De har båda fått läsa och analysera Ondskan – både på högstadiet och en gång till på gymnasiet! De har också båda, en av dem två gånger, fått läsa och analysera boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, enligt omslaget ”en berättelse om rätten att välja sitt eget liv”.

Sagda två romaner är det enda mina barn läst de senaste åren. De är sjutton år och helt representativa pinnar i statistiken: År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste” enligt Pisas undersökning om läslust. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Allt fler pratar om en läskris – från Göran Greider till Timbro. Själv är jag en ärrad veteran från krisens skyttegravar, men har till slut hissat vit flagg. Länge insisterade jag på idealism, att läsningen måste vara luststyrd. Den tanken fick jag pragmatiskt överge i högstadieåldern. Och trots experiment med omväxlande plikt, vädjan och mutor har jag i dag två snart vuxna barn som bara läser om de måste.

Det puttrar av läsfrämjande välvilja och projekt i Sverige. Förlagsbranschen hoppas på bokcheckar för 18-åringar. Skolbiblioteken skall stärkas och bemannas. Många projekt är inriktade mot yngre åldrar och består av uppmaningar till föräldrar att högläsa och besöka bibliotek med småttingarna.

Men när deras uppmärksamhet några år senare sugs upp av deras smarta telefoner och omstöps av flödet av åttasekunders filmsnuttar hjälper de där mysiga stunderna på biblioteket ungefär som ett plåster mot en hjärnblödning.

År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste”. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Och vittnesmålen från lärare är lika förtvivlade som samstämmiga: det finns ingen tid att läsa i klassrummet. Lärarens uppgift är till stor del att samla in detaljerade bedömningar som bevisföring inför den stundande betygsättningen. En klass som läser en hel lektion genererar väldigt lite observerbara bedömningar och bevis. Läsning blir därför en sorts slöseri, en lyx som läraren kan tillåta sig om och när det finns tid över, vilket förstås sällan händer.

Nu är Ondskan ingen dålig roman, inte heller Flugornas herre. Var för sig är verken förmodligen läsvärda. Men dra en röd tråd och mönstret framträder. Det är ett ansträngt tillrättalagt urval som försöker hitta balanspunkten mellan rakt berättat pojkäventyr och uppbyggligt budskap. Grabbigt – men med sensmoral.

En av få undersökningar av romanerna som används i skolan, gjord av SVT (2016), bekräftar denna bild och konstaterar att åtta av de tio mest förekommande titlarna är skrivna av män. Man anar att urvalet bottnar i välvilja. Att få pojkar att läsa betraktas som ett så värdefullt ändamål att det helgar många medel.

Resultatet är dock ett snävt och ganska platt litterärt fönster utan plats för det episka, utflippade eller storslagna. Vem skulle inte drabbas av en släng läskris under sådana förhållanden?

Ingen enskild förälder eller familj kan vinna striden om läsningen. Skolan behöver ta eleverna på orden – de har ju bokstavligen deklarerat att de bara läser om de måste – och om nödvändigt strunta i läroplanen och tvinga eleverna att läsa, läsa, läsa. Minst varannan svenskalektion. Minst en timme om dagen. Flera romaner per termin. Det, eller vänja oss vid en ökande grad av funktionell analfabetism i samhället och försöka inbilla oss själva och varandra att det är ett normalt och värdeneutralt utvecklingssteg, inget att larma om.

Förresten har nog någon på Timbro redan börjat skissa på just den rapporten, jag ser framför mig en pseudo-excentrisk forskare från Handels med rosa hår, som förklarar för oss att ett ordförråd på 25 000 ord minsann går nästan lika bra som ett på 50 000 ord – om man bara kryddar med några piktogram.