Den unge mannen kom som från ingenstans. En dag hjälpte han bara till att samla ihop stolar, efter en läskurs på Tensta konsthall, där jag jobbade då. Han var inte en kursdeltagare, för han hade inte suttit med de andra och jag tyckte mig ha sett honom tidigare, kanske dukat av disk efter lunchen. Konsthallen är visserligen organiserad för att upplevas som ett vardagsrum där man kan vistas utan särskilt ärende. Men när han följde efter mig in på kontoret, blev jag misstänksam. ”Du måste stanna utanför”, sade jag så vänligt men bestämt jag kunde. Pojken var i den mest svårbestämbara åldern. Han såg på mig kränkt, men backade ut.
Det var så jag träffade Adnan. Han gick på högstadiet i Tensta och snart hade han fått börja extraknäcka som värd på konsthallen efter skolan. När Beckmans Designhögskola höll ett sommarkollo i mode var han en av de mest entusiastiska deltagarna och jag glömmer aldrig skimret i hans ansikte under den enorma hatt han hade tråcklat ihop där han svajade fram på catwalken vid kursens slut.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Öppna rum med låga trösklar gör något med människor. Förorts- och landsortskonsthallar, Folkets hus, kulturhus, medborgarhus är som hemliga utskjutningsramper.
”Fan vi har ju ingen lokal”, som Johan Ulveson sketchade i humorprogrammet Lorry 1989, året då experter meddelat ideologins död. En parodi på slapp ungdom som skyller sysslolöshet på att de saknar ett rum som bara står där, öppet för möjligheter. Kanske ett band? Jag garvade också med, uppvuxen som jag var med fritidsgårdar och Folkets hus i centrum, drej-prova-på och schackklubb runt knuten.
Bilden av ett lyckligt samhälle inbegriper fortfarande gemensamma mötesplatser.
”Vi var 20 år och kaxiga. Jag säger inte att allt var bra, men vi gjorde det. Vi kallade oss Lustrum och fyllde kulturkvoten i Sundsvall”, berättade konstnären Nina Svensson för mig i en intervju. Snacka om att de här öppna folkbyggnaderna bidragit till stärkta självförtroenden och ungdomsminnen av att få vara coolast i Sundsvall eller Hallstavik.
”Rummets betydelse ha vi på ett mycket smärtsamt sätt lärt känna”, sade chefredaktören för tidningen Arbetet, Axel Danielsson vid invigningen av Sveriges första Folkets hus i Malmö år 1893 och påminner om det fredade rummets betydelse för yttrandefriheten och fackföreningarnas framväxt.
Talet är publicerat i tidskriften OEI:s senaste nummer, Organisering!? Rum för kultur: Folkets hus, kulturhus, publiceringspraktiker. Över de drygt 600 sidorna belyser ett sjuttiotal röster Folkets hus-rörelsen, från den socialdemokratiska bildningsivern till nätverket Ingen människa är illegal, grundat på Färnebo folkhögskola i slutet av 1990-talet. Och ja, estetik, det finns en sådan och den är ofta svart, röd och hemgjord, illustrerad med ett eget avsnitt i boken.
Som mest fanns 1 500 Folkets hus runtom i landet – i dag är de 500. Trenden är skarpt nedåtgående med några undantag. I Ställbergs gruva i Sveriges fattigaste kommun Ljusnarsberg väcks inte bara ytor för individuellt skapande, utan en samlingsplats för ett kollektivt minne av en nedlagd gruvindustri. ”Det börjar alltid med platsen”, som Anja Bergdahl, en av grundarna, inleder sin text. Andra initiativ är Hägerstensåsens medborgarhus och Österängens konsthall.
Bilden av ett lyckligt samhälle inbegriper fortfarande gemensamma mötesplatser.
Men de nya kulturhusen, som ska ersätta Folkets hus, liknar snarare olyckliga syskon till simhallarna. I de kostsamma kommunala suffléerna i glas och stål har varje kvadratmeter ett marknadsmässigt timpris. Resultatet är att det oftast står tomt med undantag för enstaka filmpremiärer eller Carola-spelningar – gäst in, gäst ut från ett målstyrt exceldokument. Löftet om ett okänt ”något” med utrymme för politiska möten, en queer frizon eller banderollverkstad, är kanske det som är den heliga graalen.
Senast jag såg Adnan var han med sin familj på Järvaveckan. Jag sade till hans mamma det som jag önskat få framföra om jag fick chansen: ”Vilken fin och smart son ni har!” Sverige är fullt av talanger, de behöver bara en plats att börja på.
