Det måste finnas en väg ur den moderna parrelationers flåsiga statuskarusell. Paulina Sokolow anar en ljusning i gnagarmännens gulliga frammarsch – och den nya filmen Memorys skildring av kärleken till en dement.
På sista tiden har min i övrigt exceptionellt välstrukturerade kille börjat glömma att knäppa gylfen på morgnarna innan vi ska lämna hemmet. Jag påpekar det motvilligt, eftersom jag vet hur ledsen han blir över sådan glömska. Men egentligen gör det mig inget. Själv får jag nämligen bara prestationsångest av perfekta killar. Faktum är att detta är just en av de saker som gör honom perfekt. ”Sänk kraven eller förbli singel”, uppmanade Ann Heberlein i Svenska Dagbladet i somras. Gärna för mig.
Ann är inte ensam om den här poängen, som hon delar den med den så kallade manosfären. Män lider, kvinnor är fullt upptagna med att jonglera sina statusjobb och att ”unna sig”, där det senare är som männen kommer in i deras liv. Kräsna kvinnor är problemet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Även sociologen Eva Illouz (bilden), den moderna kärlekens nestor, ger Heberlein en poäng. I Vad är sexuellt kapital?, definierar hon sexuellt kapital som ”förmågan att skaffa sig självkänsla genom sexuella förbindelser”. Kvinnors superkraft är att bygga upp makt genom skönhet – köpt sådan, om det krävs – för att skaffa högstatusmän med skäddarsydda kostymer och strandtomt.
Om sociologer letar efter mönster så gör sökmotorerna samma sak, om än automatiserat. Mitt flöde på instagram verkar nästan programmerat av Illouz själv. Det är nämligen fullt av fantasifulla tips för hur man blir en ”högvärdekvinna” – acceptera aldrig att betala restaurangnotan – varvat med förtroliga knep på hur jag som medelålders, med sinande sexuellt kapital, åtminstone kan behålla min karl (gör pilates, dricker svart kaffe med pressad citron). Flödet vill inte att jag halkar efter, och formulerar mina livsproblem åt mig.
Inkomstgapet mellan män och kvinnor ligger alltjämt på förbluffande tio procent. Och vanliga löntagare har det allt svårare att uppnå de mest grundläggande livsmålen som betald semester och boende. På det viset är den upptrappade jakten på välbärgade försörjare inget mysterium.
Men den stora bilden, att ojämlikhet göder kvinnors beroende, har svagheten att den inte fångar upp paradoxerna och nyanserna i vad som gör en relation lycklig. Siffror är, som vi vet, inte alltid de mest sofistikerade uttrycken för sakernas tillstånd och kärlekens väsen.
Som Eva Illouz skriver finns det nämligen allt mindre plats för sårbarhet i en modern livsstil. Den tilltagande ekonomiska utsattheten gör att mer och mer står på spel. Hyran ska in, så vi har inte råd att bli sinkade av en arbetslös eller deprimerad partner. Samtidigt kan den accelererande jakten på att bli försörjd, maximera sitt kapital och göra sig själv till en vara inte fortsätta i all evighet. Det måste finnas en väg ut ur den skenande statuskarusellen.
Som tur är finns det sprickor i alla mönster där människors känsloliv är inblandat. För kapitalismens lagar är en sak och människans begär är något annat, mer flytande och oförutsägbart. Ömhet och tid har också ett värde. Och det ser ut att ha framtiden för sig – överallt dyker det upp små tecken på att de halv- och helslafsiga lågpresterarna går mot ljusare tider. Patrick Bateman-idealet kan snart se sitt värde sjunka snabbare än teknikbolagens aktier.
Ett första tecken kom redan i midsomras då några inflytelserika gen z:are utropade 2024 till genombrottet för den heta gnagarkillen – benämningen på spensliga pojkar som Timothée Chalamet och Kieran Culkin (bilden). Med sitt lillebrorsutseende tonar de fram som varelser som spelar tevespel, äter godis och gråter när de ser skadade djurbebisar. De är heta som lava, och vi såg det komma. När Barbie-filmen exploderade förra året var det ju ändå den försagde och dumpade Gosling-Ken som stannade kvar i folks (tjejers) hjärta. Kenergi, förmågan att vara en bakgrundsfigur, underskattats som manligt kraftslag.
Filmen Memory som har premiär i helgen går ännu längre. Låt oss kalla det senioravdelningen för icke-presterande men älskvärda män. Handlingen kretsar kring arbetarkvinnan Sylvia (Jessica Chastain), fyrtio plus, nykter alkoholist och med en tonårsdotter.
Dagtid arbetar Sylvia på ett boende för kognitivt funktionshindrade. Snart uppdagas en bakomliggande övergreppshistoria och en trasig familjerelation. Men så en dag står Saul (Peter Sarsgaard) vid hennes port, naken och förvirrad. Nästa gång de möts har han adresslapp runt halsen så att den som hittar honom kan följa honom hem.
För kapitalismens lagar är en sak och människans begär är något annat, mer flytande och oförutsägbart.
Saul, visar det sig, är diagnostiserad med demens och bor hos sin bror tillika förmyndare. I den trivsamma våningen med teakmöbler och vackra textilier — i kontrast till Sylvias kala kvart — utvecklas en kärlekshistoria. Hans stillsamma närvaro, de prestigelösa stunderna framför fåniga komediserier ihop med tonårsdottern och den förbehållslösa ömheten är var som krävs för att tina den traumatiserade Sylvia.
Ändå såg man det inte komma! Handikapp som adhd och autism har avverkats på film med framgång. Men demens måste ändå vara bland det mest osexiga en kärleksrelation kan utsättas för, än mindre inledas med.
Sauls sjukdom verkar visserligen vara av den mildare sorten: inga vredesutbrott eller kissolyckor. Om teakmöblerna inte var en tillräckligt tydlig ledtråd så framkommer det även att Saul har sitt på det torra ekonomiskt och att relationen med honom kommer att ge Sylvia även trygghet rent materiellt. Att kärleken är äkta går dock inte att ta miste på. För denna vackra, sargade kvinna räcker det med Sauls förbehållslösa tillgivenhet för att bli helad. Bara en trygg famn, stillhet och gränslös, behövande ömhet. Ett villkors- och skyddslöst beroende. Och där slutar filmen – lyckligt.
En rulle gör ingen trend, men det är värt att notera att skådespelerskan Jessica Chastain brukar välja sina roller med en särskild känslighet för tidsandan och starka kvinnokaraktärer: I Interstellar räddar hon världen och sin pappa, i Tree of Life spelar hon en symbolisk jungfru Maria och i den amerikanska versionen av Bergmans Scener ur ett äktenskap får hon återgestalta själva genombrottet för den moderna kvinnans frigörelse.
Pekar Memory fram mot ett skifte som motbevisar Illouz och Heberleins pessimistiska lärosatser? Min erfarenhet i livet och bland kompisar är faktiskt att lyckoidealet är ett liv med en man som kan sätta samman hela meningar, montera en hylla och inte ha något emot en gullig liten valk. Men visst: den som vill göra sin poäng tydlig gör rätt i att välja ytterligheter. Generös finansman eller förlåtande dement.
För när räkningarna är betalda så är ju drömmannen han som stannar hemma med dig på kvällen, han ser dig som för första gången varje morgon när ni vaknar och du vet exakt var du har honom – om inte annat så kan han spåras med en sökare från vårdcentralen.
