Allt snack om porrtidningar i skogen förtäljer inte den vanligaste källan för erotik bland DDR-Sveriges barn och ungdomar: att slå upp ordet knulla i andra upplagan av Svensk ordbok: ordens betydelse och användning.

Så småningom gick man från ordbok till litteratur. Folk må tycka att det är hemskt att dagens kids får sin sexualundervisning via Pornhub, men var det så mycket bättre att få den av Clive Barkers fantasyroman Weaveworld där en vacker kvinna under samlaget förvandlas till ett monster medan hennes många spökbarn tittar på?

Sådana berättelser upprättar illusionen av en rättvis värld, något som vi nog alla gärna vill kunna tro på just nu. 

Det blir därför märkligt att höra samma generation som en gång i tiden blev kåta av Grottbjörnens folk nu avfärda dark romance och romantasy som förskräcklig ”mjukporr”.

I videopodden Under all kritik nämner pedagogen Anna-Karin Wyndhamn visserligen 80-talets tantsnusk men menar att Barbara Cartlands kyska kyssar inte går att jämföra med dagens explicita dark romance.

Vi må oroa oss för killarnas porrkonsumtion, men vem tänker på dark romance-genrens långvariga effekt på världens unga tjejer, undrar det upprörda folket. Som om alla vi som läste Weaveworld nu skulle ha investerat i cuck-stolar så att spökbarnen kan sitta bekvämt, och de som läste Stephen Kings Det endast gick igång på gruppsex i kloaker.

Idén om att litteratur ska vara uppbygglig, göra oss till goda medborgare utan kinks, är kanske ett av skälen till läskrisen: vi behandlar böcker som om de vore grönsaker.

Om vi erkänner att litteratur kan vara minst lika farlig som den kan vara uppbygglig, om vi högt och tydligt meddelar att ingen tonåring någonsin borde läsa Batailles Ögats historia, då kanske det börjar hända något med läsvanorna. 

Att dark romance riskerar att fördärva en ung påverkbar läsare är ju själva lockelsen med genren. Hur många böcker har man inte själv plockat upp i hopp om att de ska fucka upp en?

Dock håller jag inte med om att dark romance främst är pornografisk: som Vladimir Nabokov skrev till en vän 1965 är pornografi inte ”en bild som tagits ur sitt sammanhang; pornografi är en inställning och en avsikt. Det tragiska och det obscena utesluter varandra.”

Och denna blandning av tragik och sex som gör genren så svår att klassificera som porr är samma blandning som gör den så omåttligt populär bland unga läsare.

Vi forntida människor som var kåta och deprimerade på en och samma gång var ju tvungna att växla mellan Clive Barker och Sylvia Plath, Jean M. Auel och Anne Sexton, Kampen om järntronen och Prozac nation.

Nu finns allt i ett och samma verk, 2-in-1, som 90-talsschampot utlovade. Och är det något som kåta och deprimerade tonåringar i brist på egna livserfarenheter gärna utforskar är det just det mörka, det tabubelagda.

Booktokhyllade serien Mindf*ck, nyligen översatt till svenska av Manne Svensson, handlar om seriemördaren Lana Myers som hämnas på alla som har gjort henne orätt. Logan är FBI-agenten som ska hitta henne. De träffas på ett kafé och blir störtförälskade.

Visst är Lana och Logan jättesnygga (kolla bara på fansens AI-genererade bilder), och visst knullas det friskt. Men är böckerna sexiga? Inte om man frågar Tiktok, där den brukar få två av fem chili-emojis. Splattervåldet däremot, när Lana torterar och mördar, är fem knivemojis av fem möjliga.

Det är en serie som inspirerats mer av våldtäktshämndfilmer som I spit on your grave än Emmanuelle. Böckerna tillfredsställer till viss grad tonåringens olidliga kåthet, men kärnfrågan som behandlas är huruvida någon som ser sig själv som ett monster förtjänar kärlek.

Det är absolut inte uppbygglig litteratur, men visa mig en missanpassad tonåring som inte funderat kring just denna fråga.

