Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.
Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”
Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är skojigt! Vad de hittade på förr i tiden! Men det stämmer ju än i dag att en djup röst konnoterar djupa tankar. Medan jag läste The gender of sound kom jag att tänka på när Paris Hilton för ett par år sedan började använda sin naturliga och ganska mörka röst som en del av varumärkesomstöpningen av henne själv som seriös och intelligent, egenskaper som underförstått vore oförenliga med hennes ljusa och nasala ”Simple life”-röst.
Anne Carson vänder sig också till samtida, anekdotiska exempel på samspelet mellan kön och röst. Hon skriver om hur en vän, en radiojournalist som hon beskriver med orden ”Han är man och han är gay”, ständigt får höra av sina chefer att hans röst har ”för mycket leende i sig”. Hon bryter ned en formulering om poeten Gertrude Steins skratt, av konstmecenaten Mabel Dodge Luhan: ”Gertrude var hjärtlig. Hon brukade ryta av skratt, rakt ut. Hennes skratt var som en biffstek. Hon älskade biff.” Liknelsen identifierar Stein med köttet, med boskapet, för att omedelbart följas av en formulering som identifierar henne som någon som äter kött. Med god aptit, rentav. Och en ko som äter biff är en kannibal, det vill säga något osunt och abnormt.
Det är för detta breda anslags skull som Carson håller sitt försvarstal till naiviteten. Men ”naivitet” kan lika gärna förstås som nyfikenhet, att titta närgånget och noggrant på något som anses vara en självklarhet, och The gender of sound klingar ut med en ständigt giltig uppmaning till läsaren om att inte ta någonting för givet. ”Ibland när jag läser en text på grekiska”, skriver Carson, ”tvingar jag mig själv att slå upp alla ord i ordboken, även de jag tror att jag känner till. Man lär sig förvånansvärt mycket på det viset.”
