Inom högern är Trump i dag långt ifrån ensam om att vara märklig. I skuggan av memer om JD Vances delfin- och soffafetischer – och rapporter om hans kopplingar till obskyra filosofiska strömningar – offentliggjordes i juli en serie chattloggar mellan den feministiska filosofen Nina Power och den högerextrema redaktören Daniel DC Miller av den brittisk-judiska konstnären Luke Turner.

Hon skämtade om att rasism var en komplott för att dölja att det fanns raser av utomjordingar och älvor som levde ibland oss

Power och Miller hade stämt Turner för förtal, efter att han på sociala medier hade kallat dem fascister, antisemiter och transfober. Han svarade med en motstämning och rättsprocessen har dragit ut i åratal. I november 2023 beslöt Högsta domstolen att ogilla båda parternas stämningar, men ålade Power och Miller att betala huvuddelen av rättegångskostnaden. Detta försatte Nina Power i personlig konkurs. För att strö ytterligare salt i såret valde Turner att offentliggöra material ur förundersökningen, som visade varför domaren slog fast att hon var drivande i trakasserierna mot Turner och skulle stå för kostnaderna.

Dokumenten gav Turner rätt i sin klassificering av de två skribenterna. Loggarna visade på Powers och Millers nära samarbete med högerextrema nätsajter och aktörer, som de försökt få med i ett drev mot Turner. Power erkände även att hon stod bakom ett anonymt trollkonto på X som använts i kampanjen. I de interna chattarna föreslog Power att de skulle studera Adolf Hitlers Mein Kampf, men uttryckte oro för att de skulle hålla med i bokens budskap. Hon skämtade om att rasism var en komplott för att dölja att det fanns raser av utomjordingar och älvor som levde ibland oss. ”Jag är definitivt en nazi nu lol”, skrev hon, efter att ironiskt ha föreslagit att de skulle starta ett förlag som inte publicerade ”fetton, kvinnor eller bögar”.

”Allt är bara intern jargong”, förklarade Nina Power efteråt. I ett blogginlägg försvarade hon sig med att det inte var så farligt att försättas i konkurs, eftersom hon fick behålla sina böcker. Varefter hon bifogade en bild på sina italienska fascistböcker i hyllan, i ännu en trollning som balanserande på kanten med ett ironiskt grin.

Nina Power började sin bana som en lysande feministisk filosof och vänsteraktivist. Hon var drottningen och filosofen Mark Fisher var kungen för den unga studentrörelse som 2009 fyllde Storbritanniens gator och ockuperade universiteten i protest mot kraftiga höjningar av studieavgifterna.

Båda kom från det mer experimentella universitetet Warwick, där den kontroversielle filosofen Nick Land drev det beryktade Cybernetic Culture Research Unit, en forskningsenhet i gränslandet mellan fransk kontinentalfilosofi och populärkultur. Föreläsningarna var en blandning av poststrukturell teori och science fiction-litteratur, syratrippar och rejvfester i ett.

Realkapitalismen har lagt sig som en våt filt över världen som gör det omöjligt att fantisera eller drömma om något annat

Mark Fisher tog med sig den experimentella andan in i förlaget Zero books, som han grundade 2009 tillsammans med Tariq Goddard, för att ”motverka antiintellektualismen i den nutida kulturen”. Det unga och hungriga förlaget fångade snabbt upp trender och släppte nya tänkare i böcker på under hundra sidor som grep in i samtidsdiskussionen. De fångade upp nya spännande strömningar som traditionstyngda vänsterförlag som Verso lätt missade.

Både Fisher och Power rörde sig mellan musikkritik, aktivism, undervisning, filosofi och författande. De skrev kolumner i The Wire och The Guardian, men framför allt på sina kultförklarade bloggar, Fishers k-punk och Powers Infinite Thought. Zero books fick en oväntad storsäljare med Mark Fishers bok Kapitalistisk realism (Zero 2009, Tankekraft 2011), men även Nina Powers Den endimensionella kvinnan (Zero 2009, Tankekraft 2011) fick ett betydande genomslag. Båda böckerna översattes snabbt till svenska, författarna bjöds över till Stockholm och pratade på förlagets Tankekrafts föredragssalong på Mosebacke. Närmare teoretiska rockstjärnor än så var det svårt att komma.

I kioskvältaren Kapitalistisk realism tar sig Mark Fisher an marxisten Fredric Jamesons påstående om att det är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Fisher försökte spåra hur den nyliberala senkapitalismen blivit så hegemonisk att vi inte längre kan tänka oss alternativa sätt att organisera samhället utanför marknaden. Realkapitalismen har lagt sig som en våt filt över världen som gör det omöjligt att fantisera eller drömma om något annat. Därigenom har den berövat vänstern framtiden, den politiska viljan att skapa ett alternativ. Det har gjort vänstern melankolisk och bakåtblickande, till det välfärdsbygge man förlorat. Power beskrev hur denna endimensionella syn lagt sig även över föreställningen om könen och begränsar feminismen till att handla om konsumtion och livsstil.

