SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.
Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.
Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det här ser jag som ett brott mot museilagen, så här bör man från politisk sida vidta åtgärder, säger han till Flamman.
I frågan anklagar han Medelhavsmuseet för ”politisk aktivism” då Israels grundande i utställningen enligt Björn Söder beskrivs som en katastrof (al-Nakba), och att detta ”implicit inte accepterar grundandet av staten Israel”. Staten grundades bara tre år efter Förintelsen, som tog sex miljoner judiska liv. Under den etniska rensningen, Nakban, fördrevs 750 000 palestinier från de områden som i dag utgör Israel.
Det är uppenbart här att en myndighet bryter mot lagen, och då måste man från politiskt håll åtgärda det på något sätt
Han skriver också att utställningens samordnare Rani Kasapi ”ska ha skrivit på uppropet från ’Artists for Palestine’ och donerat pengar till Palestinagrupperna”.
Björn Söder citerar museilagens sjätte paragraf, där det står att ”utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet”, och avslutar med att fråga kulturministern: ”Avser ministern att vidta några åtgärder, och om inte, varför?”
I Sverige har det sedan länge rått politisk enighet kring en princip som kallas ”armlängds avstånd”. Utgångspunkten är att politiker ska sätta ramar för kulturlivet, men inte försöka påverka det enskilda innehållet. I ett svar på en skriftlig fråga (2022/23:347) skriver Parisa Liljestrand att upprätthållandet av principen är ”centralt för regeringen”.
Men enligt Björn Söder står principen inte i konflikt med hans uttalande om lagbrott.
– Utan att egentligen lägga sig i den enskilda frågan är det uppenbart här att en myndighet bryter mot lagen, och då måste man från politiskt håll åtgärda det på något sätt. Och det är det jag gör genom att ställa min fråga till kulturministern.
Men en enskild utställning måste ju få välja sina egna perspektiv, så får andra utställningar ha andra – det är väl ingenting som politiker ska engagera sig i?
– Här är det ju ett brott mot museilagen och då bör man som högst ansvarig, som ju Parisa Liljestrand är, vidta åtgärder. Hur de ska se ut får hon ju återkomma med.
Gunnar Ardelius är generalsekreterare på Sveriges Museer. I ett sms till Flamman skriver han:
”Det är inte första gången SD ger sig på innehållet på landets museer, förra året ville man förbjuda samtidskonst i Gävleborg. Anmärkningsvärt med den aktuella skrivelsen från Björn Söder är att SD nu vill styra ett museums verksamhet genom att försöka utnyttja den museilag som är till för att skydda museernas oberoende.”
Björn Söders skrivelse kan i sig vara ett brott mot museilagens femte paragraf
Han skriver också att Sveriges Museer inte vill gå in i detaljer, men att de vill värna museernas oberoende – och att Björn Söder själv kan bryta mot lagen genom sitt handlande.
”SD använder museilagen som ett politiskt verktyg för att hänga ut ett museum som länge stört partiet. Björn Söders skrivelse kan i sig vara ett brott mot museilagens femte paragraf om museernas bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.”
Han nämner bland annat Sverigedemokraternas förslag att lägga ned Världskulturmuseet i Göteborg, som partiet krävt åtminstone sedan 2010.
Utställningen har även väckt reaktioner från Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet, som i ett öppet brev den 7 maj ifrågasatte utställningens historieskrivning:
”Bildandet av staten Israel presenteras här de facto som en katastrof. Ingenstans i pressmeddelandet nämns den historiska upprinnelsen till bildandet av staten Israel. Den judiska erfarenheten och judiskt liv i Mellanöstern såväl som i det landområde som idag utgörs av Israel och Palestina förbigås helt.”
Han efterfrågar också en ”kontextualisering och kompletterande bakgrundsbeskrivning av staten Israels tillblivelse”.
Till Flamman sade Bernt Hermele, som själv är judisk:
– Deras reaktion förvånar mig och som medlem i judiska församlingen talar de inte för mig. Man måste inte prata om alla saker samtidigt bara för att det sker samtidigt. Utställningen handlar inte om Förintelsen utom om de människor som redan levde där och hur de upplevde det som hände på marken.
Han beskrev det som en ”demokratifråga”.
– Folk har rätt att framföra sina berättelser utan att bli fängslade, dödade eller fördrivna. De har rätt till sin historia och den är en del av vårt svenska kulturarv och det är bra att museet gör det här.
Rani Kasapi, avdelningschef för innehåll och lärande på Världskulturmuseerna, skrev i ett svar till Aron Verständig att det inte är en ”historisk utställning om bildandet av staten Israel eller om Mellanösterns historia i längre perspektiv, utan en liten audio-utställning med berättelser. De människor som har medverkat och delat med sig av sina erfarenheter från 1948 är inte längre många, inte heller unga. I deras fall var fördrivningen naturligtvis en katastrof.”
Svaret på Björn Söders skrivelse förväntas komma senast den 19 juni klockan 12.
Flamman söker Medelhavsmuseet och kulturminister Parisa Liljestrand.
