Sedan Majdan 2014 och invasionen av Ukraina 2022 har hyllningarna till Stalin ökat lavinartat i Ryssland, men även intresset för Gulag-historien. Enligt författaren Nikolai Epplée måste det ryska samhället genomgå kollektiv traumaterapi för att gå vidare.
Fredagen den 16 augusti, en dryg vecka efter att ukrainska styrkor oväntat tog sig över gränsen till Ryssland och invaderade Kursk-regionen, kablades symboliska bilder ut över världen. Bland de sprängda broarna och ödelagda torgen kunde man se en sönderskjuten staty över Lenin i staden Sudzja, med halva ansiktet bortsprängt. Senare bilder visade hur skulpturen hade tagits ned från sin piedestal av ukrainska styrkor.
För ukrainarna var detta ett led i den ”avkommunisering” av det offentliga rummet som landet har bedrivit i flera år, särskilt sedan Majdanprotesterna 2014. Men i Ryssland har utvecklingen snarare gått åt andra hållet under samma period. Där har antalet Sovjetnostalgiska statyer, gatuskyltar och tv-program ökat lavinartat de senaste tio åren – men i centrum står inte Lenin, utan Stalin. Detta trots att miljontals ryssar har släktingar som dog i diktatorns arbetsläger eller utrensningar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För att förstå hur Stalin blivit till ett så effektivt slagträ i det ryska ”minneskriget” skrev historikern Nikolai Epplé (bilden) den prisbelönta boken Die unbequeme Vergangenheit, som nyligen översattes till tyska.
– Jag fick idén till boken när jag arbetade för en rysk affärstidning som är en av landets sista oberoende tidningar. Det var en helt annan tid, mellan 2013 och 2017, från protesterna mot valfusket 2013 till annekteringen av Krim. Det var en intensiv period, och frågan om det kollektiva minnet gjorde sig ständigt påmind, säger han till Flamman.
– Jag förstod att det var en allmänt accepterad syn att det stalinistiska förflutna är något som har hindrat vår utveckling mot ett friare samhälle. Men arbetet på tidningen och samtal med experter, tjänstemän, aktivister och affärsmän fick mig att inse att det inte bara är ord och retorik, utan något konkret. Arvet från den stalinistiska diktaturen, med dess beslutsfattande och politiska system. Det är något som fortfarande präglar Ryssland, särskilt inom staten men också i samhället i stort, vilket syns i hur folk kommunicerar med staten och hur lågt förtroende de har för den.
Frågan om det kollektiva minnet av den stalinistiska terrorn har blivit särskilt aktuell de senaste 10–15 åren, i takt med att den ryska politiska ledningen har antagit en allt mer expansionistisk hållning mot grannländerna i den tidigare sovjetiska sfären. Begreppet ”minneskrig” användes länge uteslutande av akademiker, men sedan början av 2010-talet har det blivit ett allmänt accepterat ord för att beskriva den nya verkligheten.
”Nyhetssändningarna är fulla av inslag om invigningar, skändningar eller rivningar av minnesmärken över Stalin, Ivan den förskräcklige eller Furst Vladimir, över museer eller minnestavlor över den eller den historiska figuren och det senaste initiativet till att döpa om Volgograd, och i enkäter når sympatierna för Stalin ständigt nya höjder”, skriver Epplée.
I en opinionsundersökning från 2019 var andelen som såg positivt på Stalin 51 procent, medan 70 procent såg hans roll i Rysslands historia som positiv. Det är det högsta siffrorna sedan 2001. Inom populärkulturen har serier om Stalin och Gulag blivit omåttligt populära, den mest använda Telegramkanalen heter ”Stalingulag”, och reklamannonser och PR-kampanjer leker ofta med repressionsteman.
Enligt Nikolai Epplée har historien ersatt dagspolitiken som huvudsakligt diskussionsämne bland ryssar. Det är inte samtiden utan första och andra världskrigen, Afghanistan, Tjetjenien, stalinismen eller Sovjetunionens upplösning som diskuteras på gator, torg och i kök – trots att tillväxten släpar efter och landet sedan tio år tillbaka befinner sig i ett lågintensivt krig med Ukraina, som efter att Epplées bok kom ut dessutom har övergått i ett hett invasionskrig.
