Jag läste just den mysigaste tråden på länge.

Det är Kommunal som på Facebook bad sina följare att nämna en viktig arbetsuppgift som de tror att få känner till, ”viktiga, roliga eller oväntade arbetsuppgifter från vardagen”.

Ewa-Lill, som är måltidsbiträde i förskolan, berättar om vikten av att stimulera alla sinnen. Hon brukar fråga barnen hur många färger de lägger på tallriken, för att uppmuntra till lärorika samtal.

Marie, som är undersköterska inom äldreomsorgen, berättar om en rad uppgifter: fiska upp saker i toaletten, installera nya tv-kanaler, städa, lista ut varför Ester har slutat äta, avhjälpa ångest, träna gymnastik, laga mat för att göra vardagen festlig. ”Jag skulle kunna fortsätta. Det är mycket vi gör som inte syns.”

Sebastian hade ansvar för äldreboendets LP-spelare.

Mjölkpigan Jennie Sallin berättar om vikten av att en ko får rätt sintid (vila) inför nästa kalvning. En nyfödd kalv behöver råmjölk inom en timme för att stimulera sugreflexen, och inom sex timmar för att bygga upp sitt immunförsvar. ”Kunskap som efter 20 år sitter i ryggmärgen.”

Marie är en specialistutbildad sjuksköterska inom njurmedicin, som åker hem till multisjuka äldre och ger dialys, antingen tre gånger dagligen, eller via en maskin som de kopplar upp sig mot över natten. På så sätt slipper 80-plussare åka in till sjukhuset flera gånger i veckan.

Bibbi säger att hon som undersköterska även har uppgifter som hör till andra professioner, som ”kurator, fysioterapeut, arbetsterapeut, fotvårdare, sjuksköterska, elektriker, rörmokare” med mera. Renee beskriver undersköterskor som ”allkonstnärer”. Katarina säger något liknande om livet som boendestödjare, att hon är allt från kurator till chaufför och frisör.

Hiro säger: ”En av de viktigaste saker jag gjort är att tvätta och fläta en gammal och sjuk kvinnas hår. Hon var så tacksam, kände sig så fin och dog i sömnen under natten.”

Läs gärna hela den inspirerande tråden hos Kommunal.

Det första jag kände när jag läste är förstås tacksamhet för alla som håller välfärden igång. (Vissa av er läste kanske intervjun med min mamma, som jobbat 50 år i vården.)

Det andra är att yrken är mer komplicerade och svårfångade än vad vår tids mätbarhets (fattar ni, mätbarhet + hets?) kan fånga. Det är svårt att förklara för högerns räknenissar alla småuppgifter som ett jobb innebär, och som försvinner när man skär ned för att ”effektivisera”. Att om du ska hinna med allt fler patienter, hembesök, elever, så kommer mycket av det osynliga att behöva försvinna. Att fläta någons hår, leta efter någons fjärrkontroll, trösta ett barn.

Högertankesmedjan Timbros senaste hjärtlösa utspel var att ifrågasätta skolbibliotekens nytta. Detta är förstås ett direkt beställningsjobb från skolkoncernerna, som har färre bibliotek, mindre skolgårdar, sämre utbildade lärare, mindre undervisning på svenska, och så vidare – som skär bort allt som lagen tillåter för att maximera sin vinst. ”De kan nog vara barn utan bibliotek ska du se”, sade Timbros chefsglädjedödare Fredrik Kopsch. Men svaren var desto mer stärkande. Skolbibliotekarien Jonna Bruce var en av många som svarade intressant på X, bland annat: ”Nu har jag precis haft fyra klasser här som lämnat tillbaka och lånat böcker inför långhelgen. I runda slängar 80 elever som inte alltid pratar svenska i hemmet. Tröskeln var närmast nedgrävd.”

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

De flesta av oss har lyckligtvis fantasi nog att förstå att det ligger mer arbete bakom ett yrke än vad som syns utåt. Men de andra behöver bli ständigt påminda. Så låt oss göra det.

Jag syns mer än nog just nu så det ska jag inte plåga er med. Men i mer än fem år jobbade jag deltid eller helg på Akademiska sjukhusets centralkök i Uppsala. Det bestod av fyra pass: diska gårdagens middag, laga och servera lunchbrickor, diska lunch, servera middag.

Här fanns alla Uppsalas invandrargrupper representerade – på den tiden många greker, juggar, samt en och annan iranier. Min pappa jobbade i liknande kök i många år när han kom till Sverige.

Vi tilldelades en plats vid ett rullband – lägga upp brickor och ta bort skräp, spola av tallrik eller bestick eller glas och lägga i maskin. Allt gick superfort och de som hade jobbat länge kunde få ledskador, inte minst de kvinnor som lagade maten i gigantiska 100-litersgrytor.

Serveringen fick alla olika saker att lägga upp: bricka med ifylld meny, tallrik med undertallrik, bestick och servett, kolhydrater (potatis, ris, pasta), huvudrätt (allt möjligt), råkost, samt locka och lägga brickan i vagnar som sedan körs till avdelningarna.

Ingenting av detta syntes utåt. 2010 stängdes köket och maten beställdes i stället in från en privat leverantör. Fem år senare beslutades om att bygga ett nytt ”matpalats” med kök, personalrestaurang, kunskapscentrum och konferenscenter. I februari skrotades planerna igen och maten kommer fortsatt att transporteras från Västerås. Anledningen är att det saknas pengar. Akademiska sjukhuset gick nämligen med en miljard i underskott förra året, och i år förväntas man gå back 870 miljoner. De ständiga sparkraven sätter spår överallt.

Apropå det har Flamman ännu inte fått besked om årets mediestöd. Absurt va? Prenumerera gärna och ge oss en skjuts, varför inte digitalt?

Vad gör du på jobbet som inte syns? Mejla [email protected] och berätta.

(Om du inte vill att svaret ska synas i nästa veckobrev kan du skriva det!)