mer som ett försök att slå mynt av en ensamhet som politiken har varit med att skapa.
Själv har jag tänkt på muminkaraktären Bisamråttan, som i Kometjakten ligger i en hängmatta med boken Om alltings onödighet och dömande betraktar sin omgivning. I förstautgåvan från 1949 läser han faktiskt Oswald Spengler, den dystre fascistfilosofen som redan på 1910-talet oroade sig över Västerlandets snara undergång. Jag har roat mig med tanken på Bisamråttan på retreat på Fållökna. Skulle Birgitta kunna bota honom?
Det behövs knappast fler vassa tungor. Faktum är att ingen, inte ens den stackars utredaren på Folkhälsomyndigheten som fick det delikata uppdraget att skriva rapporten åt regeringen, har lyckats formulera någon tydlig definition av begreppet.
Två saker kan ändå konstateras. Om existentiell hälsa betyder någonting alls, så syftar det närmast på allmän psykisk hälsa. Och psykisk ohälsa är ett verkligt problem som tycks fortsätta öka bland barn och unga.
I en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor från 2024 uppgav 56 procent av de unga att de har problem med oro, ångest eller depression, även om bara en mindre andel har så svåra besvär att de får vård för dem. Om vi för ett ögonblick stänger av den retoriska autopiloten är det därför rimligt att fråga sig om inte denna stora grupp förtjänar nya former av stöd.
Jo, svarar jag. Men då vill jag berätta om Blekinge-experimentet.
År 2015 lyckades psykologen och forskaren Alain Topor övertyga Region Blekinge om att ”behandla” 100 personer med psykisk ohälsa genom att ge dem 500 kronor i månaden under nio månader. De fick göra precis vad de ville med pengarna.
När försöket var över hade gruppens vårdbehov minskat med minst 30 procent. Någon köpte akvariefiskar, någon ett gymkort, någon kunde börja spara till sitt ettåriga barn och någon annan bjöd sitt sällskap på thaibuffé. Topor menar att det som ofta framstår som psykisk problematik delvis är social isolering. Och den är betydligt lättare att bryta med några hundralappar på fickan än utan.
500-lappen är förstås inte hela svaret. Men sannolikheten att uppleva mening med livet ökar rimligen om man har råd att åka på utflykt och ta en fika ibland. Och med tanke på att Svenska kyrkan är en av landets rikaste organisationer finns här en uppenbar uppgift för prästkragen Ed.
Inte minst som Folkhälsomyndigheten i sin utredning faktiskt lyfter vikten av gemensamma aktiviteter: ”Sammanhang utöver arbete, såsom engagemang i föreningar eller aktiviteter som idrott eller körsång, anses också viktiga för att känna sig inkluderad och stärka relationer.”
Samma föreningsliv som regeringen händelsevis skär ned på. Plötsligt framstår Birgitta Eds existentiella kursgård mindre som en lösning, och mer som ett försök att slå mynt av en ensamhet som politiken har varit med att skapa.
Det är en lättnad att Sverige tycks ha genomskådat bluffmakeriet.