Fisher och Power var inte ensamma att tänka i dessa banor. Ur studentprotesterna hade det sprungit en hel scen av teoretiska vänsterbloggar som tog sig an frågorna som skulle skapa en ny framtidstro. Fanns det nya kombinationer av teknik och samhälle som kunde röra sig bortom kapitalismen? Kunde man accelerera motsättningar inom produktionen i riktning mot en postkapitalism? Varför inte satsa på vad Aaron Bastani kallat helautomatisk lyxkommunism, med gruvdrift på asteroider?

Diskussionen var provokativ, visionär och vild. Alex Williams och Nick Srnicek sammanfattade tankarna i Det accelerationistiska manifestet 2015 (publicerad på svenska i tidskriften Paletten 2021), som fick en stor betydelse för utvecklingen av en brittisk vänsterpopulism och förnyad radikal socialdemokrati. Vänstern vågade drömma om framtiden igen. Det udda och konstiga hade blivit en styrka.

Vänsterns nydaning gick helt i linje med Mark Fishers vision, där fantasin och begären skulle frigöras från den kapitalistiska realismen. För att vänstern ska kunna utveckla ett alternativ behöver den öva sig i ett ”surrealistiskt” tänkande som ställs mot kapitalismens ”realistiska”. Fishers bidrag till diskussionen var att utforska 60-talets motkulturer, medvetandehöjande genom basgrupper och psykedeliska droger, en kommunism på syra (acid communism). Från dadaismens initiativtagare Hugo Ball till Leo Trotskijs umgänge med surrealisterna hade ju vänstern alltid haft nära till det konstiga.

I sin bok The weird and the eerie (Repeater 2017) tog Fisher ett annat grepp för att hitta en utsida till realkapitalismen. Han sökte sig till gotisk skräcklitteratur, spökhistorier, kioskböcker om mötet med det okända och oförklarliga. Det märkliga, weird, var en estetisk form för att ”avnaturalisera alla världar, genom att utforska deras instabilitet, deras öppenhet till en utsida”. Fisher förde tillbaka det till det förunderliga i vårt vardagsliv i kapitalismen: känslan av overklighet i en förälskelse, en konsertupplevelse, att lära sig något nytt eller att behöva betala en räkning. Små sprickor där den kapitalistiska realismen briserade och vi fick glimtar av andra sätt att leva våra liv.

Men så hände något weird. Efter år av finanskris och åtstramningspolitik började den nyliberala hegemonin att vackla. En spricka öppnades i den kapitalistiska realismen. Den kom att utmanas av en surrealism – men inte från vänster, utan från höger. Kulturkriget svepte in från USA och tog Storbritannien med storm. Där genomröstades Brexit 2016, och i USA vann dokusåpakändisen och uppkomlingen Donald Trump presidentvalet samma höst. Trump lyftes fram av en märklig rörelse av nätkrigare som använde memer, trollningar, provokationer och konspirationsteorier för att kortsluta det offentliga samtalet.

En surrealistisk höger hade tagit över den radikala vänsterns metoder, men också dess förmåga att drömma

Den radikala brittiska vänstern togs på sängen. ”Detta var vänsterns första stora förlust i det nya kulturkriget. En ny höger, uppväxt på nätet, använde sig av en gramsciansk modell av politisk aktion för att drömma om en ny framtid – en trumpsk framtid – genom ett sätt att använda myter som vänstern tog för givet var deras egna”, skriver Mark Fishers student Matt Colquhoun på bloggen Xenogothic.

En surrealistisk höger hade tagit över den radikala vänsterns metoder, men också dess förmåga att drömma. Ställda inför denna gamla kapitalistiska realism och nya kapitalistiska surrealism kom den brittiska radikala vänstern att fragmenteras, konstaterar Colquhoun. I stället vände den sig inåt och blev grälsjuk. När det momentum som studentrörelsen skapat började vittra sönder, vänstervindarna försvagades och arbetsuppdrag började försvinna gällde det att skrika högre och göra allt mer vågade utspel för att få fortsatt uppmärksamhet, menar Colquhoun.

Mark Fisher och Tariq Goddard hade redan 2014 lämnat Zero books efter konflikter med moderförlaget och i stället bildat Repeater books. Det som var kvar av accelerationistmiljön gick upp i kampanjen att få Jeremy Corbyn vald till partiledare för Labour och hjälpte till att skapa det tidningarna kallade en populärkulturell corbymania. Acid communism blev acid corbynism, accelerationismen blev vänsterpopulism. När Corbyn talade på Glastonburyfestivalen 2017 skanderade hela publiken ”Oh Jeremy Corbyn”.

För Mark Fisher däremot, som led av depressioner, var händelseutvecklingen i världen förödande. Den 13 januari 2017 tog han sitt liv. Veckan efter publicerades hans bok The weird and the eerie, samtidigt som Donald Trump svors in som president i USA. Nu blev det högerns tur att vara konstig.

