”Det vore oklokt för en klädaffär att inte ha några skjortor på hyllan. Det finns ett lager”, förklarar den nyliberala ekonomen Milton Friedman i Novemberrevolutionen.
”Precis samma sak gäller på arbetsmarknaden.”
Dan Josefssons dokumentär handlar om hur högersossarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink och riksbankschefen Bengt Dennis avreglerade kreditmarknaden i november 1985, och banade väg för 90-talskrisen. Svaret på krisen var att inflationen skulle prioriteras framför sysselsättningen.
Saknar regeringen en aktiv arbetsmarknadspolitik för att man av ideologiska skäl inte vill bekämpa massarbetslösheten?
Från Milton Friedman hämtas idén om en ”naturlig” arbetslöshet, som sedan 1992 har snittat på cirka 7 procent. Upprätthållen av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Även om de socialdemokratiska varit något bättre i att få ned den, medan borgerliga alltid lämnat efter sig högre siffror än vid tillträdandet.
Regeringen verkar ha gått kvällskurser hos Timbro om Friedmans ekonomiska filosofi. I mars hade vi en arbetslöshet som nådde 9,7 procent, och i januari förra året låg den så högt som 10,4. Krismedvetenheten däremot är lika med noll.
Ändå vågade regeringen den 28 april komma ut med en mallig debattartikel i Aftonbladet – undertecknad av samtliga partiledare. Där skryter de om hur fantastiska de varit inom varje politikområde. Samtidigt som de klämmer åt Magdalena Andersson om att hennes regeringsunderlag inte håller ihop.
Det är oklart varför opinionen verkar vara kritiska mot Tidölaget med en sådan framgångssaga.
Det som dock lyser med sin frånvaro i artikeln är massarbetslösheten. Den verkar vara regeringens minst prioriterade område. Därför har vi under mandatperioden fått bekanta oss med hela tre arbetsmarknadsministrar. Vad den senaste heter har jag inte lyckats memorera. Förmodligen för att han aldrig syns eller hörs. Och han hinner ändå säkert bli utbytt innan valet.
Tanken slår mig. Saknar regeringen en aktiv arbetsmarknadspolitik för att man av ideologiska skäl inte vill bekämpa massarbetslösheten?
Vi vet ju alla att en hög arbetslöshet alltid gynnar arbetsgivare och missgynnar arbetstagare. Den stärker kapitalets makt och försvagar arbetarrörelsen. Har svensk arbetsmarknad helt omvandlats från rätten till arbete till privilegiet att inte behöva hamna på den friedmanska lagerhyllan av naturlig arbetslöshet?
Jag undrar om detta var något som de SD-röstande LO-arbetarna väntade sig.