Av dessa ämnen är inget lika populärt som Stalin. Efter Sovjetunionens upplösning började enstaka statyer dyka upp här och var, men de var ofta undangömda på skol- och innergårdar. Sedan början av 2014 står de på öppna torg och längs avenyer. I februari 2015 restes en staty över Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta, vilket innebar att en officiell staty över den tidigare diktatorn uppfördes av den ryska staten för första gången sedan avstaliniseringen på 1950-talet.
Vinter-OS i Sotji 2014 fick den ryska nationalismen att spira igen. Men Euromajdan i Ukraina gjorde att det postimperiella projektet råkade i kris. Annekteringen av Krim och inledningen av proxykriget i östra Ukraina fick sprickorna i den ryska nationsbildningen att blottas. För att hålla samman nationen och legitimera den neo-imperialistiska politiken krävdes ett nytt språk som både var patriotiskt och universalistiskt. Det som låg närmast till hands för regimen var arvet efter Stalin och segern mot Tredje Riket i det ”stora fosterländska kriget”.
Arvet från den stalinistiska diktaturen är något som fortfarande präglar Ryssland, särskilt inom staten men också i samhället i stort.
– Efter annekteringen av Krim 2014 började Kreml att söka efter en symbol som kunde få staten att framstå som stark och injaga skräck i befolkningen. Det är ett slags digital diktatur som inte längre behöver hemfalla till fysisk terror. De kunde använda sig av Stalin och stalinismen som symboler i denna nya konflikt med Väst, och idén om inre fiender – ”västerländska agenter” – som är rotad i Stalins politik, säger Nikolai Epplée.
Vladimir Putins återgång till en expansionistisk utrikespolitik har gjort att Stalinperioden återigen framstår som aktuell. Utan att explicit upprepa den stalinistiska propagandan har regimen börjat återanvända ett liknande språkbruk. Yttre och inre fiender, straffbrigader, Bandera-anhängare och landsförrädare har blivit återkommande inslag i den statliga retoriken.
Men till skillnad från Sovjetunionen har dagens ryska regim ingen positiv framtidsvision att erbjuda medborgarna. Dess roll som underordnad stormakt i ett internationellt system gör att den inte kan leva upp till sina löften om att återupprätta Ryssland som global supermakt. Detta har gett historien en ännu viktigare roll i den statliga propagandan: i stället för att blicka framåt mot en ny storhetsperiod ska ryssarna återvända till en svunnen glanstid.
Denna dynamik har dessutom blivit självförstärkande och i viss mån frikopplats från statens kontroll.
– Det visade sig att samhället inte längre bara ville terroriseras. Årtionden av ekonomisk tillväxt hade gjort att folk i städer börjat känna sig som medborgare, som självständiga subjekt. Detta försök att skrämma folk med kopplingar till Stalin ledde inte till rädsla utan till ett ökat intresse för det förflutna och Gulag-historien.
Sedan 2014 har intresset exploderat och böcker om Gulag-systemet säljer i stora upplagor. Det som tidigare bara intresserade anhöriga till offer för Stalins terror har nu blivit ett allmänt intresse. Epplée menar att det var på detta sätt som boomen i minnesstudier som ägde rum i Europa på 1980- och 90-talen kom till Ryssland, och den slog inte bara an hos intellektuella utan även i bredare folklager. Epplées bok som vann det prestigefulla Prosvetitel-priset för bästa fackbok 2021 är ett uttryck för denna trend.
En stor del av boken ägnas åt att jämföra det ryska fallet med hur andra stater med ett mörkt förflutet har hanterat sin historia. Tyskland, Argentina, Spanien, Polen, Sydafrika och Japan fungerar som spegelbilder genom vilka Rysslands specifika erfarenhet görs tydlig. Enligt Nikolai Epplée är det två aspekter som särskiljer Ryssland från de andra länderna.
