Inför arbetet med Morgonstjärna-sviten har Karl Ove Knausgård berättat om våndan att skriva påhittade romanfigurer. Att en erkänd författare har svårt att skildra andra erfarenheter än sina egna är lätt att håna, men Knausgårds uttalande belyser något viktigt. Ju längre karaktären är från författaren desto mer krävs vad gäller efterforskning, inlevelse och djärvhet.
I Jag sjunger och bergen dansar kastas läsaren mellan olika berättare i en katalansk bergsby. En mångfald av byns invånare – döda som levande, mänskliga som icke-mänskliga – får komma till tals. Irene Solàs lekfulla arbete med berättarpositioner är helt klart djärvt, och visar varför skildring av andras perspektiv kräver stor hänsyn.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Boken inleds med att en storm blåser in över den pyrenéiska byn. Här är åskan berättare och orsak till en av flera tragedier som drabbar familjen som bor på gården Matavaques. Solàs roman är indelad så att berättaren skiftar mellan varje kapitel men där intrigen samlar boken genom att följa familjen som består av föräldrarna Domènece och Sió, barnen Mia och Hilari och farfar Ton. På 212 sidor skildras stora och små livsöden i byn: ungdomens längtan bort, att förlora ett barn, kärlek sent i livet och tragiska olyckor. Platsens mytologi och historia, präglad av spanska inbördeskriget, bergens uråldriga liv och häxbränningar på 1600-talet, ger tillsammans med Solàs distinkta poetiska stil de allmänmänskliga erfarenheterna en nyckfull prägel. Som då åskan i första kapitlet, ”Blixten”, talar ur ett kollektivt vi:
”Vi kom med magarna fulla. Vi kom med onda magar. Svarta bukar, laddade med mörkt och kallt vatten och med blixtar och åskmuller. Vi kom från havet och från andra berg och platser, vi hade sett en del. […] När vi kommit fram och tystnaden hade lagt sig och vi hade tryckt ner den lätta luften, då avfyrade vi den första blixten. Bang! Vilken lättnad.”
I flera fall har Irene Solà (född 1990), prisbelönt författare och konstnär som klangfullt översatts från katalanska av Ellinor Broman, inspirerats av verkliga legender och händelser i regionen. Exempelvis utgår vissa karaktärer och delar av romanen från vittnesmål av spanska republikaner som drivits i landsflykt av Francoregimen och flera av inspirationskällorna redogörs för i slutet av boken. Trots de många våldsamheterna blir berättelsen aldrig tung.
I Solàs litterära universum har de underordnade makt; här kan karaktärerna ta ut sin rättmätiga hämnd
I ett särskilt underhållande, och högaktuellt, kapitel förlöjligas turisters romantisering och exploatering av miljö och kultur. En ensam man kommer vandrande till byn, han är hungrig och vill köpa mat, men allt är stängt på grund av en begravning. I Solàs litterära universum har de underordnade makt; här kan karaktärerna ta ut sin rättmätiga hämnd. Turistens köpkraft rubbar inte byns sorgeprocess. Invånarnas liv fortgår, medan turisten får gå hungrig hem.
Men trots den påvisade efterforskningen brister romanen i förmedlingen av vissa erfarenheter. Solàs många och höga anspråk – den inte människocentrerade inställningen, det omfattande tidsspannet och experimentellt arbete med text och bild – görs på bekostnad av djuplodande gestaltning. Som då karaktären Sió reflekterar över svårigheten att leva som ensamstående mamma, efter att ha förlorat sin make i en tragisk olycka: ”Jag ville ha en man, min man, och om det sedan skulle komma barn så skulle det vara bra. Men bara barn? Varför skulle en kvinna vilja ha bara barn och inget mer?”
Den hastiga och svepande beskrivningen av den tunga erfarenheten påminner här, i negativ bemärkelse, om romanens ungdomliga air. Kanske hade det gjort väl om Irene Solà våndats något mer över sin förståelsehorisont.
