Det avskyvärda mordet på tre barn i Southport och ytterhögerns lögner och desinformation var den tändande gnistan för flera dagar av kravaller i brittiska städer, som snarast bör beskrivas som pogromer mot muslimer och mörkhyade. Men fascisternas uppvigling – som pumpats ut på betryggande avstånd, bland annat från ett lyxhotell på Cypern där den högerextrema profilen Stephen Yaxley-Lennon, även känd som ”Tommy Robinson”, gömt sig under hela helgen – hade knappast fungerat om det inte fanns en bördig jordmån där hatet kunde slå rot.
De som härjat på gatorna i brittiska städer är visserligen knappast representativa för ”arbetarklassen” eller ”folket”, oavsett vad medieprofiler och högerpolitiker i både Storbritannien och Sverige hävdar. Samtidigt råder det ingen tvekan om att de flesta av högerpopulisternas fotsoldater rekryteras hos de fattiga, som har verklig anledning till missnöje med samhällets utveckling.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Precis som i resten av västvärlden har utvecklingen i flera decennier präglats av växande klyftor, hög arbetslöshet, sönderfallande infrastruktur och misslyckade marknadsexperiment.
Från nyliberalen Margaret Thatcher via högersossen Tony Blair – som till råga på allt skickade unga britter att dö i Irak för en lögn – till de senaste 14 årens konservativa vanstyre, så har den ekonomiska politiken utformats för att gynna kapitalet och de rikaste.
För att långsiktigt mota tillbaka fascism och högerpopulism krävs en politik som ger människor hopp om en bättre tillvaro
Mellan slutet av 1970-talet och början av 2010-talet sköt andelen av inkomsterna som gick till den rikaste tjugondelen av den brittiska befolkningen i höjden, från 20 procent till över 30 procent – nivåer som inte setts sedan 1900-talets början. Utvecklingen accelererade efter finanskrisen 2008, som den brittiska regeringen mötte med extrema nedskärningar, som naturligtvis bara förvärrade krisen.
Underfinansiering och vanskötsel av den offentliga sjukvården har pekats ut som en central orsak till de konservativas förkrossande nederlag i valet för en månad sedan. Mer än sju miljoner britter väntar i dag på operation. Medierna fylls av berättelser om människor som måste vänta i timmar i ambulanser på grund av överfulla akutmottagningar, barn som tvingas till akuta tandutdragningar för att de inte får vård i tid, och otaliga britter som tvingas vänta i veckor på en tid hos sin husläkare.
En annan anledning till missnöje är den sjunkande boendestandarden. Förutom att det saknas flera miljoner bostäder bedöms 3,5 miljoner befintliga bostäder vara i ”icke anständigt skick” enligt myndigheternas definition, vilket bland annat innebär att de inte uppfyller kraven på uppvärmning eller lider av eftersatt underhåll. Över 700 000 hushåll lever i trångboddhet.
Att högerpopulister utnyttjar ett befogat missnöje och verkliga våldsbrott för att hetsa mot minoriteter är inget nytt. Inte heller att fascistiska profiler som Tommy Robinson fått ett väldokumenterat ekonomiskt stöd från både konservativa tankesmedjor och teknikmiljardärer.
Det verkligt farliga är däremot den synbara avsaknaden av ett progressivt alternativ med en helt annan berättelse om samhället och framtiden, baserad på jämlikhet och sammanhållning och kritik av det destruktiva ekonomiska systemet.
För att långsiktigt mota tillbaka fascism och högerpopulism krävs en politik som ger människor hopp om en bättre tillvaro. Att den nya Labourregeringen hittills inte visat någon vilja att bryta med de senaste decenniernas åtstramningspolitik är därför extremt oroande. Med överväldigande majoritet i parlamentet har Keir Starmer en historisk chans att visa för britterna och resten av Europa att en bättre framtid är möjlig – om han inte tar den kommer historiens dom bli hård.
