Starmer skrädde visserligen inte orden. Men det var inte den förväntade kritiken från vänster som han levererade, utan en från höger. Det var nog flera som satte sitt frukostte i halsen när den presumtiva premiärministern anklagade Sunak för att ha presenterat ”ett manifest av Jeremy Corbyn-snitt”.

Det var en överraskande anklagelse för att komma från Starmer. Han har som Labour-ledare inte bara tagit över sin radikala föregångare Corbyns politiska program – han arbetade även under honom som skuggminister för Brexit under valkampanjen vintern 2019. Sågade han nu samma politik som han försvarade för bara fyra år sedan?

Starmer anklagade de Konservativa för att ha ”lastat allt i skottkärran” utan att förklara hur det ska betalas för. Det var i stort sätt samma kritik som Torypartiet och brittisk media riktade mot Labours program när Starmer sist var delaktig i en valkampanj. Särskilt hårt gick han åt Sunaks förslag på skattesänkningar som han menade var ofinansierade, något som hans eget parti inte tänkte utlova väljarna. ”Pengarna saknas”, var budskapet.

Denna visa har blivit ett återkommande mantra det senaste halvåret. I takt med att Labour närmat sig makten, efter 14 år i opposition under vilka de Konservativa har urholkat landets välfärd och drivit på den redan skriande ojämlikheten med ett stålbad av åtstramning, har Starmers parti blivit en allt ivrigare försvarare av just denna politik – trots ett gapande övertag i opinionsmätningarna kring 20 procentenheter.

Tidigare handlade uttalandena främst om att ”ta ansvar” för statsfinanserna och inte skrämma finansmarknaderna. Men att aktivt attackera högern från höger är ett nytt steg i partiets utveckling under Starmer. Det ligger dock i linje med hur partiet har tagit sig an sommarens valrörelse.

Labours partiprogram är värt 9 miljarder pund, vilket motsvarar endast 0,2 procent av landets BNP. Det är den lägsta siffran någonsin, även när den justeras för inflation, och långt mindre än de 83 miljarder som partiet gick till val på 2019, och 49 miljarder 2017.

– För att sätta det i perspektiv uppgår den Nationella hälsotjänsten NHS reparationsbehov i sig till tolv miljarder pund.

Det säger James Medway, ekonom och tidigare ekonomisk rådgivare till Corbyns skuggfinansminister John McDonnell till Flamman. Han anser att hans tidigare parti har svikit sitt uppdrag.

– Den sittande regeringen har planlagt nedskärningar på sammanlagt 20 miljarder pund under nästa mandatperiod. Det Labour föreslår är långt mindre än det som krävs för att återställa välfärden i Storbritannien till den nivå den befann sig på före åtstramningen – för att inte tala om att förbättra den.

Att aktivt attackera högern från höger är ett nytt steg i partiets utveckling under Starmer.

De Konservativas skattesänkningar har hittills matchats med små skatte- och utgiftshöjningar, som i sin tur ska finansieras med nedskärningar. Labour har lovat att inte höja barnbidragen eller att avskaffa den kontroversiella tvåbarnsregeln som sätter ett tak för bidrag för familjer med fler än två barn. I utbildningssektorn kommer bara en bråkdel av de investeringar som behövs att göras. Till och med förslaget på att inrätta ett statligt grönt energibolag – ”Great British Energy” – som hade överlevt från Corbyn-programmet har visat sig inte vara något annat än ett program för att stimulera privata investeringar i grön teknik. Labours väg till maktentycks gå ut på att framställa sig som mer kompetenta förvaltare av de Konservativas åtstramningspolitik än regeringen själv.

