Innan jag slutligen portades från två av de stora feministiska diskussionsgrupperna på Facebook hade jag lagt åtskilliga timmar på att raljera och bråka i dem. Oftast skedde det under poster av typen ”Jag är en ängslig svensk medelklassmamma som får en dålig känsla i magen av min svägerskas drömfångare, kan ni hjälpa mig förklara varför det är problematiskt?” eller ”Viktig vit feministsnubbe förklarar varför rasifierade queera sexarbetare inte förstår sitt eget bästa.”
Om jag berättar att det överlägset mest explosiva (och återkommande!) debattämnet var om ifall blonda fick ha dreadlocks eller inte, så förstår ni var ribban låg. Denna kultur blev sedan en arvssynd som gör att vi måste ta ansvar för allt töntigt och korkat som går att sortera in under etiketten ”woke”, som ständigt anförs mot oss oavsett om det kommer från Centerpartiets kommunikationsavdelning eller Ben & Jerry’s.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!