Journalisten Simon Banks nya bok är ett vuxet samtal om fotboll – som hade funkat bra även utan filosofiska utläggningar.
Att fotbollsindustrin har spårat ur är världens kanske sämst bevarade hemlighet. Hur fotbollen kan användas för att flytta fram geopolitiska positioner vet vi. Att stärkt, mjuk makt bland annat går via arrangerade megaevenemang, sponsring och klubbägarskap känner till och med människor som alltid bläddrat förbi sportsidorna till. Slår en upp ordet korruption i minnesbanken är vi nog många som direkt tänker på internationella fotbollsorgan som Fifa och Uefa.
2024 har många redan skrapat på en fotbollsyta som lämnar synliga spår av skit. Fotbollsjournalisten Simon Bank, känd för att vilja tänka de långa tankarna, vill gå längre i sin bok Vem dödade min fotboll – en uppgörelse med världens mest älskade sport.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det blir en skakande och stundtals underhållande tur. Det är resa från VIP-loger med auktoritära ledare som solar sig i fotbollens strålglans till en uppgörelse med videodomarsystemet Var, som ses som en naturlig följd av viljan till avkastning på investeringar och new public management. Det är mem-kocken Salt Bae som sinnebilden för hur njutning blir spektakel, där content går före allt annat, till utläggningar där författaren lutar sig mot Theodor Adorno och Pier Paolo Pasolini för att bena ut hur vi hamnade här och vad det säger om vår fotboll – och vårt samhälle.
Men mest av allt är det en redogörelse för de logiska steg som följer i spåren av en till stora delar otyglad kapitalism, möjliggjord av ett nyliberalt paradigm.
Bank (bilden) är romantikern utan att vara nostalgisk. Med Vem dödade min fotboll förs ett vuxet samtal om vad ekonomisk rovdrift gör med människors passion. Här går linjerna bortom de nödvändiga men otillräckliga fördömandena av sportswashing.
I några av bokens starkaste avsnitt vänds blicken mot debatten kring herr-VM i Qatar 2022, som med rätta fokuserade på värdlandets autokrati, förtryck av kvinnor och hbtqi-personer samt inte minst de migrantarbetare som byggt upp scenen för festen till priset av sina liv. Bilden kompletteras av en kritisk blick som inte pekar finger utan lyfter frågan till nästa nivå, utan att friskriva några aktörer – ”systemet heter rasistisk kapitalism, strukturell social ojämlikhet”, enligt Bank. Och det är inte begränsat till Qatar.
Mindre nödvändigt är slutkapitlet som utgörs av en sorts rättvisefilosofi för dagens fotboll. Banks analyser står sig starka nog för att inte behöva inslag av debatt, vilket framåtblickande kapitel tenderar att bli.
Likväl. Studiecirkel om fotbollsindustrin, samhällsfrågor och omvärldsbevakning kring hot mot föreningsdemokratin i Sverige? Där hör den här boken hemma tillsammans med exempelvis Noa Bachners viktiga verk från ifjol, Den sista utposten – en berättelse om svensk fotboll.
Faktum är att Banks bok med fördel kan läsas av alla med någon form av kultur- eller samhällsintresse eftersom grundproblematiken, att stora delar av samhället köps och säljs som vilka produkter som helst, går att översätta till andra delar av vår verklighet.
Här får hela individens, medborgarens och supporterns känsloliv, skyldigheter och rättigheter plats. Bara att få en bekräftelse på att vi är många som delar frustrationen över att det inte är självklart gör boken väl värd en noggrann läsning.