På Tiktok leder det till en intressant estetisk kollision där grälla bokomslag som ser ut som en blandning av Lars Wilderäng-romaner och Twilight snyggt placeras bland Tiktoktjejernas pastellfärgade sovrum och fotogeniska husdjur. Hur välputsade samtidens ungdomar än må tvingas vara i den digitala offentligheten kvarstår den mörka litteraturens dragningskraft.

På så vis framstår Lana för Tiktokläsarna inte som en kallblodig psykopat utan som en ”strong FMC”, en stark kvinnlig huvudperson, och fansen lägger gärna till en replikväxling från filmen Jennifers Body, där Amanda Seyfried anklagar Megan Fox för mord, varpå Fox svarar ”Nej, jag dödar killar” över sina videoklipp. Man får känslan att alla dessa Tiktokgirlies kommer att plocka upp Valerie Solanas Scummanifest vilken sekund som helst.

Men kommer de verkligen ta klivet till mer litterära (om än lika manshatande) böcker? På SVT sändes för något år sedan en debatt mellan författaren och kritikern Lyra Eriksson Lindbäck och bokinflueraren Jasmine Darban där Booktokfenomenet debatterades.

Det var tämligen förutsägbart: Darban tyckte det viktiga var att man läste, inte vad man läste, medan Eriksson Lindbäck menade att det finns en skillnad mellan bra och dålig litteratur. Mindf*ck-serien nämndes inte vid namn, men jag gissar att Eriksson Lindbäck skulle tycka att det är dålig litteratur.

Jag håller nog med. Jake som hjälper Lana att planera morden är en vandrande deus ex machina och texten känns snarare som hastiga manusanteckningar än litterär prosa.

Men barn och tonåringar kan och bör kanske till och med läsa dåliga böcker som en inkörsport till bra sådana. Så var det i alla fall för mig.

Det finns dock tecken på att denna utveckling inte längre är lika vanlig: i en artikel i tidskriften Jacobin skriver författaren Alanna Schubach att det numera främst är vuxna som läser så kallad Young adult-litteratur, att förlagen knappt längre ens vänder sig till de tonåringar som gett genren sitt namn.

Trots att jag är gubbe och inte längre regelbundet läser genreböcker och trots att jag fortfarande väljer en perfekt liknelse skriven av Karolina Ramqvist framför bitmärket på sänggaveln i en Colleen Hoover-bok, får jag acceptera att jag numera utgör böckernas målgrupp. Tricket är väl att inte förvänta sig samma kickar man får av bra litteratur, och i stället efterlysa ruset man kan få av bra underhållning. Och som sådan finns det mycket att uppskatta med Mindf*ck-serien. Författaren bakom den vitsiga pseudonymen S.T. Abby rusar igenom berättelsen, raserar glatt handlingens dominobrickor och slänger in effektiva cliffhangers. I kontrasten mellan de brutala tortyrscenerna och den chic-lit-pigga berättarrösten uppstår mörk humor (”Jag har två mord att planera, en pojkvän att träffa och en bästa vän att göra mindre förbannad. Fast inte i den ordningen.”) Yes, vi älskar en multitaskande queen och trots att serien består av hela fem böcker tar jag mig igenom dem på nolltid.

Men vad är det som gör böckerna så populära? Inte är det omslagen, som regelbundet ratas av fansen (de svenska är bättre bör påpekas), och inte är det författarens persona och ständiga närvaro på sociala medier (hon mördades 2021). Nej, jag tror snarare det beror på att S.T. Abby är så kompromisslös i sin beskrivning av en våldsam och rättfärdigad hämnd. Sådana berättelser upprättar illusionen av en rättvis värld, något som vi nog alla gärna vill kunna tro på just nu. Mindf*ck känns som om Sylvia Plath, i stället för att skriva Ariel, beslöt sig för att hugga Ted Hughes i magen tjugosju gånger. Mitt kåta deprimerade tonårsjag hade jublat.