Vid ett bord står India Kennedy och samlar in kontaktuppgifter.

– Vi organiserar många sådana här evenemang för att komma i kontakt med folk som kanske vill bli medlemmar, säger hon till Flamman.

Stämningen är förväntansfull, trots att de flesta deltagarna knappast lär jubla över kandidaternas uttalanden. Det är snarare med skräckblandad förtjusning som New Yorks socialister förbereder sig för valrörelsens första och kanske enda debatt.

– Det kommer att bli hemskt, säger India.

Den amerikanska vänsterns kyliga inställning till de två stora partiernas kandidater märks i baren. Deltagarna får varsin bingobricka med uttryck och fenomen som väntas dyka upp i debatten: ”Muren”, ”Weird!”, ”Israel har rätt att försvara sig”, ”Kina”, ”Den bortgångne store Hannibal Lecter”.

Det dröjer inte länge innan de första protesterna bryter ut. Trump inleder aggressivt och påstår att den sittande regeringen för in ”galna asylsökande migranter” i landet som ”stjäl jobb från latin- och afroamerikaner i småstäder i Ohio och Colorado”. Det leder till högljudda burop och visslingar.

Men debatten är också underhållning. Trumps anklagelse om att Kamala Harris är marxist, med hänvisning till hennes far – den jamaicansk-amerikanska marxistiska ekonomen Donald J. Harris – utlöser några skrattsalvor. När han lite senare för första gången av flera påstår att Harris vicepresidentkandidat Tim Walz vill legalisera abort i nionde månaden och att vissa delstater ”avrättar bebisar efter födseln”, bryter gapskratt ut i hela baren.

– Han är rolig, säger min bordsgranne Brian och slår ut med händerna. Man kommer hit för underhållningen.

Stämningen blir inte mindre uppskruvad när Trump påbörjar en harang om att folk i Springfield, Ohio äter husdjur: ”De äter hundarna, folk som kommit in, de äter katterna”, mässar han monotont. Det är en referens till ett grundlöst rykte om att haitiska migranter i staden äter folks husdjur. Berättelsen tas emot med både förvirrade skratt och upprörda skrik.

DSA är snarare en socialistisk organisation som delvis sysslar med parlamentarisk politik.

Det är dock inte bara Trump som ådrar sig socialisternas vrede. När Kamala Harris skryter med att hon fått flera högt uppsatta republikaners välsignelse, inklusive den tidigare vicepresidenten Dick Cheneys, dränks barsorlet av burop.

– Jag kommer inte att rösta. Men jag bor å andra i New York, säger Brian, med hänvisning till att delstaten alltid stödjer Demokraterna.

– Men jag är nästan säker på att jag inte hade röstat om jag bodde i Michigan heller.

Trump må vara den huvudsakliga fienden, men Harris och Demokraterna kan inte räkna med DSA:s stöd.

DSA grundades 1982 som en sammanslagning av de två vänsterorganisationerna Democratic Socialist Organizing Committee (DSOC) och New American Movement (NAM). Bland grundarna fanns vänsterprofiler som Dorothy Ray Healey och Michael Harrington. Partiets framgångar har varit blandade, men det är ingen underdrift att säga att den precis har genomgått en storhetstid, med ett medlemsrekord på 95 000 i kölvattnet av finanskrisen och Bernie Sanders presidentvalskampanj och med profilstarka medlemmar som Alexandria Ocasio-Cortez.

Under partiets hela existens har organisationen debatterat om arbetets tonvikt bör ligga innanför eller utanför parlamenten. Med tanke på de senaste årens framgångar är den mer aktuell än någonsin.

– När jag gick med var det för att fokusera på valarbetet, säger India Kennedy.

Enligt henne går det dock inte att skilja de två delarna åt, eftersom valkampanjer är ett sätt att nå ut till och värva nya medlemmar. Hon gick själv med i DSA 2022 på det sättet.

– Jag anslöt mig till en lokal valkampanj och lärde mig mycket om organisering. Det är ett bra sätt få kontakt med desillusionerade människor som känner sig övergivna.

Det amerikanska tvåpartisystemet gör dock att det ofta är bortkastad tid för vänsterorganisationer att ställa upp i val som oberoende kandidater. Och om man inte vill gå till val på Demokraternas listor är det enda alternativet andra typer av organisering. Av detta skäl vänder sig många medlemmar mot beskrivningen av DSA som ett parti.

