Konflikten mellan Kina och USA visar att makt betyder mer än regler i världshandeln.
Efter att ha anklagat fem kinesiska raffinaderier för att köpa in iransk olja fogade USA:s finansdepartement den 24 april dem till listan över sanktionerade företag. Det var en rutinmässig operation. I årtionden har Washington tagit sig friheten att bestämma vilka som får handla med resten av världen, medan alla böjer sig för deras diktat i rädsla för att stängas ute från det internationella finanssystemet som är förankrat i dollarn.
Men det har inte gått som planerat. Kina, som tidigare nöjde sig med att verbalt protestera och diskret kringgå reglerna, har meddelat att de inte kommer att underkasta sig sanktionerna, och att de kommer att ställa varje kinesiskt företag som anpassar sig efter dem inför rätta. Beslutet motiverades med behovet av att ”försvara landets suveränitet, säkerhet och utvecklingsmöjligheter”. Med andra ord: att hindra de amerikanska sanktionerna från att skapa kaos i energiflödena som har blivit så viktiga för den regionala ekonomin.
Den kinesiska riskkalkylen har därför uppdaterats: en direkt konfrontation med USA är i dag mindre kostsam än ett längre handelsavbrott.
De utpekade raffinaderierna försörjer flera länder med bensin och fotogen, och förbudet mot dem skulle försvaga samtliga försörjningskedjor på en kontinent som fungerar som ett stort integrerat produktionssystem: konstgödsel från Persiska viken, komponenter från Kina och Sydkorea, montering i Vietnam eller Bangladesh, och så vidare. I denna struktur av ömsesidigt beroende kan ett långvarigt avbrott i energiflödena – som redan har underminerats av spänningarna kring Hormuzsundet – snabbt skapa oreda i hela produktionssystemet.
Inför dessa risker har Peking anlagt en hårdare ton, särskilt som de numera har verktyg för att mildra de amerikanska sanktioneras effekter, till exempel ett gränsöverskridande betalningssystem och en ökande betalning för olja i yuan, avtal mellan centralbanker, och flera digitala valutaprojekt. Den kinesiska riskkalkylen har därför uppdaterats: en direkt konfrontation med USA är i dag mindre kostsam än ett längre handelsavbrott.
Denna episod utgör ett nytt slag mot ett ständigt mer använt men ständigt mindre effektivt sanktionssystem. Det skulle kunna öppna för mer systematiska sätt att kringgå sanktioner, vilket underlättas av framväxten av nya handelslösningar som stöds av Kina. ”Tiden då Washington ensamt bestämde vem världen fick handla med och åtlyddes är förbi”, skriver en kinesisk kritiker av USA, kanske något förhastat (The Morning Star, 16 maj 2026). Återstår att se vilken ekonomisk ordning Kina vill etablera.
En fingervisning ges av den kinesiska reaktionen på lagförslaget om att påskynda den industriella utvecklingen som lades fram av Bryssel i början av mars. Planen, som beskrivs av EU-kommissionen som ett motgift mot avindustrialiseringen, ska göra offentligt stöd villkorat av lokala innehållskrav och tekniköverföringar, till exempel i batteri-, elbils- och solpanelssektorerna. Peking gick direkt till attack mot vad de beskrev som en ”protektionistisk” utveckling, i strid med Världshandelsorganisationens WTO:s regler. ”Om EU antar denna lagstiftning och skadar kinesiska företags intressen, kommer Kina inte att ha något annat val än att vidta motåtgärder”, skrev regeringen. De åtgärderna är dock desamma som Kina länge har använt för att bygga upp sin industriella makt, och som USA har blivit en allt mer hängiven anhängare av sedan ett årtionde tillbaka.
Genom att utmana den amerikanska hegemonin försvarar Kina på detta sätt den frihandelsmodell som USA länge upprätthöll. Peking har övertagit dess logik: i världshandeln är reglerna inte lika viktiga som makten hos dem som inför dem.
Översättning: Jonas Elvander
