På 70-talet var vita föräldrar med svarta barn den ultimata symbolen för antirasism. Tobias Hübinette reflekterar över konstnären Vaginal Davis lek med adoptionens stereotyper.
1976, samma år som 1 791 barn adopterades från andra länder till Sverige, stod Adoptionscentrum bakom en utställning i Stockholm med Ulrika Palmes fotografiska skildringar av internationell adoption, ”Svenskar i flera kulörer”. Ett av verken som ingick i utställningen föreställde en vit svensk och en troligen sydasiatisk kvinna, som på samma sätt båda har adopterat varsitt barn över rasgränserna. På bilden sitter de bredvid varandra och dricker kaffe.
Utställningen speglade 70-talsidén om att det var antirasistiskt att adoptera över rasgränserna. Dessa transrasiala adoptioner, tänkte man sig, skulle skapa den postkoloniala försoning mellan väst och icke-väst och som så många hoppades på i samband med efterkrigstidens alla kolonialkrig och mot bakgrund av 1960- och 70-talens alla raskonflikter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Verket kommenterar det faktum att det nästan enbart är vita personer – par som singlar, heteros som homos – som adopterar icke-vita barn, samtidigt som adoption länge framställdes som en välgärning.
31 år senare ställer sig konstnären Vaginal Davis i vit klänning med två vita bebisar i famnen, på fotografiet ”Vaginal Davis as The Madonna of Laibachdorf”. Verket från 2007, som är affischbild för nästa helgs performancekväll på Tensta konsthall i Stockholm, gjordes som ett direkt svar på den italienska konstnären Vanessa Beecrofts ”White Madonna with Twins”, 2006. Där håller Beecroft två sudanesiska tvillingar i famnen – barn som hon också försökte adoptera, vilket framgår i Pietra Brettkellys uppmärksammade dokumentär The art star and the Sudanese twins (2008). Beecrofts verk anspelar i sin tur på den kristna förlagan där Jungfru Maria håller Jesus och Johannes Döparen i famnen.
”The Madonna of Laibachdorf” är inte ett uttryck för 70-talets drömmar om samförstånd, utan går tvärtom tillbaka till en tradition av att ”tala tillbaka” – ett postkolonialt grepp som slog igenom med titlar som antologin The empire writes back från 1989. Verket kommenterar det faktum att det nästan enbart är vita personer – par som singlar, heteros som homos – som adopterar icke-vita barn, samtidigt som adoption länge framställdes som en välgärning.
Bildmotivet i ”The Madonna of Laibachdorf” har visserligen förekommit tidigare i historien, närmare bestämt i koloniala sammanhang. På 1820-talet lät den lokale brittiske guvernören på Tasmanien sätta upp en affisch runtom på ön för att få den infödda befolkningen att lita på britterna. På den seriesteckningsliknande affischen syntes en vit och en aboriginsk kvinna som hade adopterat varsitt barn över rasgränserna. Det naiva försöket att få stopp på våldet misslyckades dock, och de tasmanska aboriginerna utrotades slutligen helt.
Affischen refererade i någon mån till verkligheten. Visst hände det på 1800-talet att olika urfolk i kolonierna över haven, bland annat just aboriginer i Australien, adopterade vita barn vars bosättarföräldrar hade avlidit eller dödats. Frågan är i vilken mån moderna liknande skildringar gör det.
Det italienska modeföretaget Benetton använde sig redan 1989 av en omvänd rasöverskridande adoptionsfantasi som liknar Vaginal Davis, om än i kommersiellt syfte. Den föreställer ett lesbiskt par med vit och svart hud, tillsammans med ett spädbarn från östra Asien. Annonsen kritiserades då den kunde associeras till att det tidigare var vanligt att svarta kvinnor, inte minst förslavade sådana, var ammor åt vita barn.
Även den sydkoreanske popartisten Moon Hee-joon, som räknas som den moderna k-popens skapare, har använt sig av samma politiska tillbakatal som Vaginal Davis. Omslaget till hans solodebut Alone från 2001, vars titelsång handlar om att växa upp som utlandsadopterad från Korea i ett västland, föreställer en sydkoreansk kvinna med ett vitt barn i famnen. Motivet ska förstås mot bakgrund av att inga koreaner har adopterat vita västerländska barn, samtidigt som runt 200 000 koreanska barn har adopterats bort till västvärlden och nästan enbart till vita personer.
Det är betydligt ärligare representationer av adoptionens verklighet än ”Svenskar i flera kulörer”. Ett ofrivilligt barnlöst par på Sri Lanka eller i Indien skulle aldrig ha kunnat adoptera ett vitt svenskt barn på 1970-talet. Och snart 50 år senare kan de fortfarande inte göra det – trots Ulrika Palmes mysiga skildring av fördomsfritt fika.