– Vi är snarare en socialistisk organisation som delvis sysslar med parlamentarisk politik, säger India.

Men på lokal nivå är situationen en annan. I valkretsar där de två stora partierna är mindre förankrade och där personlighet spelar större roll kan småpartier vinna. Det är New York en bekräftelse på: här har DSA fem representanter i delstatsparlamentet i Albany och två i New Yorks stadshus.

En som är aktiv på det området är Stef McGraw. Hon gick med för tre år sedan, genom sitt deltagande i en lokal valkampanj. Efter det blev hon medlem av partiets valgrupp och var tidigare i vår kampanjchef för Claire Valdez som under sommaren valdes in i delstatsparlamentet för ett distrikt i stadsdelen Queens.

– En ledamot hade just valts in för distriktet, men efter ett par månader blev han föremål för trovärdiga anklagelser om sexuella trakasserier. Han vägrade avgå, så vi ställde upp med en egen kandidat mot honom, säger Stef McGraw.

Distriktet är progressivt och har delvis företrätts av Ocasio-Cortez tidigare. Men trots det var segern inte given.

– Det hjälpte att Claire har bakgrund som fackligt aktiv, vilket fick starkt gensvar från väljarna. I slutändan var folk trötta på att vi knackade på deras dörrar eftersom de redan tänkte rösta på henne.

Liksom India anser Stef att båda sidor av DSA:s arbete är lika viktiga. Hennes fokus på den parlamentariska vägen innebär dock att hon är mer pragmatiskt inställd till Demokraterna, som socialister ofta tvingas samarbeta med.

Jag hatar en kandidat till 99 procent och en annan till 98. Ingen av de två kandidaterna kommer att föra oss närmare en socialistisk ekonomi.

– Det hade varit toppen om vi hade ett annat system, som många europeiska länder, men vi måste förhålla oss till det vi har. Det är skrämmande hur Republikanerna vill förtrycka alla som inte är vita cismän och underminera demokratin, säger Stef.

Enligt henne är samarbetet med Demokraterna en fråga om skademinimering.

– Det är inte den enda strategin, jag förstår kritiken mot den och vi måste också verka utanför partiet. Men vi har haft framgångar med att ställa upp med medlemmar på Demokraternas listor, säger hon och fortsätter:

– Om vi vill höja skatterna för de rika hjälper det att ha folk i parlamenten som kan rösta för det.

Det mest namnkunniga sådana exemplet stavas AOC. Alexandria Ocasio-Cortez (bilden) har sedan hon valdes till New Yorks representanthusledamot 2019 varit USA:s näst mäktigaste vänsterpolitiker, efter Bernie Sanders. Tillsammans med andra progressiva politiker har hon fört upp idén om en Grön ny giv på agendan, samtidigt som hon som kommittéordförande för Joe Bidens regeringsprogram bidrog till att vrida hans regering åt vänster.

De bedrifterna har dock inte hindrat henne från att bli en allt mer kontroversiell figur inom den amerikanska vänstern.

– Bingo!

I baren har Brian vunnit spelet sedan Harris pekat på ironin i att hon anklagas för att föra in våldsamma brottslingar i landet av en man som själv har varit föremål för flera åtal.

Trumps påpekanden om att Harris inte längre är emot skiffergasutvinning och tidigare ville dra in polisens anslag leder till ytterligare buanden mot Harris från vänstern vid ståborden.

”Och nu vill hon utföra könsbytesoperationer på illegala invandrare i fängelse”, avslutar Trump till stor munterhet.

– Märker du att liberalerna och socialisterna härinne klappar vid olika tillfällen? frågar Brian.

Det stämmer att folk i båsen inte reagerar på samma sätt som DSA-aktivisterna i mitten. Harris svar, som mynnar ut i ett känslomässigt brandtal om aborträtten leder dock för en gångs skull till starka applåder i hela baren. Men samsynen bryts snabbt när moderatorerna tar upp Gaza.

Harris uttalande om att Israel har rätt att försvara sig, och särskilt påståendet att Hamas ska ha våldtagit kvinnor, utlöser hätska reaktioner och rop om ”lögner!” från socialisthållet – med hänvisning till New York Times kontroversiella artikel om ”systematiska” våldtäkter, vars källmaterial har ifrågasatts av grävande reportrar och journalistikprofessorer. En FN-utredning kom samtidigt fram till att det finns ”rimliga skäl att tro att konfliktrelaterat sexuellt våld förekom på flera platser över Gazas periferi, bland annat i form av våldtäkt och gruppvåldtäkt under attacken”.

