I Karolina Ramqvists senaste roman, Den första boken skildras en kärleksrelation mellan en ung, svensk kvinnlig skribent och Paul, en fattig man från Jamaica. Kvinnan åker årligen ned till hans jamaicanska hemby, där de lever i en semestervänlig tvåsamhet. De älskar och dansar.

”Glöm aldrig pengarna” tänker kvinnan uppgivet, när de förgäves försöker leva som likar. Kvinnan har en knaper skribentlön, men anar att de småsummor som Paul drar in kommer från torpeduppdrag från den undre världen, något hon väljer att inte ta reda på mer om. Ramqvist skildrar med skicklig förmåga hur våldet på ön är nästintill institutionaliserat.

Ramqvists språk är tankar som vackert virvlar nedför sidan. Kvinnan reflekterar i långa, suggestiva meningar. Sedan tar tankarna abrupt slut. Men det börjar alltid alltid snurra igen, tvivlet, lusten och trasslet. Skickligt efterliknar språket den slitning som finns mellan kärleken och det världsliga. Hur älskandet känns fullkomligt, men våldet är alienerande. En ständig förhandling om vilken av världarna som är den riktiga.

Skickligt efterliknar språket den slitning som finns mellan kärleken och det världsliga.

Skildringen av kärlek över klassgränserna påminner bitvis om Kjell Westös författarskap. I hans roman Gå inte ensam ut i natten skildras tonårslivet i en förort till Helsingfors på 1970-talet. I romanen bor finlandssvenskarna i hus. De finskspråkiga bor i lägenhet. Det finns dock en finlandssvensk tonårstjej som vågar hänga med de finska grabbarna på loftgångarna. Direkt ses hon som djärv och ansvarslös. Sexigare än de andra.

Vi vill gärna se att kärleken är starkare än klasskillnader. Kärleken ska stå över både inkomst och kulturella preferenser – om man älskar travet eller läser böcker.

Detta är sällan fallet i verkligheten. Ofta trivs man med någon som en själv, vill känna samförstånd över hur man ska resa, äta och uppfostra barn. Skillnader attraherar, men bara till en viss nivå. Relationer som i Den första boken, som utgör ett slags möte mellan det globala nord och syd, möts ofta med misstänksamhet. Även för den mest obotliga romantikern blir den skeva maktrelationen för påtaglig. Men i Den första boken känner kvinnan befrielse över att slippa tjatet om karriär och bostadsrätter.

Både Westös och Ramqvists romaner visar hur dessa romanser fördjupar en människa, även om de sällan är beständiga eller lätta. Att flirta med Pekka eller Pasi blir ett sätt för tonåringarna i Westös värld att skoja till det. Ramqvist fördjupar genren genom att kvinnan och Paul aldrig riktigt får grepp om varandra, det finns aldrig det genuina samförståndet som man förväntar sig av en roman om kärlek. Det som finns är dynamiken, attraktionen och spänningen som ständigt närvarar i romanens språk.

När kärlek handlar om att två personer som vill leva sina egna drömliv ska lyckas leva ihop, utan konflikter och tvivel, då leker lika barn bäst. Men kärlek kan handla om att utforska sig själv, tänja gränser, släppa kontrollen. Kvinnan i Den första boken kan inte motivera sin kärlek med argument, bara med ord. Motvilligt använder hon ordet åtrå.