Vänstern lämnade lättkränktheten bakom sig. Högern verkar däremot ha fastnat där för evigt. Anledningen är att de behöver någon att vara arg på – för vad ska de annars göra?
Innan jag slutligen portades från två av de stora feministiska diskussionsgrupperna på Facebook hade jag lagt åtskilliga timmar på att raljera och bråka i dem. Oftast skedde det under poster av typen ”Jag är en ängslig svensk medelklassmamma som får en dålig känsla i magen av min svägerskas drömfångare, kan ni hjälpa mig förklara varför det är problematiskt?” eller ”Viktig vit feministsnubbe förklarar varför rasifierade queera sexarbetare inte förstår sitt eget bästa.”
Om jag berättar att det överlägset mest explosiva (och återkommande!) debattämnet var om ifall blonda fick ha dreadlocks eller inte, så förstår ni var ribban låg. Denna kultur blev sedan en arvssynd som gör att vi måste ta ansvar för allt töntigt och korkat som går att sortera in under etiketten ”woke”, som ständigt anförs mot oss oavsett om det kommer från Centerpartiets kommunikationsavdelning eller Ben & Jerry’s.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men tiden då man korrekturläste sina inlägg för att vara säker på att man inte gjort sig skyldig till en mikroaggression mot en minoritetsgrupp – till exempel genom att skriva ”man” i stället för ”en” i denna mening – känns avlägsen. I dag duckar man snarare för ett hundratal rasande högerkommentarer om sossar eller islamiseringen, oavsett vilket ämne det faktiskt gäller.
Att det skett en så radikal helomvändning i det politiska samtalet gör det lätt att glömma hur det tidiga 2010-talets progressiva våg faktiskt såg ut. I dagens vänster existerar den nämligen nästan uteslutande i form av bortglömda tygpåsar i förrådet, samtidigt som den för högern framställs som deras eget Vietnamtrauma.
Vad vi borde ta med oss är hur den navelskådande nätaktivismen och kulturkrigandet var en återvändsgränd för den bredare progressiva rörelsen.
För den som inte var med i den tidens digitala skyttegravar ligger det kanske nära till hands att tänka att det är något vi borde göra bot och bättring för. Vissa, som Socialdemokraterna och vissa av de vänsterprofiler som dragits med i den konservativa tidsandan, har till och med börjat spåna på teorier om att högern går framåt just nu för att vi inte varit tillräckligt rasistiska och sexistiska.
Men det är ett misstag att se detta självgoda nätpedanteri som vänsterpolitik, intersektionellt tänkande eller ens genuin identitetspolitik. Det var snarare den sorts sociala spel och positionering man bara kan ägna sig åt om man redan är tillräckligt bekväm i sina privilegier. En fritidssysselsättning snarare än en folkrörelse, stöpt i tidens nyliberalt progressiva form.
När den högerpopulistiska rörelsen började vinna global mark i mitten av 2010-talet var det med liknande metoder. Den framställde sig belåtet som en rebellisk folkrörelse, med konservatismen som den nya punken.
De hade rätt – fast inte på det sätt de trodde. De gick nämligen aldrig djupare än att iklä sig ett pubertalt ressentiment. Utan ideologi, praxis och genuin solidaritet med samhällets svaga blir punk bara självpåtaget offerskap och provokation för dess egen skull. Folkrörelsen blir en sommarfestival med avdankade Boppers-sångare och skrynkliga svenska flaggor från Biltema. Vänsterkultur utan klangbotten, reducerad till billiga maskeradkostymer lika illasittande som Chang Fricks Lidl-tröjor.
Rörelsen bottnade å andra sidan inte heller i traditionell nationalkonservatism. De största beröringspunkterna hade de i stället med den generation som var samtida med den förhatliga 68-vänstern, exempelvis de militanta franska högerintellektuella som utgjorde Nouvelle droite, den nya högern. Gruppen av unga aktivister som bröt sig loss från den etablerade högerextremismen var en direkt reaktion på den nyvänster som dominerade det sena 60-talets universitet, och inspirerades av de tänkare de diskuterade i sina bokcirklar. Karl Marx, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och Louis Althusser blev alla studieobjekt för att utveckla strategier som kunde utmana den politiska makten. Ett namn blev viktigast av alla: Antonio Gramsci.
Anledningen var att Gramscis teorier om hur politisk hegemoni skapas genom kulturell makt enklare kunde frikopplas från sina egalitära mål. Vad som varit en teori om hur samhällets meningsskapande infrastruktur måste byggas för att tjäna arbetarklassens – inte makthavarnas – frigörelse, blev i högerns händer ett vapen för att kontrollera och likrikta det politiska samtalet. ”Politik är nedströms från kulturen”, som Steve Bannon, mannen bakom Trump och högerkanalen Breitbart News, påfallande ärligt sammanfattade sin vapeniserade Gramscitolkning.
Han var inte ensam. Uttrycket ”metapolitik”, det nya namnet för kulturkrig avsedda att förändra politikens bakomliggande antaganden, hade redan plockats upp under 2000-talet av identitärer och alternativhögern. Under 2010-talet blev det centralt.
