Filmens kullkastning av maktrelationer fick Douglas Greenwood, skribent i i-D Magazine, att benämna början av 2024 som ”den undergivna pojkvåren”. Challengers, menar han, är ett uttryck för män som begär, lider, längtar, törstar – men som också skamlöst vill bli omhändertagna och slippa bestämma.

Men den maskulina undergivenheten våren 2024 kan också ha inspirerats av sydkoreansk k-pop och k-drama, som länge har försett den västerländska kulturen med alternativa ideal. 2017 postade svenska internetkändisen PewDiePie exempelvis en video där han tittar på kpop-gruppen BTS där han, trots intentionen att göra narr av dem snabbt uttrycker beundran över deras utseende. Konceptet blompojkar, så kallade ”flower boys”, beskriver vackra och feminina män och kan spåras tillbaka till elitkrigare i antika Sydkorea. Blompojkarna den västerländska mansnormen, ofta med uttryckliga låttexter kring undergivenhet och begär. K-pop-gruppen Cix sjunger i låten Jungle: ”Till dig, vars vana är att dominera. Förtroget blottar jag min nacke.”

Enhypen, en grupp som använder vampyrmetaforer, förstärker undergivenheten ytterligare genom att relatera den till att konsumera en tjänares faktiska livsform: ”Jag ger dig mitt liv. Du kan sluka mig hel. Konsumera mitt kött och blod.” Och Taeyong, ledaren för k-pop-genrens största grupp NCT, sjunger i Baby don’t like it den kanske mest grova formuleringen av underkastelse: ”Jag vill att du slår och sparkar mig, förstör mig.”

Det ska så klart inte tolkas bokstavligt. Uttryck av det här slaget är givetvis heller inte representativt för koreanska män överlag. I stället bör det förstås i ljuset av underkastelsens funktion och representation i populärkulturen. Enligt Edward Yang, tidigare musikproducent och numera forskare på mötet mellan popkultur och normer, så beror vissa länders representation av alternativa maskuliniteter på de fördelar de kan ge. I ett land som annars är starkt drivet av traditionella hierarkier, ger skönhet och mjukhet en konkurrensfördel. Det säljer att vara undergiven.

Skildringarna av maskulin undergivenhet står i bjärt kontrast till internets vurm för populärpsykologins så kallade alfa- och sigma-män. Alfamannen representeras på film i karaktärer som James Bond och Gladiator, medan sigma-variantens självutnämnda ensamvargar motsvaras av karaktärer som Patrick Bateman från American Psycho eller John Wick från filmserien med samma namn.

Men undergivenheten visar också på ett skifte i objekt och subjekt, där kvinnan tar över tanken om att både försörja och leda som i sig svarar mot samtidens nygamla intresse för så kallade ”softtjejer” och manstillvända ”tradfruar” eller huskvinnor. Ett svar på kvinnor som mjuka, följsamma hemmafruar utan alltför radikala åsikter.

I Selma Brodrejs aktuella essäbok Testosteron beskriver hon tanken på mer konservativa värden som lockande, ett avbrott från den ständiga kampen. Ett tryggt rum där stabilitet råder, med ”fasta ramar att förhålla sig till och en historia att luta sig mot”.

Men kvinnligheten, givetvis populär även bland männen eftersom de då får vara ”män”, missar en viktig skillnad som Challengers belyser. För Tashi är varken behaglig eller undergiven. Hennes tjejboss-attityd uttrycker inte bara dynamiken mellan maskulint och feminint, utan också en omförhandling av klass och hudfärg.

Till skillnad från de två unga, vita männen – vars bekymmersfria tennisliv finansieras av föräldrarnas generösa sparkapital – så kommer Tashi från enkla förhållanden. Som svart kvinna i en vit, manlig överklassport har hon inte råd att underkasta sig, att tveka, att ursäkta sig. För henne tvingas allt att bli tennis. Livet blir att vinna. Underkastelsen är ett spel hon har lärt sig att kontrollera.

Som älskare och moder kan det innebära ytterligare en fälla av att återigen ta hand om allt. En husfru som mer påminner om Sara Danius beskrivning i klassikern Husmoderns död. I de gamla köken som kvinnan fortfarande dominerade, flås kaniner och levande humrar klyvs mitt itu. Den husmoder Danius beskriver sätter inte på sig läppstift, hon brukar våld.

Men Brodrejs beskrivning av den moderna mannens olika uttryck stannar inte nämnvärt vid mannen som aktivt undergiven. Här finns ett glapp, och en ännu inte utforskad potential. Vad den undergivna pojkvåren gör är att föreslå ett tredje alternativ till de fixa kategorier vi pendlar mellan. Någonting mer relationellt.

Shanghai-födda fotografen Pixy Liao avbildar ofta sin japanska pojkvän Moro avklädd eller naken i tydligt undergivna positioner. Vissa upplever bilderna som obehagliga, andra har känt att bilderna hittar fram till en känsla de aldrig känt förut. Hennes första soloutställning i Hong Kong, också från 2024, kallad Comfort Zone, visar fram verk som både lekfullt och radikalt presenterar ett pars vardag ur en annan blick.

Skildringarna av maskulin undergivenhet står i bjärt kontrast till internets vurm för alfamän.

I bilden Story Time sitter Liao fullt påklädd i en stol. Han håller i en kopia av Emmanuelle, den erotiska franska romanen om kvinnlig sexuell frigörelse från 1967 som inspirerade en rad mjukporrfilmer. Vid hennes fötter har en naken Moro gått ned på knä. I After Psyche Revived by Cupid’s Kiss ligger Moro passivt i Liaos knä, endast bärande vad som ser ut som ett förkläde. ytterligare en bild visar honom liggande över hennes axlar, som om hon bär en utmattad kropp från strid.

Det är inte helt olikt en scen i Challengers där den partner Tashi till sist väljer är Art, den mer framgångsrika av hennes två tennispartners. Han ber att hon håller om honom tills han somnar, en ömhet som män sällan efterfrågar, varken i populärkulturen eller i verkligheten.

Alternativa skildringar av maskulinitet är välbehövliga för en klaustrofobiskt normativ samtidskultur. Samtidigt behöver de förstås utifrån sina effekter. Pixy Liaos bilder vill varken starta krig mot män eller argumentera för kvinnlig dominans. I stället är det reflektionen av dialogen människor emellan, begärets skiftande natur och maktens komplexa rörelser som anas. Den undergivna pojkvåren är bara ännu ett steg på vägen dit.