Buropen och visslingarna övergår snabbt i slagord: ”Free, free Palestine!” Det är tydligt att Palestinafrågan är den som engagerar DSA-aktivisterna mest just nu.

Jag förstår att Alexandria Ocasio-Cortez måste kompromissa, men jag tycker ändå att hennes beteende på sistone är en besvikelse.

Det är i det sammanhanget som en klyfta har uppstått mellan organisationen och landets mest prominenta socialister, Bernie Sanders, Alexandria Ocasio-Cortez och Jamaal Bowman – en DSA-medlem som likt AOC räknas till i den socialistiska kongresskvartett som kallas ”Truppen” (The Squad), men som tidigare i år förlorade sin plats efter att den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC donerat rekordstora 15 miljoner dollar till hans motståndares kampanj.

Den 7 oktober förklarade DSA i ett uttalande att de ”förblir orubbliga i vår solidaritet med Palestina” och ”[d]agens händelser är ett direkt resultat av Israels apartheidregim” – men möttes av kritik och avhopp för att de inte nämnde Hamas eller de israeliska offren, och för att de dagen därpå uttryckte sitt stöd för en demonstration för ”rätten att göra motstånd”, vilket de senare bad om ursäkt för.

Sanders, AOC och Bowman däremot fördömde Hamas attack i starka ordalag, och AOC ifrågasatte dessutom protesternas ”trångsynthet och känslokyla” med hänvisning till slagord som ”länge leve motståndet”. Hennes vilja att prata om andra frågor än kriget i Gaza och tona ned kritiken mot Israel har fått många att ifrågasätta henne, och den 10 juli drog DSA tillbaka sitt officiella stöd till henne.

– Jag tycker att hon har varit en besvikelse, men i slutändan är det vår uppgift att organisera henne. Vi borde inte överge en av våra mest populära kandidater för att hon gjort några felsteg. Mina föräldrar bor i Iowa i Mellanvästern, och de är inte socialister, men när AOC talade vid Demokraternas partikonvent var de lyriska. Så hon kan nå folk utanför vår rörelse, säger Stef och fortsätter:

– Hon är en av de mer propalestinska ledamöterna i kongressen, men hon har tidigare röstat för att finansiera Israels [luftvärnsrobotsystem] Iron Dome och för den nya definitionen av antisemitism [i kongresslag 894] som inbegriper all kritik mot Israel. Hon har också sagt att Biden och Harris har arbetat hårt för att få till stånd en vapenvila, vilket uppenbarligen inte är sant.

Även India är besviken, också av skäl som inte har med Israel att göra:

– Jag förstår att hon måste kompromissa, men jag tycker ändå att hennes beteende på sistone är en besvikelse. Till exempel nämnde hon inte arbetarklassen en enda gång i sitt tal vid Demokraternas partikonvent, utan talade bara om medelklassen.

– Hon arbetar så klart väldigt hårt för en Grön ny giv och andra mål. Men jag tycker att hon kan göra det utan att kompromissa om Gaza, säger Stef.

Utanför baren i Chelsea står en kvinna och delar ut flygblad med uppmaning om att demonstrera mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som är i staden för att tala vid FN:s generalförsamling. Vid Washington Square, där studenter vid New York University genomför nästan dagliga propalestinska demonstrationer, syns skyltar med budskapet ”Netanyahu = Nazi bastard”.

Gaza är den överlägset största frågan för den amerikanska vänstern just nu – på gott och ont. I det spända klimatet har DSA:s medlemmar och kandidater fått ta emot mängder av döds- och bombhot. Partiet hade i mars nästan halverats sedan Bernie-åren, och hade i mars 52 920 medlemmar, vilket har lett till ett budgetunderskott på 17 miljoner kronor. Två månader efter dådet bestämde sig dessutom den nationella ordföranden Maria Svart, DSA:s mest erfarna organisatör, för att avsäga sig uppdraget.

Det blir snabbt uppenbart varför de flesta DSA-medlemmar är så engagerade i frågan: som amerikaner ser många det som ett krig som förs i deras namn och för deras pengar.