Det finns något komiskt, givetvis, i hur båda dessa nya vågor av högerradikaler lånade tankar från den bokstavliga Frankfurtskolan, samtidigt som de ondgjorde sig över folkfrånvända kulturmarxister. Komiskt, men inte nödvändigtvis oväntat. Att exploatera andras arbete är trots allt vad kapitalismen handlar om.
Ingen kan visserligen anklaga nätets sverigevänner för att vara machiavelliska strateger av Bannons snitt, eller ens särskilt intellektuella. Å andra sidan är det nog heller ingen som skulle hävda att vänsterns Facebookskola anno 2014 kan matcha Frankfurtskolan. Poängen är snarare att de båda tycks representera den bitvis outhärdliga vanlisfalangen för varsitt radikalt läger.
Jämförelsen ska inte tolkas som att den ideologi de förespråkar, eller dess konsekvenser, på något sätt är likvärdiga. Om du någonsin hamnar i ett politiskt laddat scenario från skräckfilmsserien Saw, där en olycksbådande röst tvingar dig att välja mellan att permanent klippa internetsladden hemma hos en Twitterrasist eller en jobbig mammis som tycker att vita inte borde få gå på Yasuragi för att det är problematiskt, finns det – tro det eller ej – ett uppenbart korrekt alternativ.
Men, på samma sätt som identitära tänkare parasiterade på vänsterns förklaringsmodeller och strategier för att bekämpa dem, har den bredare högern mer och mer börjat anta formen av den blåhåriga, lättkränkta halmgubbe de intalat sig utgör det vänsterliberala etablissemanget. De är, som Mathias Wåg skriver i sin text om högerns ressentimentspolitik efter valsegern, fångar i en invand loop av bitterhet.
Det starkaste beviset på högerns konspirationsteorier om hur wokevänstern tagit över hela världen, men kanske mer talande för deras egen rörelse än världen i stort, är det järngrepp den håller om deras egen föreställningsvärld. Hur deras rörelse behöver få bli uppläxad för mikroaggressioner, rasism eller manspreading för att rättfärdiga sin existens. I likhet med de feminister vars primära politiska verksamhet är att gnälla över sina pojkvänners tillkortakommanden i anslutning till Instagramkontot Mansbebisar, stortrivs de i sin roll som lagom utsatt offer för en övermakt de bekvämt nog kan bekämpa från soffan med några dryga kommentarer på sin smarta telefon.
Problemet är att den progressiva rörelse de förra ser som sin förtryckande sämre hälft inte längre existerar, medan feministernas värdelösa snubbar däremot vandrar fritt. Jag vet det, eftersom jag också avskydde rörelsen av hela mitt hjärta och bråkade med den vid varje givet tillfälle. Om just den trenden hade varit rådande inom svensk vänster än i dag, hade ni aldrig kunnat läsa den här texten.
Det är därför det fortfarande tjatas på nätet om pinsamma grejer någon feminist gjorde för tio år sedan. Det är därför konton som Libs of Tiktok, som med ljus och lykta letar upp och hänger ut enskilda transpersoner som kläckt ur sig korkade politiska spaningar för att piska upp transfobi hos en allt mer radikaliserad twittermobb, är så framgångsrika.
Det är också därför som det framstår som så världsfrånvänt när vår utbildningsminister tillsätter en utredning för att stoppa wokemobbens härjningar. I alla fall för alla som bemödat sig om att observera det politiska landskapet till vänster om det parti han tillhör, från en position utanför högerns filterbubbla.
Vet ni vilka de är som än i dag personifierar allt det där jag avskydde? Lättkränkta ytterhögermän. Det är de som älskar att dreva mot saker de upplever som problematiska, som att en hijabi får synas i kommunala sammanhang eller att deras kompis kallats för nazistpyssling. De som uppmanar till bojkotter av företag som skyltat med en Prideflagga, och står för majoriteten av de anmälningar som inkommit till Granskningsnämnden om någon uttalat sig okänsligt om ett politiskt parti. Som underkänt allt snack om strukturell rasism som kulturmarxistiskt trams – men ändå kräver att få diskutera det stora problemet med rasism mot svenskar.
De har stirrat för länge in i den septumpiercade avgrunden, med avsmak memorerat dess orakade armhålor och skräniga pekpinnar om att inte mansplaina någon med tolkningsföreträde. Problemet är bara att avgrunden till sist stirrat tillbaka och etsat sig fast på deras näthinnor för alltid.
Att lära av 2010-talet bör inte innebära att vi förkastar de radikala teorier som högern med varierande framgång försökt kopiera i snart 60 år, under skenet av att motverka dem. Vad vi i stället borde ta med oss är hur den navelskådande nätaktivismen och kulturkrigandet var en återvändsgränd för den bredare progressiva rörelsen. Att högerpopulisterna nu vallat in sig själva i den borde väcka viss tillförsikt. Där kan de gott få stanna.
