Den amerikanska fackkämpen gick nyligen bort, endast 59 år gammal. Under sitt liv hann hon utveckla en unikt användbar teori för organisering. Nu är det upp till de tiotusentals aktivister hon utbildade att föra hennes radikala arv vidare.
Inom folkrörelser tillbringar vi ganska mycket tid med att prata om vad vi vill – allt från de stora sakerna, som arbetarnas makt över produktionsförhållanden, socialism, och så vidare, till mer prosaiska frågor som bättre skola, vård, bostäder och arbete. Ibland pratar vi även om vad vi ska göra för att uppnå de olika målen. Ofta ekar då de magiska orden: organisera dig.
Hur vi ska organisera oss för att faktiskt ha chans att vinna är dock något som diskuteras mer sällan. I alla fall när jag började engagera mig fackligt var det få som kunde förklara vad exakt som menades med organisering. På sin höjd hördes någon utsliten fras om ”kollektivets styrka”, men för det mesta fick jag intrycket att det mest handlade om att bli medlem i någon organisation och gå på enstaka möten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ofta saknade jag en diskussion om de praktiska metoderna och strategierna. Vid sådana tillfällen sökte jag mig till den heliga treenigheten av fackliga veteraner: Frances Tuuloskorpi, min vän Per från Göteborg som jobbar på en propellerfabrik, samt den amerikanska organisatören Jane McAlevey (1964-2024).
McAleveys erfarenheter från USA kan tyckas vara helt olika den som försöker organisera inom svenska modellen. Trots det har hennes bokNo shortcuts: Organizing for power in the new gilded age blivit som en bibel för mig. Inte i meningen att jag betraktar den som en helig skrift, utan för att jag ofta plockar upp den när jag känner mig vilsen.
Jane lyckades alltid sätta ord på det man känner eller tänker på, oavsett om man organiserar migrantarbetare på landsbygden eller kollegorna på en restaurang. Hon gör mer än att bara berätta (roliga) rövarhistorier från hennes tid som fackligt aktiv. Hon utbildar och lär en att tänka som en organisatör.
Jane gick nyligen bort. Alldeles för tidigt, vid 59 års ålder. Hennes bortgång är en stor förlust för den internationella fackliga gräsrotsrörelsen. Som forskare, ideolog men framförallt praktiker kombinerade hon flera roller och perspektiv, och som ingen annan skrev hon om organisering med både känslor, djup analys och vision, och gjorde det dessutom på ett konkret och pedagogiskt sätt. Alltid driven av viljan att lära och involvera.
Hennes idéer har vunnit inflytande inte bara inom den nya generationens arbetarrörelse, utan även en mängd andra intressekamper
Genom kursen Organizing for power utbildade hon över 40 000 organisatörer från hela världen. Allt detta gör henne till en av de viktigaste fackliga rösterna under senkapitalismen. Trots att Jane inte finns med oss längre kommer det hon stod för – McAleveyismen – att leva vidare och kanske definiera en ny era. Hennes idéer har vunnit inflytande inte bara inom den nya generationens arbetarrörelse, utan även en mängd andra intressekamper, exempelvis organisering av hyresgäster och andra lokala frågor.
Vad är då McAleveyism? Inget mindre än den gamla sanningen om den kollektiva styrkan. Vad McAlevey påminner oss om är förmågan att agera tillsammans inte uppstår av sig själv utan måste byggas upp, även om det är ett mödosamt arbete. Och det finns ingen annan än vi själva som kan göra det jobbet.
För att vinna måste vi bygga en rejäl förhandlingsstyrka. Här är det vi som jobbar som, så länge som vi är många, fortfarande sitter på det bästa vapnet: strejken och kollektiva aktioner. Det som McAlevey kallar för ”whole workers organizing” är den enkla idén att människor måste bry sig om det som de ska kämpa för. Organisering ger verkliga resultat först när vi lär oss att ta kamper tillsammans med kollegor och grannar.
Den kollektiva styrkan kan inte byggas enbart genom informationskampanjer eller genom kortsiktig mobilisering som att kalla till enstaka möte eller demonstration, utan bygger på att upprätthålla långsiktiga relationer. Dessutom sådana som involverar och ger mening – vilket är särskilt viktigt i tider där folkrörelser har blivit sönderinstitutionaliserade.
Vi kan inte heller bara romantisera klasskampen, utan måste börja behandla organisering som vilken kunskapsområde som helst. Aktuella maktförhållanden måste alltid analyseras, strukturer byggas och testas. Strategier och metoder utvecklas och utvärderas. Syftet måste alltid vara att förflytta positioner, en liten strid i taget, för att till slut vinna den stora och långsiktiga kampen om ett bättre samhälle.
Det är en process – och den kallas för organisering. Och för att citera Jane: Det finns inga genvägar här. Hon har alltid menat att vi har gjort det innan och vi kan göra det igen. Jag tror henne, och det är det enda som ger mig hopp i dessa mörka dagar.
