Den transatlantiska slavhandeln gödde Europas ekonomi, samtidigt som den tömde Västafrika på arbetskraft. Flamman besöker ön Gorée, som under 300 år var den sista skymten av Afrika för miljontals slavar.
Knappt en halvtimme efter att vi klivit ombord på färjan i hamnen i Senegals huvudstad Dakar är vi framme vid ön Gorée. Färgglada hus från den portugisiska eran möter oss vid strandkanten och en påtaglig hetta väntar när vi kliver i land. Precis där färjan lägger intill badar barn i vattnet, som skiftar i turkost och blått. Det är svårt att föreställa sig vilken mörk historia platsen bär på.
Det räcker med en kort promenad för att komma till slavhuset, den plats där miljontals människor tvingades ta farväl av kontinenten innan de påbörjade den mardrömslika resan över Atlanten. Vid husets ingång står en äldre man i färggranna kläder. Han ger ett sammanbitet men vänligt intryck, och presenterar sig som Tahara. Han berättar att han guidat besökare runt på platsen i årtionden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jag är född här på ön och för mig betyder platsen mycket, berättar han samtidigt som han välkomnar oss in i den röda stenbyggnaden.
Gorée spelade en huvudroll i den lukrativa triangelhandeln på grund av sitt strategiska läge strax utanför den västafrikanska kusten. Majoriteten av transporterna från ön av europeiska kolonialmakter som Portugal, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna.
– Det var praktiskt att hålla slavarna fångna här medan man inväntade att skeppen skulle komma och hämta dem, eftersom ingen kunde fly härifrån. De som lyckades ta sig till vattnet drunknade eller attackerades av hajar, berättar Tahara.
Slavhuset byggdes på 1700-talet, då handeln kraftigt intensifierades och behovet av att ha en plats att förvara en stor mängd fångar på ökade. Vi fortsätter längre in i byggnaden, förbi en stor välvd trappa som med åren blivit husets signum. Där bakom pekar Tahara in mot ett mörkt, trångt utrymme – en av de många celler som finns i byggnaden. Vi kryper in för att få plats och sitter där en kort stund i tystnad. Endast en liten ljusstrimma letar sig in genom andningshålen i väggen och Tahara berättar om vilka som hölls fångna här.
– De som bråkade, gjorde uppror eller försökte fly fick sina armar och ben avbrutna. Sedan sattes de här i isolering, berättar han och fortsätter:
– Många framstående personer har besökt platsen. Nelson Mandela satt i just den här cellen. När han kom ut rann tårarna ned för hans kinder.
Slavar sågs vid tidpunkten som handelsvaror. De hade inga rättigheter och kunde köpas, säljas, ärvas eller ges bort av sina ägare. De tvingades byta namn, brännmärktes med nummer och värderades efter kön, ålder, storlek och styrka.
– De mest eftertraktade slavarna var nigerianska män från Yorubafolket. De var storvuxna och ansågs ha extraordinära fysiska förmågor, berättar Tahara och fortsätter:
– Kvinnor fyllde flera syften. De sattes i arbete likt männen, men användes också för att tillfredsställa ägarens sexuella behov. Redan här på ön valdes vissa kvinnor ut av handelsmännen och utnyttjades som sexslavar under sin tid i fångenskap.
Folk måste förstå att det här är ett öppet sår för dem som än i dag behöver utstå rasism, det är smärtsam.
Människohandeln genererade oerhörda summor pengar, men den kom med ett högt pris för dem som drabbades. Från 1500-talet fram till mitten av 1800-talet transporterades uppskattningsvis 20 miljoner människor från Afrika över till Syd-, Central- och Nordamerika för att tvångsarbeta åt europeiska kolonisatörer. Majoriteten kom från den västafrikanska kusten.
– Det var möjligt genom ett samarbete mellan framgångsrika afrikanska handelsmän som kidnappade och förde människor hit, och de europeiska köparna, säger Tahara och visar oss vidare.
En mörk korridor bredvid isoleringscellen leder till ett smalt valv på husets baksida. Här slår vågorna upp mot kanten och framför syns bara öppet hav. Här lade fartygen till och hundratals människor tvingades kliva ombord åt gången. Där placerades de sedan liggande nere i skeppets lastutrymme, fastkedjade tätt intill eller ovanpå varandra.
Resan tog ungefär tre månader innan man till slut nådde plantagerna på Costa Rica, Kuba och i dagens USA. Omkring sex miljoner människor beräknas ha dött under de över 30 000 resorna som genomfördes under perioden.
Sedan år 1978 finns ön på Unescos världsarvslista. Gorée tillhör de mest välbesökta resmålen i hela Västafrika och välkomnar omkring 200 000 turister varje år. Samtidigt som inkomsterna är viktiga för bevarandearbetet, är situationen inte okomplicerad. Blandningen av den inhemska befolkningen som i dag gjort platsen till sin egen, förbipasserande sol- och badturister och sörjande afroamerikaner bidrar stundtals till en olustig stämning.
– Vi kan inte längre blanda vita turister och afroamerikaner inuti slavhuset. Det har blivit slagsmål mellan besökare. Folk måste förstå att det här är ett öppet sår för dem som än i dag behöver utstå rasism, det är smärtsamt, förklarar Tahara som tydligt visar sitt missnöje mot turister som tar selfier inifrån slavhuset med havet som bakgrund.
Först framåt solnedgången lägger sig ett efterlängtat lugn över platsen. De små lokala restaurangerna som haft fullt upp sedan morgonen har stängt för dagen och nu hörs endast ljudet av vågorna från stranden. Det återstår bara en sista färjetur för de besökare som vill tillbaka till fastlandet och de flesta har redan lämnat ön. För dem som vill stanna finns ett litet hotell som är beläget i en gammal kolonisatörvilla.
Tahara, som tillhör de knappt tusen människorna som i dag är fast bosatta på ön, tar oss med på en promenad. Samtidigt berättar han om sin vardag, i centrum av det mörka koloniala arvet.
– I dag har vi det bra, trots det förflutna, säger han samtidigt som han visar vägen genom mysiga kullerstensbelagda gränder förbi blomsterprydda fasader, mot den sista båten tillbaka till Dakar.
– Det känns som att vi har tagit tillbaka det som är vårt.