– Den första är tidsramen. Nazismen varade i tolv år i Tyskland. Sovjetunionen existerade i 70 år. Och före det rådde också diktatur. Det är ett djupt arv.
– Den andra faktorn gäller svårigheten att skilja offer från förövare. I Tyskland var de lätta att åtskilja. Men i Sovjetunionen är det väldigt svårt eftersom det inte finns en specifik grupp offer. Under terrorn 1937–38 riktades våldet främst mot personer inom den kommunistiska nomenklaturan. Var dessa endast offer eller också förövare? Det är svårt att avgöra. Detta är orsaken till alla problem som uppstår när man diskuterar minnet. När det finns en enkelt urskiljbar grupp offer finns det effektiva mekanismer för att hantera det, till exempel som i fallet judarna och förintelsen. Men det är svårt att konstruera ett minne av offren i Ryssland för de har inga tydliga kriterier eller gemensamma karaktärsdrag, säger Epplée och fortsätter:
– I boken nämner jag flera exempel på familjen där farfadern var bödel och morfadern ett offer. Det finns många exempel i Ryssland på detta.
Till det kommer bristen på information. Över 19 miljoner människor beräknas ha dömts och skickats till Gulag. Men arkiven är få och ofta otillgängliga. I många familjer går det därför inte att rekonstruera den egna historien längre tillbaka än tre generationer. Historien är därmed inte bara förträngd, utan också okänd.
Den jämförande aspekten är viktig, menar Epplée, eftersom det växande intresset för Gulag-historien fortfarande främst diskuteras som ett unikt fall, utan motsvarigheter. Den enda jämförelsen som brukar göras är med Nazityskland, som man besegrade.
– Det tyska exemplet är unikt, som många redan har påpekat. Landet besegrades inte bara utan bröts också upp efter kriget. Det skedde en politisk övergång med starkt stöd från andra västländer. Vanligtvis sker en förhandlad övergång mellan den tidigare regimen och den nya. Ofta är till och med samma personer kvar och styr efter övergången. Av detta skäl är en sannings- och försoningsprocess som den i Sydafrika mer relevant för Ryssland än det jag kallar Nürnberg-modellen, som påtvingades Tyskland.
Epplée framhåller dock att det inte finns någon lösning som är tillämpbar på alla länder. Det gäller snarare att plocka delar från de fall av lyckade övergångar som existerar och anpassa dem efter lokala förhållanden. Och så länge frågan om vem som är offer och vem som bör ses som förövare är olöst är det svårt att direkt tillämpa en annan modell. Enligt Epplée behöver det ryska samhället genomgå freudiansk traumaterapi.
– Detta är ämnet för min nästa bok. Det handlar om övergångar och jag analyserar olika fall av försoning mellan offer och förövare. Det är viktigt att förstå hur dessa individuella mekanismer korresponderar med den kollektiva nivån.
Risken med försoning är dock att rättvisan hamnar i skymundan.
– Det sydafrikanska exemplet var viktigt internationellt, med dess tonvikt på förlåtelse. Det fick flera positiva effekter. Men när man gör förlåtelse till en statsideologi skapas nya problem. Det finns en stor litteratur om den motreaktion som uppstår i sådana fall, säger Epplée och fortsätter:
– Modellen med traumabehandling är användbar på individuell och familjenivå för att separera skuld från ansvar. För hur man kan skilja straffbara brott från saker man till och med kan känna stolthet över. För Ryssland gäller det inte att slå fast att hela den sovjetiska perioden var kriminell, men inte heller att hävda att den var heroisk. Vi måste uppnå en nationell konsensus om att brott begicks som måste bestraffas. Men det betyder inte att hela den sovjetiska historien bör förkastas. Det finns delar som kan ligga till grund för en positiv identitet. Och här kan traumaterapi bidra, för det hjälper människor att analysera sitt förflutna på ett sätt som inte krossar dem.