Den samsyn på den ekonomiska politiken som uppstått mellan de Konservativa och Labour efter Jeremy Corbyns avgång som partiledare har fått vissa att tala om en återgång till Tony Blairs ”Nya Labour”, som anpassade socialdemokratin till Margaret Thatchers nyliberala reformprogram. Historikern David Edgerton har i en artikel i The Guardian givit denna nya politiska samsyn mellan Starmer och Sunak namnet ”Starnakism”, med anspelning på 1990-talets ”Blatcherism” (Blair och Thatcher) och efterkrigstidens ”Butskellism” mellan Rab Butler och Hugh Gaitskell.

Varför Starmers Labour har valt att gå till val på åtstramning, när frustrationen över Torypartiet är så stor som den är, har dock olika svar beroende på vem man frågar. David Edgerton hoppas att högersvängen är en strategisk manöver för att locka så många mittenväljare som möjligt tillbaka från högern, och att Starmer kommer att bilda en ”transformativ” regering när han väl kommit till makten. Ett troligare scenario är dock enligt honom att Labour, likt Blairs Nya Labour, ersätts av en ännu mer reaktionär högerregering vid nästa val. Ett tredje scenario är att Starmer lyckas med det Blair misslyckades med och gör Labour till ett hegemoniskt mittenparti vars politik går ut på ett mildare åtstramningsprogram, samtidigt som de Konservativa marginaliseras under överskådlig tid.

Enligt James Medway bör man dock varken se Starmers politik som ett resultat av en ideologisk övertygelse eller en politisk strategi.

Starmer har signalerat att han i grunden inte har något problem med den konservativa migrationspolitiken.

– Orsaken till Starmers åtstramningspolitik är strukturell. Den är direkt kopplad till hur den brittiska kapitalismen fungerar, och hur de som styr den ser på framtiden. Det är viktigt att folk förstår detta för annars kan de tänka att det beror på en ideologisk övertygelse eller något slags valtaktik. Men Starmer har ingen tydlig ideologisk övertygelse och folket hatar åtstramning.

Labours skuggfinansminister Rachel Reeves har motiverat partiets återhållsamma program med liknande argument som den tidigare finansministern George Osborne, som är huvudarkitekten till den åtstramningspolitik som har förts av konservativa regeringar sedan finanskrisen 2010. Enligt Reeves logik kan Storbritannien inte riskera en alltför vidlyftig finanspolitik på grund av landets stora finanssektor, som när som helst kan behöva räddas. Statens underskott och statsskuld måste hållas så låg som möjligt, enligt en enig politikerklass, i väntan på att finanssektorn rivstartar igen. Med en statsskuld på närmare 100 procent av BNP och räntor på statsobligationer på 400 procent saknas förutsättningarna för expansiv finanspolitik enligt politiker som Reeves.

– Detta är ett strukturellt problem. Om Storbritannien hade en mindre och mindre internationaliserad finanssektor skulle trycket på politikerna för åtstramning inte vara så starkt. Som det ser ut nu är Labour fortfarande inställt på att genomföra de nedskärningar på 20 miljarder pund som regeringen har planerat för nästa mandatperiod, vilket motsvarar det katastrofala åtstramningsprogrammet som landet genomgick under 2010-talet.

Richard Seymour är marxistisk journalist och författare kopplad till tidskriften Salvage. Han menar att Labours högersväng måste ses mot bakgrund av den förra konservativa regeringen ledd av Liz Truss. Hennes ofinansierade skattesänkningar ledde till en mindre finanskris, som späddes på av den brittiska centralbankens vägran att stödköpa statsobligationer för att backa upp regeringsprogrammet, vilket till slut ledde till hennes fall.

– En högerregering råkade ut för den typ av internationellt tryck som vanligtvis bara drabbar vänsterregeringar. Bank of England, finansmarknaderna och nationell media agerade mot en regering som var fast besluten att slakta välfärden, sänka skatter och krossa facken. Det var inte för att de inte gillar den politiken, utan för att de inte litade på det nyckfulla och ideologiska kabinett som Truss tillsatt, och de motsatte sig alla dessa ekonomiska åtaganden som skulle driva upp statsskulden. Nätverket runt henne kollapsade snabbt och hon tvingades dra tillbaka reform efter reform innan hon till slut avgick efter bara ett par veckor.