– Jag anser att det vi bevittnar i Gaza är ett folkmord. Det betyder inte att det inte sker andra sådana i världen, men detta är unikt vad gäller det stöd som det ansvariga landet får. Varje amerikansk president talar om vårt särskilda förhållande till Israel, de har en unik position, säger Stef.

– Det håller på att nå en gräns, särskilt i New York där det finns många judar. Jag är själv judisk. Många här har växt upp i konservativa israelvänliga hushåll och känner sig nu bedragna.

Hon får medhåll av India som beskriver Israel som USA:s ”51:a delstat”.

– Jag tror att många har blivit radikaliserade av folkmordet i Gaza, och insikten om hur beroende det är av Demokraterna. Vi har pekat på detta länge. Redan för två år sedan drev vi igenom en lag på delstatsnivå som gör det olagligt att finansiera byggandet av bosättningar på Västbanken.

Enligt henne hade många oberoende väljare hade redan bestämt sig för att de inte tänkte rösta på Biden, oavsett vad han gör, på grund av det fortsatta vapenstödet till Israel.

– Vissa väntade med spänning på om Kamala Harris skulle visa sig ha en bättre politik i frågan, och när hon utsåg Tim Walz som vicepresidentkandidat – som gjort flera bra saker för arbetare – såg det ut att vara ett steg i progressiv riktning.

– Men strax efter att hon accepterat nomineringen gjorde hon tydligt att hon i stort sett står för samma politik som Biden, om än kanske inte i samma utsträckning som han. Så det är viktigt för oss att fortsätta kritisera Demokraterna, säger India.

I baren utbryter applåder och hurrarop när Kamala Harris nämner Shawn Fain, den vitt respekterade ordföranden för bilarbetarfacket UAW som vunnit en rad segrar de senaste åren. Frågan som många vill ha svar på är vad det betyder. Kommer en president Harris att vara lika mottaglig som Joe Biden för vänsterns påtryckningar?

– Biden var öppen för dialog, och troligen den mest progressiva president vi har haft på väldigt länge. Harris är förmodligen lika öppen, men det finns flera frågetecken och vi kan inte förutse hur hon kommer att agera baserat på hennes vicepresidentskap. Hon är till exempel lite för bekväm i sällskap med teknikbaronerna från San Francisco, säger Stef.

Många amerikaner ser kriget i Gaza som ett krig som förs i deras namn och för deras pengar.

Hennes rötter i det republikanska Iowa gör att hon instinktivt kommer att rösta på Harris, även om det inte spelar någon roll i New York.

– Vi måste minimera skadorna och se till att Kamala Harris vinner.

India som är fransk medborgare kan inte rösta, men skulle ha gjort det om hon kunnat.

– Jag gillar inte det Harris står för och har fått nog av Demokraterna. Men utsikten att Trump blir president igen är skrämmande. Det är min medborgerliga plikt att organisera och tala med folk om vad som står på spel.

Hon framhåller också vikten av lokalvalen i New York, där vänsterns mål är att få bort den auktoritära borgmästaren tillika tidigare polisen Eric Adams, som hon menar håller på att tillskansa sig allt mer makt.

Alla ser dock inte så stor skillnad på de två presidentkandidaterna.

– Jag hatar en till 99 procent och en till 98. Ingen av de två kandidaterna kommer att föra oss närmare en socialistisk ekonomi, säger Brian.

Han var tidigare aktiv i Bernie Sanders presidentvalskampanj och medlem av DSA:s fackliga avdelning innan han lämnade partiet. Han var då med i ett fack och såg det som ett bättre sätt att påverka politiken på. Nu har han återinträtt i partiet och arbetar som ombudsman, vid sidan av sitt jobb vid New Yorks hamnmyndighet.

Men du arbetade för Bernie Sanders kampanj?

– Ja, men det är en annan sak. Jag hade säkert blivit besviken på en president Bernie, men han skulle i alla fall ha förändrat debatten genom att flytta fokus till socialt viktiga frågor och ökat klassmedvetenheten.

Hans partner Jean flikar in att Biden blockerade en lag som skulle ha stärkt tågvärdars rättigheter, och får medhåll av Brian:

– Biden var ganska bra, men i slutändan är hans politik bara en särskilt välorganiserad grupp stolar på Titanic.