Andrew McMillan skriver poetiskt om gruvsamhället Barnsley, utan spår av
socialrealistisk råhet. Rasmus Landström ser en ljus framtid för författaren bakom “Synd”.
Att leva i en gruvstad är att förtätas. Rent bokstavligt måste man stå väldigt nära varandra i gruvhissen, känna gårdagens öl, magsyran, doften av kolstybb som inte tvättats bort. Men det är också en förtätning i en annan bemärkelse. Som humanekologen Andreas Malm visade i boken Fossil Capital berodde inte ångmaskinens genomslag på dess överlägsna effektivitet framför vattenkraften, utan på att den gav kapitalägare möjlighet att förlägga fabriker inne i städer, där billig arbetskraft levde tätt packad.
”Gruvor stängs: vi fortsätter att sjunka ned i dem”, noterar gruvarbetaren Brian i Andrew McMillans roman Synd. Han bor i Barnsley i nordöstra England, en gammal gruvstad där puben blivit kyrka – vilket bara kan hända i England – och dagligvaruhandeln förvandlats till ett e-ciggcafé. I stället för att jobba i gruvan försörjer sig hans syskonbarn Simon på att sälja porrbilder på Onlyfans, medan hans kille Ryan kameraövervakar tomma pubar. Ett kallt digitalt ljus har spridit sig över staden, som nu tömts på mänskligt liv. Förtätning och utglesning – det är kapitalismens svarta blodomlopp.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
McMillans debutroman Synd – fint översatt av Eva Åsfeldt – har en genial titel. Både bibeltung och internethumoristisk. Originaltiteln ”Pity” innehåller dessutom ytterligare en dimension, med sin anspelning på gruvan (pit). Det är en begåvad roman som skildrar olika generationer män – enkom män – och deras tillvaro i Barnsley. Om städer som Manchester och Norrköping klarat övergången till postindustriell stad hyfsat är Barnsley Englands motsvarighet till det avfolkade Laxå. Till och med McDonalds har övergivit skutan.
Staden Barnsley ruvar på ett mörker, lika svart som kolet under jord. I Synd gestaltas det genom att Simon arbetar med en dragshow om Margaret Thatcher och gruvstrejken. Varför är oklart fram till de sista sidorna, men den som har koll på historien vet att Thatcher mellan 1979 och 1984 slaktade 15 procent av tillverkningsindustrin och drev upp räntan till hisnande 17 procent. Det kunde hon göra genom att samtidigt krossa det mäktiga gruvfacket – som kontrollerade både kapital- och energiflöden.
Genom Brian får vi veta att Thatcher aldrig kom till Barnsley under den stora strejken. Att den mörka medeltid som kallas nyliberalismen startades av ett spöke – som både var där och inte var där. Simons iscensättning av Thatchers besök i staden är ett slags försoningsakt: ”ding dong, häxan lever”.
Jag tycker väldigt mycket om detta flätverk i Synd. Hur romanens olika tidslager löper in och ut ur varandra. McMillan – som vi kommer få se mer av i framtiden – skriver en poetisk tillståndsprosa, mycket långt från andra kända skildringar av kolsamhällen, såsom Upton Sinclairs Kung kol, George Orwells Vägen till Wigan Pier och Douglas Stuarts Shuggie Bain. Inte ett spår av den socialrealistiska råhet i nämnda verk finns i McMillans roman.
Ett exempel: i en tillbakablick onanerar Brian och hans bror Alex ihop till en porrtidning. Efter klimax lägger Brian armen om sin bror – och så kommer den oväntade meningen – ”på samma sätt som när de sparkade boll tillsammans uppe på gärdet och han hade gjort det avgörande målet”. Plötsligt får den sunkiga scenen något sakralt över sig – som när man går in i en pub som blivit kyrka.
Däremot har jag svårt för avsnitten där Simon gör sina Onlyfans-klipp. Här finns visserligen en läcker kontrast: de kommer ofta tätt efter Brians namnlösa faders berättelse om att sänkas ned i gruvan. Men om avsnitten i gruvan är förtätade, till den grad att man kan känna den tropiska hettan nere i gruvgångarna, så framstår avsnitten om Simons charader i kallt blått ljus som medvetet tomma.
Det är något skrivarskoleaktigt ”duktigt” över hur McMillan med samma noggrannhet beskriver det ”nyttiga” gruvarbetet som den meningslösa porrinspelningen. Denna synd måste man dock förlåta McMillan för – det är trots allt hans första roman. Och med Synd har han skrivit en berättelse om postindustriell manlighet där himlen är lika luggsliten som en raggsocka.