Torypartiet som hade avsatt Boris Johnson och Liz Truss efter korta och kaotiska regeringsperioder beslutade att det var dags för stabilitet. Därför utsåg man den person som var bäst lämpad att lugna finansmarknaderna: den tidigare finansvalpen Rishi Sunak, som hade gett sig in i politiken bara ett par år tidigare. Han utsåg direkt en regering bestående av budgethökar och kulturkrigare med uppdrag att balansera statsfinanserna medan offentligheten och de egna gräsrötterna hölls sysselsatta med hysteriska debatter om trans- och invandringsfrågor, allt enligt Seymour.

– Resultatet var en samling kring mitten. Inte bara bland väljarna utan även inom de viktigaste institutionerna, som ställde sig mer eller mindre helt bakom Labour. Partiet som redan hade tagit flera steg långt åt höger för att bevisa att de sätter ”landet först” började direkt ge upp sina mer progressiva förslag, inte minst löftet att spendera 28 miljarder pund på grön industripolitik.

Det finns dock de som försvarar Starmer Labour från en vänsterposition. Journalisten Paul Mason är rådgivare till Starmer och instämmer i analysen att Labour måste förhålla sig till flera ekonomiska och politiska begränsningar. Men till skillnad från Seymour och Medway menar han att Labours ledning i mätningarna och dess nedtonade program är resultatet av en framgångsrik och realistisk strategi. I en artikel i Open Democracy förklarar han att Starmers Labour erkänner två faktum som är obekväma för vänstern. Det första är att en valseger kräver att man vinner tillbaka en stor del av den ”patriotiska vänstern” i den så kallade Röda väggen i norra England, som ofta anses ha mer konservativa värderingar än den urbana medelklassen. Det andra är att det ekonomiska läget efter coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina har drivit upp inflationen och räntan på statsobligationer, och därmed gjort det för dyrt att låna för att spendera på välfärden.

Enligt Paul Mason är Labours uppdrag i det rådande läget att skapa ett klimat som stimulerar privata investeringar över längre tid, särskilt i sektorer där tillväxten kan leda till höjda reallöner, samtidigt som offentliga investeringar görs i grundläggande välfärd.

Men om Starmers Labour är en produkt av de begränsningar som den brittiska kapitalismen medför förklarar det inte varför partiet har gått nästan lika långt åt höger ifråga om invandring. Labour är visserligen fast beslutet att avskaffa den sittande regeringens program för deporteringar av irreguljära invandrare till Rwanda. Men Starmer har också signalerat att han i grunden inte har något problem med den konservativa migrationspolitiken. I en tv-debatt organiserad av tabloidtidningen The Sun i förra veckan sade han att migranter borde utvisas i snabbare takt och tog Bangladesh som ett exempel på länder vars medborgare borde skickas tillbaka raskare från Storbritannien. Det ledde till stark kritik från landets bangladeshiska minoritet och hittills ett avhopp från partiet.

För anhängare som Paul Mason är sådana uttalanden nödvändiga för att vinna över de socialkonservativa väljarna i Röda väggen. Men risken är att det alienerar fler väljare i storstäderna än det lockar över dem i mindre samhällen. Starmers starka stöd till Israel har också gjort partiledningens retorik omöjlig att skilja från regeringens i Gazafrågan. För Richard Seymour är det anledning nog att inte rösta på Labour i detta val.

– Jag hade kunnat känna mig manad att rösta på Labour bara för att göra slut på Toryregeringens lidande, om det inte vore för ledarskapets stöd till folkmordet i Gaza. Det tror jag var en vändpunkt för Labourpartiet, inte bara för att det gör det omöjligt för miljontals yngre väljare att rösta på dem, utan också för att det gör att partiet återgår till sitt gamla, självmordsbenägna mönster av arrogans, isolering från offentligheten och förakt för de egna medlemmarna.