I Storbritannien blev nu Zero books i stället en samling för den så kallade postvänstern, en vänster som tog kulturkrigshögerns problemformuleringar för givna. Marknadsföringen byggde på provokation; de nya boksläppen skulle uppröra den egna vänstern, tänja på gränser och ”tala om det man inte får tala om i vänstern”.

Den vänstersurrealistiska fantasin mot realkapitalismen ersattes av en återupprättad realsocialism, en ”antiwoke” traditionsvurmande vänster, med skribenter från grupperingar som Spiked och Platypus, i ett udda gränsland mellan högerkonservatism och marxismleninism. Zero books nya storsäljare blev Angela Nagles Kill all normies (2017), som beskrev den amerikanska alternativhögern på nätforum som 4chan och dess kamp mot den ”toxiska identitetspolitiska vänstern” på tumblr-bloggarna. Boken som skulle vara en varning blev en manual.

Vänsterns nätkrigare mötte högerns, i ironiska och provokativa samtal kring nyfascism och radikalkonservatism

Nick Land, Fishers gamla mentor och kollega från Warwickuniversitetet som flytt offentligheten på 90-talet, återvände med en extrem högerversion av accelerationismen, neoreaktionär teori, som fick ideologiskt inflytande på den amerikanska alternativhögern. Accelerationismen började fyllas med ett nytt politiskt innehåll och efter att ha använts i manifestet för moskémassakern i Christchurch, Nya Zeeland blev den ett begrepp för högerextrem terrorism. Vänsterns nätkrigare mötte högerns, i ironiska och provokativa samtal kring nyfascism och radikalkonservatism.

Det var denna resa Nina Power gjorde, med allt mer provokativa utspel och stängda dörrar. I samband med ändringarna 2018 av den brittiska könstillhörighetslagen kom Power att radikaliseras. Hennes medverkan i en högerextrem direktsändning på Youtube året efter, som även Daniel DC Miller gästade, fick stora delar av vänstern, akademin och konstvärlden att bryta med henne.

När en dörr stängdes öppnades en annan. Det nystartade amerikanska högermagasinet Compact anställde henne som kolumnist och redaktör. I sina krönikor har Nina Power utvecklat sin kritik av den socialkonstruktivistiska feminismen och teorierna om genus, socialt kön. I stället har hon gjort sig till språkrör för det som kommit att kallas genuskritik, en biologisk essentialistisk syn som historiskt kallats särartsfeminism. Hon hävdar att det finns en genusideologi, en ”internetdriven sekt”, som manipulerar barn till att bli trans. Hon beskriver hur hon själv som ung sågs som en pojkflicka, tomboy, och att det i dag pågår ett transkrig mot sådana som hon, mot lesbiska och pojkflickor, med ett tryck på att de ska identifiera sig som motsatt kön. I sin artikel ”Welcome to terf island” introducerar hon den brittiska genuskritiska rörelsen, som beskylls för att vara ”transexkluderande radikalfeminister” (terf), med kända namn som Kathleen Stock och JK Rowling.

Rojin Pertow lyfter i sin recension i Flamman av Nina Powers What do men want (2022) hur hon utmålar ”woke” som skälet till de ökande könsklyftorna och landar i slutsatsen att cancelkulturen är det stora hotet i vår tid. Efter att Powers chatloggar offentliggjordes meddelade Compact att samarbetet med henne hade avslutats. Tidskriften som skulle kämpa mot cancelkulturen valde själv att ta fram censursaxen.

Nu står Nina Power åter ensam. Provokationerna har blivit ett självskadebeteende som inte ens ytterhögern vill ta i. För att vara weird kostar för den konservativa höger som har som högsta mål att representera det normala.

Därför är det inte märkligt att vänstern nu börjat tävla i vem som kan vara mest normal. Om inte högern kan värna tradition, biologisk essentialism, kärnfamilj och fosterland så kanske vänstern kan göra det till sin paradgren?

Det är den väg postvänstern vill gå. Den vill besegra högern på dess egen terräng, kasta om spelplanen och utmåla högern som de märkliga. I stället ska de skapa en marknadsvänlig realsocialdemokrati, ett Blue Labour i tiden, som inte utmanar realkapitalismen. Kanske är det bara en tidsfråga innan den amerikanska insamlingskampanjen White dudes for Kamala Harris får sin avknoppare i en ”Vita arbetare för Magda”.

Men kanske behöver vänstern snarare bli konstig igen. Mark Fishers följeslagare fortsätter att arbeta för en vänster som vågar drömma, som kan tänka utanför realismen. Fishers student Matt Colquhoun har gjort en gedigen sammanställning av Fishers föreläsningar och bloggtexter på Repeater books. På de gamla studentcorbynisternas mediekanal Novara Media sänds podden Acid Communist FM (ACFM) – ”home of the weird left”, för att inte drunkna i realpolitik och skapa ett utrymme där de kan fortsätta visionera.

För utan udda perspektiv som skakar om vår realism och får oss att tänka utanför den enda vägens politik kommer vi inte kunna hitta den utsida där framtiden tar form. Då vinner kapitalismen – konstig eller ej.