Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.
När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.
Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.
Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.
Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.
Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.
Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.
Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.
Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.
Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!
Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.
Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?
Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.
