Judar ska inte behöva gå bakvägen in på universiteten. Så skrev Judiska ungdomsförbundet i en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/5), där de menade att slagord som hyllar intifadan eller kräver att sionismen ska krossas är våldsförhärligande och antisemitiska, vilket får judiska studenter att känna sig otrygga på universiteten. I stället önskade man dialog.
En fungerande dialog om ord som ”sionism” och ”intifada” kräver dock förståelse för vilken betydelse begreppen har för olika grupper – både för den palestinska diasporan och för judar som identifierar sig med Israel. Orden leder nämligen rakt ned i djupet av respektive grupps nationella trauma.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Frågan om judars plats i Europa har i stor utsträckning varit en flyktingkris, även långt före Hitler och nazismen. Runt andra världskriget stängde världen sina gränser för judiska flyktingar. Vägen till Palestinamandatet låg också avskuren, men sionisterna skapade en livlina genom att smuggla dit judiska flyktingar.
Efter kriget levde hundratusentals judar kvar i koncentrationslägren, som döptes om till displaced persons camps, läger för de fördrivna. Gränserna hölls fortsatt stängda. Judar som reste hem till Polen fann att grannarna stulit deras egendom och var beredda att försvara sitt stöldgods.
Det uppstod en hel politisk och kulturell miljö bland judarna i lägren. Några tog över en lyxvilla som tillhört en gammal nazist och startade Kibbutz Buchenwald, där de övade på att bruka jorden och drömde om Palestina.
Även palestiniernas berättelse handlar om människor som flyr och förlorar allt. När Israel skapas är idén om stater som tjänar flera nationaliteter hopplöst övergiven, både i Centraleuropa och Palestinamandatet. Under första kriget drivs 700 000 palestinier från sina hem och förvägras att återvända. I den palestinska byn Deir Yassin utför högersionister från Irgun och Lehi en massaker inte olik det som bevittnades den 7 oktober.
Sedan Israels grundande har nationen hållit hundratusentals palestinier under vad som i praktiken är en militärdiktatur, och möjligheten till nationellt självbestämmande inom ramen för en tvåstatslösning tynar bort för varje år som går.
Sionismen kan alltså tolkas som löftet om det judiska folkets frigörelse och hotet om det palestinska folkets undergång, på en och samma gång. För ordet intifada gäller det omvända.
För den ena parten är intifadan ett spontant uppror som ska tvinga Israel att förhandla om en palestinsk stat. Den första intifadan är en av händelserna som konstituerar palestinierna som folk. För den andra betyder intifada terror, inte som utslitet pejorativ, utan som i skräck – för självmordsbombare på bussen, torget eller det fullpackade biljardstället med billig öl.
I ett avsnitt av podden Stormens utveckling pratar Liv Strömquist om vår tids politiska offerkultur och konflikten i Mellanöstern. Hon säger att någonting går förlorat när politiska rörelser slutar ha politiska visioner och i stället kämpar för den ena eller andra gruppens offerstatus.
Strömquist beskriver offerkulturen som historiskt kopplad till vänstern men att den nu plockats upp också i högern och blivit tongivande för all politik. Om det tidigare funnits politiska rörelser som identifierar grupper som kan förändra samhället – arbetarklassen i vänsterns fall – letar man nu efter offer och arbetar för deras återupprättelse.
Sionismen kan alltså tolkas som löftet om det judiska folkets frigörelse och hotet om det palestinska folkets undergång, på en och samma gång. För ordet intifada gäller det omvända.
Debatten om Mellanösternkonflikten drar offerkulturen till sin spets, som ett binärt nollsummespel. När den ena sidan utpekats som offer finns bara en roll kvar för den andra att spela. Fördelningen av positionerna sker ögonblickligt: Vi ser konflikten i Mellanöstern som politisk, men interagerar med den på ett sätt som kortsluter vårt politiska tänkande.
Forskaren Robert Elias som formulerade begreppet på 80-talet har dock inte någon moraliserande syn på offerskapet. Snarare än att ägna sig åt gymnasial Nietzsche-läsning och uppmana palestinierna att bädda sängen i stället för att tycka synd om sig själva, pekar han på en väg bortom offerkulturen som utgår från handling. Genom att förankra kampen för offrets återupprättelse i en universell politisk rättighetskultur kan motsättningarna förlösas.
När palestiniern Hamze Awawde intervjuas efter ett panelsamtal med Yachad UK, en brittisk-judisk organisation som arbetar för en politisk lösning i Mellanöstern, får han frågan om hur det känns att stå i mitten och slitas mellan lojaliteter. Awawde svarar att paneldeltagarna står för värden som att skydda civila, självbestämmande, mänskliga rättigheter, rätten till frihet, rätten att utöva religion eller att inte utöva religion.
Men innan dess säger han också: ”Jag tror inte att vi står i mitten. Vi står bara för något.”
