I första delen finns de människor som försöker leva sina liv i ett kapitalistiskt system som de inte tjänar på men måste förhålla sig till, som påverkar deras handlingsutrymme och relationer. I den nyutkomna uppföljaren är ämnet avsmalnat och undersöker kapitalismens påverkan på förmågan att älska. Nordenhof beskriver ett tillstånd där relationer enbart kan betraktas som transaktioner, och ett främlingskap som uppstår inför de egna känslorna där pengar oftast kommer i vägen. Hon visar hur ägande distraherar från att vara i samhället och upprätta band till människor och platser. Karaktären Olivia åker ifrån ett arbetsuppdrag med en väska full med sedlar, men tyngden över armen får henne att ändra riktning. Plötsligt kan hon inte riskera att stanna i Hamburg och skriva klart en roman, utan måste omedelbart åka hem av rädsla för att bli av med pengarna.

Trots att förmågan till kärlek är djupt påverkad av kapitalism är den kanske också det enda som kan erbjuda ett motstånd mot nuvarande system. Romanens första del – en längre novell som kretsar kring två män som på olika sätt är djävlar i kapitalismen – kan läsas som ett nedtecknande av omöjligheten att älska under rådande ordning. Del två är i stället en utopisk kärleksdikt som undersöker hur kärlek kan se ut utanför kapitalismen:

Jag vill / radikalisera / min kärlek / till gagn / för de många / jag räknar med / att det går bra.

Nordenhofs radikaliserade kärleksdikt påminner om Michael Hardts politiska kärleksbegrepp. Hos Hardt är kärleken ett tillstånd där ingen kan vara suverän, där det finns en ökad handlingskraft som kommer av att vilja ha någonting omedelbart. Dagens kärleksbegrepp är ofta reserverat för privata angelägenheter, men kärleken frånkopplad kapitalismen skulle kombinera intimiteten med den sociala roll ägandet har i dag, och utmana en syn där politiskt intresse och känslomässigt liv separeras.

Jag tänker att hela Nordenhofs författarskap stammar ur det läget; den egna ensamheten är djupt sammanvävd med det politiska. Det var ensamt / att svälja / alla de där pillren / ensamt / i parrelationen / att bli våldtagen.

Romanens tredje del skildrar ett samhälle där det privata och offentliga hålls isär, som inte förmår älska sina medborgare men har uppdraget att hålla dem vid liv. I del fyra finns dock små fröer till kärlek som kan finnas, även under rådande ordning. Kärlek till barnet och den sovande väninnan, som saknar alla likheter med en logik där utbyte står i centrum. Kärlek till de små dumma sakerna i nattduksbordet, den ljuvligt mjuka stenen, en motsats till de byggen som står övergivna för att pengarna tog slut, de åkrar som blir värdelösa efter en frostnatt för mycket.

Precis som föregångaren Pengar på fickan är Djävulsboken skriven på en prosa som är både slängig och precis, och som pendlar mellan lek och bråddjup. Kanske är Djävulsboken inte lika självklar i sin form utan snarare ett famlande efter just en sådan, men jag litar på att det är så här den måste se ut – och ser fram emot Nordenhofs fortsatta undersökning av hur pengar villkorar liv.